Resa (17)
Wallenius Vinklar är ingen reseblogg i den mening att vi kommer att föreslå resmål. Däremot kommer vi att skriva om trevliga ställen vi besökt och hur det är att resa i Thailand. Hur fungerar logistiken när man ska förflytta människor från punkt A till punkt B. Och visst kommer det att finnas ett och annat resmål beskrivet. För det mesta utanför turiststråken.
Chiang Khan, Phu Tabberk och buffelridning (Del 4)
Det var snudd på solnedgång när vi kom fram till Chiang Khan och vi hade bestämt oss för att bo direkt vid floden. ”Om ni hade bokat via en bokningssite hade ni inte behövt besöka så många hotell för att hitta ett rum” ett gott råd från en god vän. Vi hade inte ens bokat in ett besök i Chiang Khan men vi hittade ett rum vid floden, det enda kvarvarande sas det. Den mytomspunna Mekong-floden i all sin månskensglans visade sig vara precis så värd att uppleva som många reseskildringar gör gällande.
Just den här kvällen hade dessutom parallellgatan närmast floden gjorts om till gå- och marknadsgata med alla förväntade salustånd på rad. Det var bara att prova på stadens delikatesser som inte skiljer sig så mycket från andra städers delikatesser. Men vi befann oss här och nu, och då blir det Chiang Khan delikatesser. Passionsfruktsjuice (Saowarot) kunde i alla fall inte jag motstå.
Mekongfloden är flitigt använd och båtar for fram och tillbaka både längs med och tvärs över. Hur går det att kontrollera en gräns som består av en flod tänkte vi. Det förekom ingen landstigning så vitt vi såg men varor bytta definitivt händer. Grannlandshandel är förmodligen bra för ekonomin för båda länderna. Många som besökt Laos hävdar att landet är som Thailand var och då förmodar vi i positiv bemärkelse. Att vi kunde iaktta aktiviteten på nära håll berodde på den asfalterade gång- och cykelbanan som löpte längs med floden.
Kring de små husen i gränderna vid hamnen sjöng ofta vinden till avsked sin sång och när genom dimman du närmar dig land är ord saxade ur sången ”Kring de små husen i gränderna vid hamnen” som Anita Lindblom sjöng och Ulla Billquist före henne. Att just den sången passar in på Chiang Khan beror på att de små trähusen står kvar i alla sin prakt utefter floden och i slutet på november när skillnaden i temperatur mellan dag och natt är betydande blir det faktiskt dimma över Mekong tidig morgon. Min nya vana trogen blev det frukost klockan 06.00 med rissoppa som grund och över floden låg dimman. Varmt kaffe var välkommet mot kylan. Chiang Khan vistelsen blev mer till en upplevelse av floden Mekong än av orten. Skymning, solnedgång, soluppgång är alla stämningsfyllda och en tid för eftertanke och filosoferande för att få den inre friden bekräftad. Ibland behöver ett ortsbesök inte vara fyllt av aktiviteter. Chiang Khan lämnade vi runt tiotiden.
På väg mot Petchabun via väg 2399 med övergång till 21 såg vi en skylt pekande mot ett berg med det något konstiga namnet Phu Tubberk. Som vanligt när det ska skrivas med bokstäver vi förstår blir det alla möjliga stavningar, Phu Thap Boek är en. Det här berget reser sig 1 768 meter över havet och jobbigt för bilar att stånka sig uppför. Berget är beläget mellan Loei och Petchabun i Lom Sak distriktet och är välbesökt under den kallare årstiden ”rue doo naow” (ฤดูหนาว). På toppen finns ett tältläger där ett befintligt tält kan hyras eller ett medtaget slås upp, båda lösningarna till en billig penning. Av erfarenhet inser vi att det är bättre att hyra en transport uppför berget än att köra själv.
Det är en hisnande upplevelse att ta sig uppför serpentinvägen som bär till toppen med stundtals ingenstans att stanna vid sidan av vägen. Nästan framme hade någon bilvänlig själ upplåtit mark för en blomsterodling av sällan skådad prakt och utsikt. En familj med många barn hade hand om entrén till blomsterprakten och entrésumman var upp till besökaren. Motorn fick kallna och det fick vi också i den behagliga temperaturen på 1500 meters höjd. Vi hade inget behov av att öka antalet röda blodkroppar så vi beslutade att ta oss ner för berget och bo på något lägre höjdmeter. En bungalow på pålar fick bli vårt natthärberge med mat hembeställd från restaurangen tvärs över gatan. Vi satt på verandan och tittade in i mörkret och lät det kalla vindarna från berget svepa in oss i välmående. Det kändes som om vi varit borta länge, vi hade ju upplevt massor, så det var dags att planera hemresan. Men det skulle bli ett stopp till.
Sedan min fru var en liten tjej har hon haft ett gott öga till vattenbufflar. Familjen hade en speciellt vänlig buffel som tyctes gilla att en liten krabat klättrade omkring på dess rygg och huvud. Vid tillfällen när vi haft besök av vänner från Sverige har vi hotat med att tvinga alla i sällskapet att rida på en vattenbuffel. Vi har lyckats få dem att flyta med strömmen i floden Kwai Noi iklädda flytvästar. Besöket i buffelbyn (Baan Kwai på thailändska) är mycket mer än bara ridning. Området är cirka 100 rai (40 acres) på vilka ett tappert försök har gjorts att återge hur bondelivet såg ut förr. Det centrala i byn är dock som sig bör vattenbufflarnas väl och ve. År 1996 fanns det 3 miljoner bufflar i Thailand och det har decimerats till cirka en miljon idag. I många delar av Thailand dras fortfarande plogen av en buffel så visst har den en uppgift att fylla. Det känns onödigt att försöka få bufflar att uppträda organiserat när de har sin egen bufflighet intakt för jämnan, så showen skippade vi. De anses vara timida djur utan aggresivt beteende och det kan vi skriva under på, i alla fall när som vi gjorde, gav dem mat. Att de kallas vattenbufflar förstår vi av hur bra de mår liggande i vatten med bara huvudet som sticker upp. Och visst blev det en ridtur också.
Buffelbyn finns på Chai Nat Road i Suphan Buri vid Km 115-116 från väg 340 och har öppet mellan klockan 09.00 och 18.00.
Och om ni vill resa i Thailand rekommenderar vi CK-s Resor , klicka på deras banner för mer info.
