ASEANs medlemsländer nådde en övergripande gemensam ståndpunkt om det regionala ekonomiska partnerskapet (RCEP-Regional Comprehensive Economic Partnership) under mötet i Bangkok den 21-23 juni 2019. Det bestämdes att avtalet ska göras färdigt under 2019 och det var Thailand, som i år innehar ordförandeposten i ASEAN, som satte som djärvt mål att slutföra förhandlingarna om denna megapakt under året. Det är ett avtal som består av 20 punkter varav sju redan är genomförda. De återstående 13 punkterna i avtalet har diskuterats de senaste sju åren utan framsteg.
De kommande förhandlingarna mellan ländernas handelsministrar ska hållas mellan den 25:e juni och 3:e juli i Melbourne, Australien. Att det är ett megaavtal är ställt utom allt tvivel eftersom avtalet inkluderar ASEANs tio medlemsländer (Thailand, Indonesien,Singapore, Malaysia, Filippinerna, Vietnam, Brunei, Myanmar, Kambodja, Laos) tillsammans med Kina, Indien, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland. År 2018 representerade handeln mellan RCEP-länderna en tredjedel av världshandeln. Thailands handelsvärde med RCEP-länderna var värt 70 miljarder dollar år 2018 och av Thailands totala export går 58 procent till RCEP-länderna.
ASEANs handelsministrar hade möjlighet att träffas och diskutera handelspakten under det 34:e toppmötet som pågick i Bangkok under helgen 21-23 juni 2019. Många andra frågor fanns på agendan med det tog ländernas toppolitiker hand om. Vid mötet i Melbourne kommer ASEAN-länderna att förhandla med övrig sex länder som en enad pakt.
Vietnams premiärminister Nguyen Xuan Phuc framförde sin åsikt under toppmötet och sa bland annat.
- I samband med ökande handelsspänningar och protektionism är det av största vikt att förhandlingarna mellan RCEP-länderna bär frukt. Ett handelsavtal stärker regelbaserad multilateral ekonomisk anslutning och frihandel i hela Asiens Stillahavsområde.
Den vietnamesiska premiärministern avslöjade att 28:e rundan av RCEP-förhandlingarna kommer Vietnam att vara värd för i oktober och den sista och tredje rundan för året kommer att hållas i Bangkok i november. Det är lätt att förstå svårigheterna i att få avtalet färdigt enligt plan.
Den nuvarande utmaningen är att Indien och Kina, medlemmar av handelsblocket, inte har något frihandelsavtal att bygga på. Många bilaterala förhandlingar har hitills varit fruktlösa och det är endast ett fåtal punkter de båda länderna har enats om. I Indien är man oroad över att landets marknad kommer att översvämmas av billiga kinesiska produkter om tullarna sänks. Det finns alltså en viss motvilja till ett gemensamt frihandelsavtal från Indiens sida. Det blir en svår nöt att knäcka eftersom Indien och Kina kommer till förhandlingsbordet med ASEAN, med gemensamma intressen. ASEAN-regionen har redan ett frihandelsavtal såväl mellan medlemsländerna och de andra sex RCEP-länderna.
De sju punkterna i avtalet som länderna redan är överens om avser tullbestämmelser, sanitära och fytosanitära åtgärder (för att skydda konsumenter mot hälsorisker i livsmedel och drycker, djur mot smittsamma djursjukdomar och växter mot skadegörare), tekniska handelshinder, övergripande samarbete, små och medelstora företag, offentlig upphandling och institutionella bestämmelser.
De tretton punkter som fortfarande diskuteras innehåller bland annat, bestämmelser för handel inom finanssektorn och telekom-industrin, verifiering av handelsvarors ursprungsländer, arbetskraftsrörlighet, konkurrens (eventuella begränsningar), investeringar, immateriella rättigheter (upphovsrätt), e-handel, tvistlösning m.m.
En så stor handelspakt med ett så stort antal människor boende i de 16 länderna gör förstås ett frihandelsvatal otroligt svårt att arbeta fram. Om vi räknat rätt blir antalet innevånare i de 16 RCEP-länderna en gigantisk 10-siffrig summa 3 587 800 723 alltså snudd på 3,6 miljarder människor (siffran för hela världen är 7,53 miljarder). Blir handelspakten verklighet i år kommer förmodligen världshandeln att påverkas. Hur kommer USA att agera?