Att enbart tänka på att bli rikare leder ofta till att man blir mindre lycklig. Uttryck som gross domestic hapiness (först lanserat i Bhutan) har fått ersätta gross domestic production (vårt BNP). Det är lite svårt att få raka svar när man ber en thailändare förklara suffiency economy så här är mina tankar. Alla som vistas i Thailand någon längre tid  har någon gång sett en jingjok (liten ödla som kallas för gecko i andra delar av världen) troget väntande på en måltid i form av insekter i närheten av en ytterbelysning. En del av dessa ödlor är ganska små och smala innan kvällsmålet har serverat sig självt och lyckas ibland ta sig innanför lampkupan för att komma åt insekter som också lyckats ta sig in. Här inne severas det mat i mängder, ödlan äter sig faktiskt så mätt så den kan inte komma ut igen.

Värmen från glödlampan tar så småningom död på ödlan och man skulle kunna säga att girigheten blev dess undergång. Lagomekonomi förespråkar att vänta utanför lampan äta sig lagom mätt och må bra och överleva. Och dessutom vara lycklig. Lagomekonomi påminner om barndomens Spara och Slösa som man alltid fick sig itutat när man ville slänga och köpa nytt.

 För jordbruket bygger Kung Bhumibol Aduljadets teorier på indelningen 30:30:30:10. Av den totala mängden mark som avsatts för jordbruk ska alltså 30% användas för att lagra vatten, 30% ska bestå av risfält som ska ge två skördar per år, fruktträd och grönsaker ska odlas på ytterligare 30% och de sista 10% ska avsättas för djurbestånd och skogsbruk. Ekonomiskt hållbart, sociala aspekter så väl som miljötänkande är huvudinriktningen. På thailändska heter det ”setakit popien” (suffiency economy).