Inhemsk turism (Del 3)
Mot Östersund eller som de heter på thailändska Khao Kho. Det är småvägar tvärs över landet som vi färdas på. En mycket bahaglig temperatur för en bilfärd, tidigt på morgonen runt 16-17 grader celsius. Tanken med att börja dagen tidigt var att äntligen försöka bryta den mångmångåriga vanan att komma i säng efter midnatt och vakna runt 09.00, av många med andra vanor ansett som förmiddag, inte morgon. Jag är född klockan 23.00 och hävdar att jag började min sovcykel på kvällen och kunde därför ogärna gå och lägga mig när jag precis blivit född till världen. Det finns ingen statistik angående födelsetid och sovvanor men det går att använda som kognitiv bias för att stanna uppe efter midnatt.
All ni som läser vinklarna vet förmodligen att Khao Kho i Petchabun provinsen är ett favoritmål för oss. Det är jordgubbslanden och kaffeodlingarna som drar och förstås vädret från slutet av november till ända in i slutet på februari. För att komma till Phetchabun från Kamphaengphet passerade vi Phitsanulok och i den provinsen ligger Kaeng Sopha Waterfall (orkar ni med ett till) och ytterligare en nationalpark Thung Salaeng Luang och det är Wang Thong floden som bidrar med vattnet. Cirka 70 km från Phitsanulok på landsvägsnummer 12.
Vattenfallet är spektakulärt med sina många nivåer, fallhöjden är svindlande och fallet består av klippformationer som har gett fallet epitetet Thailands Niagara. Men något Niagara är det inte och vilket vattenfall kan jämföras med det? Det är värt att besöka och kanske framförallt för att det finns mängder av platser att campa och gott om soptunnor (i olika färger för sopsortering tror vi). För att hitta det här fallet frågade vi google map men blev vilseledda. Som genom ett under dök infarten till vattenfallet upp och efter en två kilometers grusvägskörning var vi framme. Medhavd färdkost konsumerades med vattenfallets brus som bakgrundsmusik för själen.
Vi befann oss lite norr om dagens slutmål och förvånades åter över de fantastiska vägarna med tre filer över bergskammarna. Den här gången hade vi för avsikt att få svar på några frågor som rör vindkraft i området Khao Kho. Thailand försöker att hitta andra energikällor än vattenkraft och att elda fossila bränslen. En högplatå med ständig vind är ett bra ställe att försöka förbättra miljön genom att producera förnybar och ”ren” energi. Det finns många vindkraftverk i Thailand och många av dem är ett samarbete mellan stat och den privata sektorn. De 24 vindturbinerna i Khao Kho är placerade 1 050 meter över havet och producerar 2.5 Mw per turbin. Det är General Electric som finansierat bygget och för tillfället tillgodoser Khao Khos vindkraft cirka 20% av provinsen elbehov. Det är mäktiga ”väderkvarnar” med en höjd av 110 meter och ett vingspann på 59 meter. Don Quijote hade nog avstått från att försöka vinna över de här jättarna, även med vapendragare Sancho Panza vid sin sida.
Vid vattenfall bildas byar bestående av salustånd och det sker naturligtvis också runt de välbesökta vindturbinerna. Eftersom 24 vindturbiner står på rad blir ytan med salustånd vidsträckt men ändå fungerande som en enhet. Vi reser ju gärna till Khao Kho för jordgubbarna och kaffet och det fick vi i stora doser i år också. November är lite tidigt för rödmogna jordgubbar i mängder men det finns, cirka 100-120 baht per kilo vid vårt besök. Avocado är en annan produkt som säljs i massor och går alldeles utmärkt att äta, itudelad på mitten, med sked.
Vi har förstått nu att tiden mellan november och februari är campingmånader då thailändare äntligen får använda sina vinterkläder, i alla fall norrut och på högplatåer. Det ser ut som en igloo men är ett tält det finns ingen duschmöjlighet inne i tältet men märkligt nog finns ett luftkonditioneringsaggregat. Allt nytt måste ha ett namn och ”tältet” kallas ”bubble-igloo”. Finns i olika utföranden och för de som vill sova under en stjärnhimmel finns en transparent version. Som vanemänniskor valde vi att bo på vår vanliga resort i ett traditionellt rum med badrum och sängar. Balkongen vätte ut mot en liten fiskdamm och det hände att de som försökte fiska fick napp. Vi ska inte trötta ut våra läsare med att åter prisa Khao Kho, för de som vill läsa mer om området rekommenderar vi att söka på artiklarna i tre delar På jakt efter kyla och jordgubbar från 2016.
”Ni måste åka till Loei, sa han vi hyrde utav. Det kändes väl som ett bra tips så varför inte. Vi vaknade tidigt och näsan pekade nu lite åt nordost. Det skulle ta lite drygt tre timmar att komma till Loei på landsväg nummer 12 som så smånigom kastade om siffrorna till 21. Vi färdades fortfarande på bra vägar men hade lämnat Phetchabuns högplatå. Väl framme i Loei frågade chauffören ”ska vi stanna i Loei eller åka vidare till Chiang Khan det tar bara en timme och vi kan bo vid Mekong-floden”. Efter en kort diskussion blev det Chiang Khan och kanske var vi lite sent ute för att få ett bra hotell. Nej vi använder ingen boknings-site utan kör på känsla. Från Loei till Chiang Khan använde vi väg 201.
Om ni inte vill köra själva och ordna boendet dag för dag kan vi rekommendera att ta kontakt med CK:s Resor, klicka på bannern.
Inhemsk turism (Del 2)
När vi vaknade en helt vanlig onsdagsmorgon av bytuppens galna morgonstök visste vi, att efter grottutforskning skulle näsan fortfarande peka norrut. Vi hade egentligen ingen direkt färdplan men tanken var att vi skulle nå Myanmars sydspets innan vi skulle vika av österut. Vi gjorde som vanligt, tog dagen som den kom. Att ”fika” är en viktig del av resandet och vi hittade ofta små mysiga caféer utefter vår färdväg. Så också den här resdagen. Ett medelålders par hade slagit upp en cafékiosk framför sitt hus och det var dags för en paus. Det visade sig att mannen i huset härstammade från Ang Tong samma provins som min frus föräldrar, samtalet flyter enklare när det finns en gemensam nämnare. Det blev en längre pratstund än vi tänkt oss mycket beroende på att caféägarna var pratsamma och ville absolut delge oss en upplevelse de haft lite längre norrut. Ett besök på ett fantastiskt vattenfall blev således vår färdplan.
Khlong Lan Waterfall ligger som sig bör i Khlong Lan National Park i provinsen Kamphaengphet. Hundra meter högt och fyrtio meter brett med mycket vatten efter allt regnande blir ett imponerande vattenfall. Vattnet kommer från Thanon Thongchais bergskam med en högsta punkt av 1 439 meter. Bergskedjan är ett vidsträckt komplex med åtskilliga mindre vattenfall och strömmande vattenvägar.
