Lite bakgrund
För tillfället finns det 17 miljoner ton ris i lager, d.v.s. osålt. Riset härstammar från tre skördar mellan oktober 2011 - februari 2012, ganska precis 7 miljoner ton, mellan mars till september 2012, 9,6 miljoner ton och under perioden oktober-februari 2013 ytterligare 7 miljoner ton. Alltså har det bara sålts cirka 6,6 miljoner ton under år 2012 och fram tills nu. Det finns 4,8 miljoner hushåll som kan kallas risproducerande men bara cirka 2,2 miljoner deltar i upplägget. I Kina finns det 90 miljoner ton i lager och i Indien finns det i storleksordningen 30-35 miljoner ton i lager. Det sägs att det aldrig någonsin funnits mer ris i lagerlokaler runt om i världen än just nu.

Tre bekymmer
Det finns alltså tre stora problem för regeringens upplägg. Marknadspriset är nedåtgående, för tillfället runt 8-9000 baht per ton för vanligt vitt ris alltså 40% under inköpspriset. Rislagret ökar eftersom nya skördar kommer in och lite säljs. Thailands risexporterande företag försöker vänta ut marknaden för högre pris. Nya skördar mellan oktober i år och februari nästa år förväntas tillföra ytterligare 7-8 miljoner ton. Att åtskilliga ton ris har legat i lager i två år gör inte kvaliteten bättre. Dessutom beskylls hela upplägget  för vittgående korruption i alla led. Beskyllningar är fortfarande inte ledda i bevis.

Lågt marknadspris
Eftersom marknadspriset fortsatt kommer att vara lågt beroende på stora lager i nästan samtliga risproducerande länder har den thailändska regeringen varit tvungen att omförhandlat inköpspriset. För tillfället förhandlas det om 12 000 baht per ton för vanligt vitt ris. För att lagret inte ska växa ytterligare vill man också begränsa mängden ris per produktionsenhet till värdet 500 000 baht eller ca 40 ton. Att man försökt manipulera världsmarknadspriset genom att köpa upp och lagra mängder av ris har uppenbarligen inte lett till önskat resultat. Att Indien plötsligt lyfte sitt exportförbud, en vecka efter att Thailand betämt sig för att lagra sitt, borde man kanske vetat om eller listat ut. Plötsligt dränktes marknaden av 10 miljoner ton indiskt ris och priset gick ner, inte upp. Dessutom är rismarknaden mycket mer ”business to business” än ”government to government”. Affärsmän köper ris där det finns och till lägsta pris.

Länge i lager
Mjöldagg, fågel- och råttspillning, mögel och allmänt dålig renhållning är anledningen till att thailändare börjar prata om att man blir sjuk av att äta länge lagrat ris. För att påvisa att så inte är fallet åt premiärminister Yingluck Shinawatra, folkhälsominister Pradit Sintawanarong och biträdande handelsminister Yanyong Phuangrach en portion av kokt ris den 18 juli. Det skedde på Charoen Pokphands (CP) risfabrik i Ayutthaya. Ingen av de tre har visat några symptom på matförgiftning. Även om CPs ris inte innehåller några farliga mängder av bekämpningsmedel kanske det finns oegentligheter i andra lagerlokaler. Eftersom det bara i Suphan Buri, en provins där det produceras mängder av ris, finns 81 kvarnar och mer än 100 privatägda lagerlokaler, är det förmodligen en omöjlighet för regeringen att ha full kontroll.