Men innan vi nådde nationalparken passerades mängder med små byar på en mängd småvägar. Det slog oss att Thailand har en levande landsbygd. Det finns människor i rörelse överallt och varje liten by har en polisstation, postkontor, bilreparatör, säljare av nödvändigt material för husunderhåll och ställen att äta förstås. Det är heller ingen brist på någonstans att bo och ett bemannat bankkontor som både tar emot och ger ut kontanter finns i nästan varje by. Bensinstationer finns alltid, personbilar, motorcyklar och jordbruksredskap behöver drivmedel.
När vi kände oss liten vilsna går det att använda googlemap förstås men ännu bättre är att fråga ortsbefolkningen om vägen. Ett alldeles utmärkt sätt att starta ett samtal och samtidgt få lite information om områdets för- och nackdelar. En kvinna kom farande på sin cykel i en nerförsbacke och att hon anade att vi behövde få svar på några frågor tyder på god varseblivningsförmåga. Hon ville inte bli av med farten utför men pekade neråt i backen och vi förstod att hon skulle stanna till längre ner. Vi vände och följde efter henne nerför backen och mycket riktigt hade vi varit på väg i fel riktning. Det är inte alltid rätt att åka dit näsan pekar.
Att utforska Thailands ”north central plain” via småvägar, nytt vägnummer varje halvtimme, är ibland några kilometer på dåliga vägar. En landsbygd lever inte om det inte finns barn och det finns det i det här området. Den vanligaste vägskylten är School Zone Reduce speed, lite som en by en skola. En turistattraktion som Khlong Lan Waterfall gör också sitt till för att göra landsbygden levande. Det är en självklarhet att det växer upp säljstånd och små butiker i direkt närhet till en plats som drar många besökare. Faktiskt bildas en egen liten moobaan runt vattenfallet. Khlong Lan är ett rent fyrverkeri av vatten och luften fylls av dis från den mäktiga fallhöjden.
Vi bestämde oss för att bo på en närliggande resort (Wanalee) fastän det var tidig eftermiddag. Vi hade ju bestämt oss för att inte skynda oss att ha ledigt. Vattnet från fallet bildade en liten brusande å som rann igenom resorten, ett träd med tillräckligt kraftiga grenar för att fästa en gunga i, stod mitt i den milda forsen. För 600 baht blev det en natts boende och frukost för två nästa morgon. Nu pekade näsan österut. Resan från Khlong Lan Waterfall, till vad som skulle bli den mest oplanerade destination, Chiang Khan, kan jämföras med en tripp från Storlien till Umeå via Östersund. På småvägar blir det närmare 600 km med begränsad hastighet så vi hade inte för avsikt att nå Chiang Khan redan nästa dag. Fortsättning följer.
Hua Hin Jazzfestival är också en del av den inhemska turismen och både fredagen den 4:e och lördagen den 5:e december drog stort antal besökare till Hua Hins strand. I år var det många storband på scenen, bildade av musikstundenter från Bangkok. Höjdpunkten båda kvällarna var Koh Saxman med sin energiska stil att hantera en saxofon. Vi har följt honom de senaste tjugo åren och han blir allt bättre år för år. Dessutom ger han unga musiker en chans att visa upp sig för publik. Hans normala band fanns på plats och då blir det mer funk än jazz vill vi påstå. Koh har inget ego och låter alla i bandet skina dessutom låter han vokalissor ta plats trots att han är en mycket habil sångare själv. Eftersom den 5:e december är Rama IX (Kung Bhumibol Aduljadet) födelsedag, tillika farsdag, var det naturligt att rendera ett speciellt musikstycke till hans ära. Det blev stämningsfullt när publiken tände sina mobiltelefoner (förr var det tändare) för att drönare som flög runt scenen skulle få fina bilder. Ingen kan som Koh Saxman hantera en saxofon och de rena tonerna är godis för öronen.
Inhemsk turism (Del 1)
Thailand har fått tonvis med beröm över sättet att minimera spridningen av Covid-19. Med färre än 4000 smittade och endast 60 dödsfall härledda till corona-viruset. WHO har berömt och t.o.m. pekat ut Thailand som ett land att följa. För 40 år sedan påbörjades byggandet av en hälsovård med en stor insats från volontärer. Idag finns det över en miljon (1 000 000) volontärer arbetande i anslutning till kliniker som finns i varje tambon (kommun). Spårningen av smitta, tester, bevakning av sjuktillstånd bland de tio familjer varje enskild volontär har hand om, att snabbt få smittade till vårdcentraler, allt har lett till enastående resultat. Hålla avstånd, tvätta händerna ofta och använda munskydd är en självklarhet i Thailand. Dessutom hälsar thailändare på ett mycket vettigt sätt (genom en wai) i epidemitider.
Ekonomin har blivit lidande och framför allt inom turistnäringen. Därför har regeringen satt ihop olika hjälppaket för att stimulera inhemsk turism. Begreppet pao-tang som är en sammansättning av kapao (ficka) och satang (pengar) är ihopkopplat med kolla-krueng, kan översättas med hälften var. Det fungerar så att regeringen har lanserat en applikation som enskilda innevånare får ansöka om (för tillfället cirka en miljon användare). De som blir antagna i systemet får öppna en g-wallet i vilken en summa pengar sätts in. Det tillåtna beloppet för användande är 3000 baht. Små entreprenörer ansöker också om att delta i pao-tang systemet och får en QR-kod. När ett köp görs betalar kunden hälften via sin g-wallet och staten skjuter till den andra hälften. Alla transaktioner sker digitalt och utan dröjesmål.
För att få igång den inhemska turismen, för att få thailändare att resa, har regeringen sjösatt ett system som ger upp till 40% rabatt vid boende på hotell som registrerat sig. Samma applikation som vid pao-tang används med en ytterligare funktion. Hotellens rabatt på 40% ersätts av den thailändska staten.
Vi har precis varit på resande fot i norra delarna av landet och har med egna ögon sett att den inhemska turismen fungerar. Självklart är det inte samma summor pengar som kommer turistnäringen tillgodo men hjälppaketen gör sitt till för att minska förlusterna. Som sig bör började vår ”pai teao” redan när resväskan packades och de nödvändiga bekvämlighetsprylarna lastades in i bilen, kuddar, filtar, kylbag m.m. Resan skulle göras utan förbokningar, resa dit näsan pekade. Från Hua Hin pekade den mot Kanchanaburi och vi valde också att undvika de normala turiststråken som går i nord-sydlig riktning. Vi följde gränsen mot Myanmar norrut tills vi nådde Chalerm Rattanakosin National Park som ligger i provinsen Kanchanaburi. Den går också under namnet Tham Than Lot National Park och ligger cirka 10 mil norr om tätorten Kanchanaburi.
Nationalparken anses vara en av de undangömda, glömda pärlorna på turismens topplistor. Det var inte många besökare och vi hyrde ett hus med två sovrum för 1300 baht. Sevärdeheten i den här nationalparken är naturstigen som börjar med en trång passage genom en grotta (Tham Than Lot Noi) kanske för trång för storväxta och klaustrofobiska människor. Grottöppningen är inbjudande och när den trånga passagen är passerad blir utrymmet väl tilltaget. Stalagmiter växer upp ur grottgolvet och stalaktiter hänger ner från grottaket. En liten porlande underjordisk bäck löper bredvid. Stigen fortsätter genom en vildvuxen djungel utan nivåskillnader, de kommer senare. Som alltid i Thailand görs det enkelt för besökare genom att stigen har träspänger utlagda. För att komma upp till Trai Trueng vattenfallet behövs lite klättring uppför trätrappor som stundtals saknar räcken men eftersom besökare är här för att ta det lungt så är det precis så som trapporna och avsatserna passeras. Vid vattenfallet är det passande att ta en rast och inmundiga medtagen kost (eventuella sopor bärs förstås med).
Det är efter vattenfallet som öppningen till Tham Than Lot Yai nås, alltså den stora grottan, som är en öppen grotta, det finns ändå mängder av stalagmiter och stalaktiter. Bäcken är fortfarande med och det porlande ljudet är så fridfullt. Med lite tur kan en flygande ödla ses i sin flykt från ena till den andra sidan av grottan. Förutom ett litet Buddha-altare med Buddhas fotavtryck bevarade finns också slingrande anteckningar med åtskilliga år på nacken. För de som fortfarande har ork för ytterligare fyrhundra meter är belöningen slutdestination i ett tempel byggt i och omgiven av prunkande vegitation.
Om möjligt börja utforskningen av naturstigen tidigt, ta det med ro och vila ofta. Det är viktigt att vara tillbaks i Tham Than Lot Noi innan belysningen i grottan släcks vid 16.00.
Nationalparken ligger i Si Sawat distriktet och har en area av 59 km². Latitud 14,658294 Longitud 99.304968 följ väg 3086 från Kanchanaburi och väg 3480 mot Chalerm Rattanakosin National Park.
På väg till grottöppning fanns en mynttelefon med tillhörande vindskydd, en sån där som stålmannen bytt om i.
Nu bär det snart hemåt
Sommaren 2018 blev för torr även för de mest tåliga bären. Områden som ständigt producerat mängder med bär ville inte ge den skörd som behövdes för en vettig utkomst. Västernorrlands län korsades av Caraveller med 7-8 plockare i varje men utflykterna blev allt längre för att hitta bär. Inte ens de mest rutinerade plockarna hittade tillräckligt med bär. Målet 100 kilo bär per dag per plockare blev till 50 kilo.
Det behövdes goda råd för att rädda säsongen. Gävleborgs län ryktades om att ha mängder med lingon och ryktet visade sig vara sant. Efter alla insatser för att få i ordning bra boende i Junsele, Edenforsen och den gamla skolan i Para började det kännas som om allt det var för gäves. Det närmade sig en förflyttning av plockare till Söderhamn. Att flytta de första hundra från Para-skolan krävde förstås att det fanns boende i Söderhamn. Det tog oss tre dagar för att arrangera förflyttningen för de första hundra plockarna. Bär plockades under dagen och förflyttningen skedde efter invägningen vid sjutiden på kvällen. Det är cirka 32 mil mellan Para och Söderhamn och plockning skulle göras dagen därpå i ett nytt område.
Plockarna inkvarterades på Moheds camping där det fanns sängar, madrasser och sängkläder. Köket på campingen fick tillskott av ytterligare två kockar och hela förflyttningen gick oväntat smidigt. Redan första dagen, efter viss rekognosering, hittade plockarna 70-80 kilo per person. Efter några dagar var de uppe i målet 100 kilo per plockare per dag och några nådde t.o.m. mer. Telefonerna gick varma mellan Söderhamn och Junsele och snart började de hundra plockare som var stationerade där kräva en förflyttningen. Det dröjde ytterligare en vecka innan förflyttningen var ett faktum.
Självklart blev konkurrensen större med ytterligare tvåhundra plockare i området men bären verkade räcka till alla i Gävleborgs län. Det blev förstås mindre konkurrens i Västernorrlands län och Edenforsens plockare fick ett litet uppsving i antalet kilon. Att flytta plockare är alltid ett risktagande men i just det här fallet var det ett lyckat drag. Nu fanns det 450 plockare i Söderhamn och ibland är det svårt att förstå att ett ton är tusen kilo. Det vägdes nämligen in 50-60 ton lingon per dag och det gör omräknat till per person drygt 100 kilo.
Det blev en månad med bra skörd och de plockare som skulle åka ”hem” i slutet på september kunde åka hem nöjda med en säsong som började med eldningsförbud och torka. Naturen är ett under och att det överhuvudtaget fanns bär i skogar som härjades av bränder och torka visar på styrkan i naturens återhämtning. Oftast är mygg en plåga för plockarna men året 2018 hade mygg i början av säsongen men sedan fanns det ingen grogrund för mygglarver. De som redan fanns dog ut efter 3-4 veckor. Säsongen 2018 blev ett bärår med lite blåbär, en del hjortron och mängder av superbäret lingon.
Vi måste avsluta med en hyllning till Ångermanälven och vi har hittat lite fakta om älven. Ångermanälven är en älv som flyter genom mellersta Norrland, är 463 km lång och vars avrinningsområde täcker 31 860 km². Den är en av Sveriges vattenrikaste älvar, med en medelvattenföring på 500 m3/s vid mynningen. Ångermanälven har sina källor i södra Lappland och flyter genom Vilhelmina och Åsele kommuner, ner genom Ångermanland och mynnar i Bottenhavet. Älven har många stora kraftverk och de främsta forsarna är Nämforsen, Moforsen, Forsmoforsen, Nässundforsen samt Granvågsforsen. De främsta biflödena är Vojmån, Fjällsjöälven och Faxälven. Ångermanälvens dalgång nedströms Junsele (och ner till Bottenhavet) kallas Ådalen. Nedanför Nyland i Kramfors kommun bildar Ångermanälven en lång, bred mynningsvik med de två kända broarna Sandöbron och Högakustenbron. Sträckan mellan Hammarsbron-Nyland och Svanö-Sandö kan betecknas som tröskelfjord, med djup ner till 100 meter mellan Kramfors och Bjärtrå och tröskeln vid Svanö-Sandö på 10 meter djup. Större fartyg kan gå upp till Nyland, och mindre båtar (som kan gå under låga broar) till Sollefteå.
Äntligen dags att plocka bär
Västernorrlands län är normalt ett bärrikt område. Att Bäruppköpet i Söderhamn har valt att inkvartera 380 plockare i Junsele och Para är alltså en vettig plan. Normalt är inte ordet som beskriver vädret år 2018. Sol och åter sol men inget regn. Bärriset hade blommor i massor som aldrig blev bär, riset och blommorna behövde regn. Vi befarade att blåbärssäsongen skulle vara över innan den ens börjat.
Som tur var hade många av plockarna varit i Sverige och plockat bär förut. De hade sina smultronställen om det går att säga så om blåbärstät skog. Från mitten av juli började förpatrullen sondera terrängen för att hitta bär. Det gick trögt och om det fanns ont om blåbär var tillgången på hjortron ännu sämre. Det visade sig att det fanns bär i Gävleborgs län. De av våra plockare som var stationerade där lyckades plocka nästan dubbelt så mycket bär per dag jämfört med västernorrlänningarna.
Med totalt 630 plockare i skogarna vore det närmast ett mirakel om inget inträffar i form av sjukdom och/eller trafikolycka. I Para hade en plockare ramlat och skurit sig på en vass sten. Det blev ett djupt jack i höger knä men blödningen lyckades kamraterna i minibussen få stopp på med en gasbinda. Han såg lite blek ut när de kom tillbaka till campen tidigare än beräknat. Vi rekommenderade ett besök på Sollefteå sjukhus där han syddes med åtta stygn. Dagen därpå var han åter ute i bärskogen.
För att få ordning på vokabulären kallas boendet för plockarna en camp och invägningstället depå. Varje camp har en campleader som också håller i invägningen i en depå. En campleader ser också till att det hålls rent och snyggt på campen, lättare sagt än gjort vill vi tillägga. Oftast får campleader städa tillsammans med kökspersonalen när tid finns. Vi vill påstå att få rökare att kasta fimpen i därför avsedd hink är svårt även om, som vi gjorde, flyttade hinken till området där de satt och rökte. Samma gäller i princip alla typer av sopor, plastpåsar, papplådor, gamla strumpor med hål etc. Thailändska bärplockare cirka 60% sköter sig hyfsat, 20% med beröm godkänt och den sista 20% är helt hopplösa.
Från Söderhamn, Camp Moheden fick vi information om en trafikolycka som kunnat sluta riktigt illa. På en smal skogsväg kom en hjullastare körande med en gigantisk kabelrulle upplastad på gafflarna framtill. Föraren såg med andra ord knappt vägen framför sig. Kanske förväntade han sig inget mötande fordon. Den thailändska chauffören körde så långt till höger som möjligt och stannade, lite längre till höger och minibussen had rullat ner i diket. Han som körde hjullastaren såg uppenbarligen inget framå
t. Han hade ingen aning om att de stod en minibuss med thailändska plockare på höger sida av vägen. Hjullastaren fortsatte framåt i samma fart och den ena gaffel skar rakt in i motorrummet igenom all plåt och stannade en decimeter från förarens mage. Det var förstås en skräckupplevelse för alla i bilen och mest för chauffören. Vi lät honom bearbeta det som hänt kanske på ett buddhistiskt sätt. Det tog ett par dagar innan han kunde fortsätta att jobba.
Den 23:e juli var den första plockardagen för våra plockare. Det var hjortron och blåbär som skulle plockas. För blåbär var delmålet 50 kilo per dag per plockare.för hjortron betydligt lägre. Beror på tillgången förstås men också på priset som skiljer sig markant. Blåbär från 17 kr per kilo, hjortron 90 kr per kilo. På 50 kilo blåbär per dag nådde plockarna minimilönen med ett litet plus, så blev det om en plockare hittade tio kilo hjortron också. Med tanke på rådande väderomständigheter fick vi vara glada att det fanns bär överhuvudtaget. Vi fick dock rapporter om områden som haft lokala regnskurar även under det tre månader långa högtrycket.
Vi började förstå att när plockare sa 60 så menades ett snitt på 60 kilo blåbär per dag och 20 var helt sonika 20 kilo hjortron per dag. Hela bärbranschen bygger på statistik på ett genomsnitt både per plockare och per bil (bestående av 7-8 personer). Vi blev också på det klara med att i en bil fanns en homogen grupp som höll ihop och helst bodde ihop. Naturligtvis lades planer upp för morgondagens plockning kvällen innan och det var mycket tisslande och tasslande. Konkurrensen om bären var stenhård och kanske var det därför de flesta minibussar var på väg ut i bärskogen redan klockan 05.30-06.00. Ibland kunde det vara en timmes körning innan plockarna hade nått bärstället som diskuterats fram. Det fanns dock olika lösningar på fördelningen mellan medlemmarna i gruppen, en del delade helt sonika lika, mängden bär som vägdes in delat med antalet personer i bilen.
Säsongen 2017 hade varit lysande för plockarna, massor av hjortron framför allt men även blåbär fanns i riklig mängd. Våtmarker hade lyst oranga och plockning gick lätt, 40-50 kilo hjotron per dag och väldigt ofta 100 kilo blåbär. Hjortron plockas för hand, blåbär och lingon med bärplockare ofta personligt modifierade. Vissa plockare använder en borste med skaft för att sopa ner bären i 30-litershinken, då går det undan. Det är naturligt att ett bra bärår leder till att fler plockare vill komma till Sverige och tjäna pengar. Precis som ett dåligt bärår minskar intresset. Dessutom jämförs förstås plockad snittmängd med förra året, många plockare har kommit till Sverige många år i rad. I alla led pratades det om en halvering från 2017 till 2018. Superbäret lingon skulle visa sig bli räddningsplankan 2018.
KRAV för KRAV-bärs certifiering
Varning för byråkratspråk bör utfärdas till våra läsare den här gången, men det går inte att återge de krav som ställs för att bli KRAV-certifierad på annat sätt. Vår huvudsakliga uppgift var att informera de thailändska plockarna, både skriftligt och muntligt, om vad som krävs för att de bär de plockar ska få märkas med KRAV-loggan. Att bli KRAV-bärscertifierad är en lång process och mycket riktigt ställs hårda krav. Hela förfarandet kan delas in i fyra huvudområden.
Anmälan och utredning
Det första steget är att definiera det område där vildväxande bär ska plockas och anmäla området till ett ackrediterat certifieringsorgan. I samband med anmälan ska en utredning av markområdet göras för att säkerställa att kraven i regelavsnitten 8.2 och 8.3 uppfylls (vi kommer till de avsnitten). Utredningen ska innehålla en riskanalys som bedömer alla risker för föroreningar vid hantering av skörd, samt riskerna for att skörden inte blir uthållig. Det är alltså inte accepterat att överplocka. Underlaget till utredningen kan komma från myndigheter, miljöorganisationer, humanitära organisationer eller markägare. Både området och utredningen måste godkännas av certifieringsorganet innan någon plockning kan inledas.
Föroreningar och skyddsavstånd
Den vildväxande produktion får inte skördas från ett område som varit behandlat med otillåtna gödsel- och jordförbättringsmedel eller växtskyddsmedel under de senaste tre åren före skörd. Skogsplantor som behandlats med kemiska bekämpningsmedel får heller inte ha planterats under de senaste tre åren. Det går inte heller an att samla in vildväxande produktion i ett område där marken tillförts tillåtna gödsel- och växtskyddsmedel i sådana mängder att skörden riskerar att innehålla höga halter av oönskade ämnen*. Det finns fortfarande områden i Sverige som har för höga cesiumhalter. Som måttstock gäller; bär (utom hjortron), 60 kBq/m² och speciellt för hjortron, 40 kBq/m². Skyddsavstånd i kravbärsspecifikationen är 25 meter från vägar där trafiken i genomsnitt överstiger 3 000 fordon per dygn räknat under ett helt år och 25 meter från andra föroreningskällor, till exempel industrier, soptippar, järnvägar och konventionell jordbruksmark. Eftersom kraftledningsgator skär djupa spår i Västernorrlands skogar bör nämas att KRAV-bär inte bör plockas under kraftledningar.
*Ett exempel på ett tillåtet medel som kan förekomma i skogsbruket är aska.Men aska får inte ha spridits i sådana mängder att det finns risk för att skörden kan ta upp oönskade halter av exempelvis tungmetaller.
Hänsyn till människor och miljö
Vid plockning får inte verksamheten ha en påtaglig negativ inverkan på människors levnadssatt eller försörjningsmöjligheter. Hänsyn till lokala traditioner och de människor som bor i området är ett måste liksom en skälig hänsyn till markägares intressen. I anmälan till certifieringsorganet ska det finnas en beskrivning på hur stor skörd som är möjlig utan att hota produktionens uthållighet. Plockningen får inte påverka miljön negativt eller hota någon växt- eller djurarts existens.
Spårbarhet, dokumentation och socialt ansvar
Skörden ska kunna kan spåras i alla led fram till att varan antingen säljs eller förädlas inom den egen produktion. Det ska alltid vara möjligt att med utgångspunkt i den förpackade råvaran spåra den vildväxande produktionen tillbaka till ombud, plockare, plockargrupp, plockningsplats och plockningsområde. Hanteringen skall dokumenteras i alla led, från insamling till försäljning och/eller förädling. Dokumentationen ska beskriva hur reglerna följs. Friplockare får inte användas. Med friplockare menas plockare från andra EU-länder, plockare som kommer till Sverige på turistvisum (från Ukraina, Polen, Rumänien, Bulgarien m.fl) eller människor som plockar i privat regi.
I det sociala ansvaret ingår att plockare uppbär kollektivavtalsenlig lön och kostnaden för mat och logi får inte överskrida självkostnadspris. Alla plockare ska kunna identifieras via passnummer eller ID-handling och en boendeadress ska finnas inskriven på ett dokument som går under benämningen ursprungsdeklaration. Det är ett signerat dokument som bevisar att plockaren har fått information om KRAV-bär på sitt hemspråk, både muntligt och skriftligt. Rutinerna för hur information ges ska också beskrivas. Det innebär också att alla plockare bekräftar att de kommer att följa reglerna för KRAV-certifierad vildväxande skörd. När plockare som är anställda av ett bemanningsföretag med arbetstillstånd och visum registreras, ska bemanningsföretagets namn anges. Många bär köps genom ombud och när så är fallet krävs att avtal tecknas med alla ombud där ombuden garanterar att de följer de krav som ställs för KRAV-bärsskörd.
Behövlig dokumentation
■ En karta i lämpligt format, för varje bil som plockare använder. Kartan ska vara i skala 1:100 000 eller mer detaljerad, och visa det godkända området med eventuellt underkända områden markerade.
■ All information, inklusive inköpslistor, på ett språk som plockarna förstår.
Följande skriftliga information väl synligt vid varje mottagningsplats
■ Karta över det godkända området, med eventuellt underkända områden markerade, i skala 1:100 000 eller mer detaljerad.
■ Regler for KRAV-certifierad vildväxande produktion.
■ Plockningsinstruktion som beskriver hur bären skördas.
■ Information om ansvar och varsamhet för god markomsorg och hänsyn mot markägare, till exempel information om allemansrätten i Sverige.
Hur bären transporteras, hur invägningen går till och hur plockarnas boende ser ut är också en viktig del av certifieringskraven. För alla som hört berättelser om hur misshandlade bärplockare blir i Sverige kan vi intyga att åtminstone de företag som vi varit i kontakt med månar om plockarna. De arbetar otroligt hårt, från tidig morgon till sen kväll men alla som arbetar med företag som är KRAV-certifierade tjänar tillräckligt med pengar för att känna sig nöjda. KRAV-certiferade företag måste följa allt ovanstående. Efter att boende är organiserat, bilar för transport till områden med bär besiktade och utrustade och KRAV-certifieringen godkänd är det äntligen dags att börja plocka bär.
Bärvinklar (Del 2)
Av Del 1 har nog alla läsare förstått att säsongen 2018 inte kommer att bli något lysande bärår. Eftersom 660 thailändare redan köpt biljett, tur och retur, annars fås inget bärplockarvisum, är det bara att fortsätta med förberedelserna. Boende i Junsele blev det enklaste hitills. Tre hus som varit asylboende togs över av thailändska bärplockare inalles 100 personer. Korridorboende godkänt av alla kommunala instanser som har något att säga till om. Regionalt skyddsombud (Kommunal), Brandinspektionen och certifieringsorganet KRAV (mer om det senare).
Det gäller alltså att ha godkänd ventilation, temperatur, brandskydd, livsmedelshantering, utrymningsvägar, brandlarm, uppfylla miljöbalkens krav, avfallshantering, arbetsmiljö, listan är hur lång som helst och något är säkert glömt i uppräkningen. Däremot finns det ingen chans att glömma någon åtgärd för inspektörer kommer på besök med jämna mellanrum. Tjänstemannasamtal är en del av det dagliga arbetet. Eftersom boendet i just Junsele precis varit asylboende så var allt på plats.
Cirka sju mil från Junsele ligger Sollefteå och cirka 15 kilometer från Sollefteå ligger Paras gamla nedlagda skola. Eftersom Bergviks gamla skola blev till ett bra boende bestämde sig Tälje Invest AB att införliva Paraskolan i fastighetsportföljen. Den hade varit ur bruk ett antal år så det var att väcka liv i den ståtliga byggnaden med rejäla betongväggar. Vi vet för vi var tvungna att slå hål i väggen för att installera dörrar som utrymningväg. Källarplan, bottenplan och övervåning skulle tas i bruk. El och vatten, även varmvatten, skulle fungera. Och så förstås ventilation och brandlarm, utrymningsvägar, branddörrar (vi fick byta 17 dörrar), eldsläckare, värme, toaletter, duschar, matsal, invägningsbyggnad, brandtrappor. Allt skulle fixas och det var ont om tid. Det jobbades febrilt och tyvärr kom det 100 plockare innan vi blev helt färdiga. Det fanns inget alternativ, de flyttade in under tiden vi färdigställde boendet. Sängar och madrasser fanns på plats och sänglinne hyrde vi från Textilia. Att det blev ont om tid berodde i viss mån på att handhavandet av inkommen ansökan om bygglov besvarades med en viss fördröjning.
Matsalsbyggnaden behövde utrustas med en ramp för rörelsehindrade trots att vi inte hade några plockare i rullstol. Vi hade heller inte för avsikt att öppna upp för allmänheten. Eftersom vi var tvungna att bygga en ramp så byggde vi en veranda också. All utrustning i köket behövdes uppgraderas, stekbord installerades, grillugn sågs över och fler kylskåp och frysar köptes in. Det ledde förstås till att elektriciteten behövdes ses över och säkras upp på ett säkert sätt. Ett förråd som inte användes byggdes om till ett dusch- och toalettrum. Vi ville ha elva duschar och elva toaletter och de ville kontrollanterna också. Fastän vi knappast trodde det själva blev Paraskolan ett väldigt uppskattat boende och allt fungerade så smånngom till belåtenhet. Inte ens att avståndet till kommunal avloppsbrunn var 100 meter från skolan var ett hinder. Renspolning och slamtömning blev gjord och ett stort tack bör framföras till den fantastiska rörmokaren som provtryckte alla vattenledningar, bytte toalettstolar och fick varmvatten att cirkulera i hela skolbyggnaden, den fristående matsalsbyggnaden inkluderad. Som stort plus, i allt skolbyggnaden erbjöd, var den gammaldags jordkällaren som fungerade alldeles utmärkt som grönsaksförråd.
Det fanns ytterligare cirka 180 bärplockare som behövde inkvartering i Junsele området. Edenforsens kraftverk genererar fortfarande elektricitet men de sex husen där anställda på kraftverket bodde tidigare hamnade i Tälje Invest AB:s ägo för några år sedan. Husen har rustats upp, ett har blivit matsal med tillhörande dushrum och tvättmaskiner i källarvåningen. De övriga fem är boende för 110 plockare och de övriga 50 installerades på Kullbergs campingplats och ett tjugotal bodde i lägenheter i Junsele. Vän av ordning har säkert suttit och summerat ihop allt boende och kommit fram till att det fattas 30 plockare. Det är riktigt och rätt av 660 var 30 renspersonal, kockar och assistenter, bilmekaniker, städpersonal och ledare för boenden. Med alla på plats kunde vi äntligen börja tänka på hur bärplockningen skulle gå till. Fanns det bär i och hur skulle plockarna komma ut i skogarna?
Med enkel matematik insåg vi att det skulle behövas en hel del fordon för att plockarna skulle ha möjlighet att hitta bär. Vi beräknade att varje bil skulle forsla cirka sju personer och chauffören skulle vara ansvarig för bil och handkassa. Inalles behövdes cirka 90, mestadels folkvagnsbussar modell Caravelle, för 630 plockare. De skulle vara kördugliga d.v.s. besiktade, skattade och försäkrade. De skulle vara utrustade med första-hjälpen-kuddar, varningstriangel, två reflexvästar domkraft, reservdäck och inte minst viktigt, ett fälgkors. För att plockarna inte skulle köra vilse och dessutom hitta bär behövdes detaljerade kartblad, cirka 60 stycken, över Västernorrlands län finnas i bilarna också.
Mer ...
Bärvinklar (Del 1)
Att beskriva bärbranschen är ingen lätt uppgift. Den är oerhört dynamisk och i ständig rörelse precis som entreprenörerna som har tagit på sig att få ut bären ur skogarna. Björnen äter en del, på hösten kan den på en dag äta bär i så stora mängder att det motsvarar en tredjedel av dess vikt (vikten för en hanne är normalt 100–300 kg, för en hona 60–200 kg). Många bär blir ingrediens i kosmetika. Sedan blir stora mängder kvar i skogen och ännu fler skulle bli kvar om det inte vore för thailändska plockare som i år uppgår till cirka 6000 personer. Vi ska i en serie artiklar på vinklarna försöka redogöra för bärbranschens väl och ve.
Vi på vinklarna har befunnit oss i Västernorrlands län de senaste månaderna. Närmare bestämt i Junsele en liten ort i Sollefteå kommun. Där har vi hamnat på grund av vår bekantskap med Bo Axelsson och Lars Antonsson. Det började med att vi träffade Bosse i Thailand när han var där för att träffa bemanningsföretag. Säsongen 2018 skulle bli någonting alldeles speciellt. Totalt skulle cirka 660 plockare från Thailand förse Bäruppköpet i Söderhamn med skogsbär; blåbär, lingon och hjortron.
Föga anade Bosse att vädrets makter skulle ställa till förtret. Att maj, juni och juli månad skulle bli utan regn och med tropisk värme är inte optimalt för skogsbär. Det blev torrt i markerna, så här rapporterade tidningar:
Under juli 2018 drabbades Gävleborgs, Jämtlands och Dalarnas län av stora och svårsläckta skogsbränder. Flera byar fick utrymmas i samband med bränderna. Under sommaren var temperaturen på många håll i Sverige väldigt hög under lång tid. Det förekom väldigt lite nederbörd i stora delar av Sverige. Det gjorde att brandrisken tidvis nådde rekordhöga nivåer på många håll. Ett stort antal myndigheter, räddningspersonal och frivilliga arbetade intensivt under flera veckor för att få bränder under kontroll. Sverige tog även hjälp av internationella resurser i form av brandflyg, helikoptrar och markpersonal. På grund av risken för nya skogsbränder rådde eldningsförbud i nästan hela Sverige. Det var förbjudet att elda och grilla utomhus. Länsstyrelsen i Gävleborgs, Jämtlands och Dalarnas län utfärdade förbud mot att vistas i brandskadade områden. Områden där det har brunnit kan vara livsfarliga att beträda. Träd kan när som helst falla omkull och dessutom kan gamla bränder blossa upp igen. Dessutom infördes eldningsförbud i hela Västernorrlands län den 2:a juni 2018.
Värt att notera; Söderhamn ligger i Gävleborgs län och Junsele i Västernorrlands län. De två orter där drygt 660 plockare skulle stationeras och plocka bär.
Trots torkan, brandvarningar och eldningsförbud fortskred förberedelserna. Förutom en ständig jakt på bärlådor, ständig tillverkning likaså, behövdes bra boende för 660 människor. Söderhamn hade närliggande Moheds camping och ett f.d. asylboende i Vannsätter som alternativ. Bergviks gamla skola med matsal, lärarbostäder och slöjdsal (där tillverkades bärlådor snudd på dygnet runt) fanns redan i Tälje Invests ägo. Bäruppköpet i Söderhamn är intimt förknippat med Tälje Invest AB och Blommor och Bär i Söderhamn AB.
På Moheds camping fanns sängar, madrasser, sänglinne och kokmöjligheter. På asylboendet i Vannsätter borde det ha funnits sängar och madrasser enkelt tillgängliga. Det visade sig vara önsketänkande att asylboendet skulle vara inflyttningsfärdigt. Jodå visst fanns det sängar och madrasser någonstans men ingen visste riktigt var. I mitten av juni påbörjades pusselarbetet. När vi väl hittade tvåvåningssängar av märket Svärta var de inte ihopskruvade (tur var väl det för sängen Svärta i hopskruvat skick gick varken in eller ut genom lägenhetsdörrarna). De skulle ju vara enkla att sätta ihop om skruvar och bultar hade lagts undan på ett ställe lätta att hitta. Så var inte fallet. Samma problem gällde madrasserna. Renovering av lägenheter var ett måste dessutom. De cirka 60 plockare som skulle bo i Vannsätter skulle landa den 13 juli. Vi var ändå ganska säkra på att allt skulle stå färdigt, vi hade ju nästan en månad på oss. Allt kom på plats fem dagar innan plockarna anlände. De cirka 250 plockare som skulle dammsuga skogarna runt Söderhamn hade nu ett bra boende. Plockarna i Bergvik och Vannsätter åt i gamla Bergviksskolans matsal.
Det var dock fortfarande torrt i markerna och blommor som skulle bli bär torkade bort och eldningsförbud var fortsatt aktuellt. Dessutom blossade det upp 100-tals bränder i de svenska skogarna. Många hade uppstått genom rent slarv och anledningen var förstås svenska människors grilliver när vädret tillät. Det skulle kunna sägas att i just det här fallet tillät inte vädret grillning.
När antalet lägenheter och den rätta mängden sängar och madrasser fanns tillgängliga i Söderhamn med omnejd åkte vi till Junsele och inledde samma procedur där.
Junsele, kan nog många tänka, var ligger det? För att precisera någorlunda så ligger Junsele i Västernorrlands län inte långt ifrån Jämtlands län och heller inte långt ifrån Gävleborgs län. Närmaste stora stad är Sollefteå. Andra närliggande ”städer” är Dorotea, Vilhelmina, Hoting, Ramsele och Örnsköldsvik för att nämna några. Närliggande i den här delen av världen är inom en radie av 150-200 kilometer. En lördagkväll i juli blev Junsele världens centrum. Ett stort eritreanskt bröllop gick av stapeln med 300-350 gäster samtidigt skedde invägning av bär som plockats av 100 thailändska plockare och ett 40-50-tal ukrainska. Avståndet mellan grupperna var cirka 100 meter. En veritabel smältdegel av kultur, tradition och sedvänjor. Eritreanerna var uppklädda i folkdräkter med tillhörande smycken, mest på kvinnorna som var granna i all sin prakt. De thailändska bärplockarna hade sin bärplockarklädsel, stövlar, långbyxor oftast av träningsoverallmodell och färggrann sweatshirt för att synas i skogen.Ukrainarna klädde sig som folk gör mest i sommarsverige, trekvartsbyxor, t-shirt och foppatofflor.
Det är Junsele som beskrivs och det bor cirka 800 fast boende också, många av svensk härkomst. Junsele fungerar i all sin kulturella glans. Eftersom så många orter i området slutar på ”sele”, Osele, Resele, Åsele, Långsele, Ramsele, Lycksele, Junsele etc. krävs kanske en förklaring till ordet ”sele”. Ett sel är ett lugnt strömmande vattenparti mellan två forsar och intilliggande landområde får då oftast sele som en efterstavelse i ortnamnet. Vi har sökt och hittat en förklaring till just ortnamnet Junsele, lyder som följer.
Namnet stavades Juensell år 1531 och (aff) Jönssijldh Sokne år 1535. Efterleden är en böjd form av sel ”lugnvatten i å eller älv”. Namnet har ursprungligen betecknat lugnvattnet vid centrum av Junsele, som sträcker sig från Edsforsen till Långbjörnforsen. Förleden, är svårtydd, förslagsvis hänger den samman med ettdera av ånamnen Juvanån eller Uman (där J- i så fall tillkommit genom sammansmältning av prepositionen i med namnet). Juvanån är namnet på ån från Juvansjön till Ysjön, sista delen av ån från sjön Gösingen till lugnvattnet vid Junsele kyrka heter Uman. Tolkningen av namnet Junsele (Iwnsel) är möjligen ett sel där det finns iglar. En annan forskare tycker att namnet består av Öden (det äldre namnet på grannbyn Eden) och "selet" syftande på selet vid Eden.
En månad i Thailand
Den här artikeln publicerades i Expressen söndagen den 8 oktober 2017 under rubriken DINAPENGAR.se och är ett bra exempel på hur pensionen kan räcka till om ekonomin är genomtänkt.
Vi på vinklarna tycker förstås att Kjell och Pirjo borde spendera mer tid än en månad i Thailand. Vi tror att många av våra läsare är i en liknande situation som Kjell och Pirjo. Välkomna till Thailand.
På jakt efter kyla och jordgubbar (del 3)
Kaffeklokare
Den tredje och sista delen av På jakt efter kyla och jordgubbar kommer att handla om kaffe men också lite annat smått och gott. Inledningen ger vi till Khun Bang-orn Srisunthorn. Ibland blir en enkel kopp kaffe en totalupplevelse, snudd på en heldagshändelse. Skylten som pekade upp mot en höjd i Khao Kho beskrev Sixty-Five Hill som ett kaffehus, Baan Caffe. Ett fik bland andra trodde vi felaktigt.
På jakt efter kyla och jordgubbar (del 2)
Mer kommer avslutade vi första delen med och här kommer mer. På toppen av ett vattenfall har publicerats i Thailands Posten för tre år sedan. Återbesöket blev på alla sätt lika bra som det första besöket. Inte ens människorna har lyckats förstöra det eviga ekologiska kretsloppet som skogarna på toppen av vattenfallet har åstadkommit.