Att sko sig
Att försöka genomföra något så stort som pantsättning av allt ris som produceras i Thailand (tidigare världens största risexportör) låter sig inte göras utan minituös planering. Det ser inte ut som om man från regeringshåll insåg vidden av åtagandet. Mängden ris och det stora antalet människor involverade i handhavandet går helt enkelt inte att kontrollera. Bonden lämnar in sitt ris till en uppsamlingsplats i närheten av skörden. Uppsamlingsplatsen ser till att riset kommer till en kvarn där riset förädlas och eventuellt förpackas. Från kvarnarna körs det opackade/packade riset till lagringslokaler. Betalningen för riset går från regering till bönderna men eftersom det är omöjligt att betala 2,2 miljoner människor använder man mellanhänder. Ofta går betalningen via kvarnägarna eller ägarna av lagerlokaler. De stora risexportörerna, cirka 10-12 stycken köper riset från regeringen som alltså betalat bönderna i förskott. En del skrupellösa ägare av lagerlokaler eller kvarnar köper billigt, lågkvalitativt ris från olika håll. Det lagrade riset som redan betalats byts ut mot det billiga riset som placeras mitt i rissäckstraven väl dolt av legalt ris för att försvåra upptäckt vid en ytlig inspektion. Det utbytta riset säljes privat och naturligtvis hamnar betalningen i den egna fickan. De giriga får alltså betalt två gånger. Åtminstone är det så Warong Dechgitvigrom, demokraternas parlamentsledamot i Phitsanulok förklarar hur lurendrejeriet går till.

Normalprocedur
Innan riset lagras torkas det normalt med skalet som skydd. Kanske har torkningen inte pågått tillräckligt länge innan riset lagrats beroende på att alla vill ha betalt så fort som möjligt. Fuktigt ris drabbas av mjöldagg och mögel och måste därför behandlas på olika sätt. Ett sätt är fumigation (gasning) som innebär behandling med gasformiga bekämpningsmedel, en vanlig och ofta förekommande procedur i Thailand. Det finns ett flertal olika bekämpningsmedel och de vanligaste är metylbromid* (brommetan), hydrogenfosfid och sulfurylfluorid. Det var metylbromid som hittades i de prover av packat ris som Foundation for Consumers lät testa. När testresultatet blev kännt beordrade Food and Drug Administration (FDA) Siam Grains Co att ta tillbaka sitt ris, som går under namnet Co-Co, från butikerna. Vidare tester visade dock att mängden metylbromid i riset inte överskred de satta gränserna. I framtiden kommer Siam Grains Co använda hydrogenfosfid istället. Fosfider anses ha mindre negativ påverkan på en människas hälsa. Det hävdas bland många experter att både metylbromid och hydrogenfosfid är ofarligt eftersom det är flyktiga gaser. När man öppnar förpackning avdunstar det mesta av gasen och ytterligare minskning av koncentrationen sker när riset först förvaras i vatten och sedan kokas. I princip ofarligt alltså. På typiskt thailändskt manér har 128 företag,  som utgör Thai Rice Packers Association (TRPA), lovat en ersättning på 20 miljoner baht om någon i en familj drabbas av dödsfall till följd av att ha ätit ris som kommer från något av företagen. Ett annat kanske något märkligt diskussionsämne är hur packat ris ska staplas. Av tradition staplas säckarna i pyramidform men eftersom det krävs att få plats med mer ris på samma utrymme måste man nu stapla rektangulärt.

Finns det någon lösning på problemen
Marknadspriset är svårt att rå på men i Kina och Indien äts enorma kvantiteter ris varje dag. Kanske går priset upp senare i år när lagren i länder med bara en skörd minskar. För tillfället auktioneras mindre kvantiteter ris till företag som spekulerar i prisuppgång. Auktionerna har inbringat relativt stora summor pengar till staten. Uppköparna säljer både på export och inhemskt. Regeringen förväntas sälja stora mängder ris via ”government to government” affärer eftersom thailändskt ris fortfarande har ett gott rykte och anses var det ris som håller högst kvalitet i världen. Om försäljningen kommer igång löses åtminstone två problem, marknadspriset och försämrad kvalitet p.g.a. lång lagringstid. Vad gäller människors girighet står man in för ett dilemma. Ett projekt i den här storleksordningen leder oftast till att många utnyttjar systemet. Antalet kilo ris är så enormt att alla med en kalkylator inser snabbt att det går att tjäna stora summor om man kan se till att  några satang per kilo hamnar i den egna fickan.

En väl beprövad metod
Subventioner till jordbruket har funnits sedan 1970 när rispriset sjönk drastiskt och startades av the Bank of Agriculture och Agricultural Cooperatives. Anledningen var att bönderna behövde hjälp med kassaflödet. Banken ville ge bönderna möjlighet att betala sina lån. På nästan hela 80-talet under Prem Tinsulanondas administration garanterades ett pris inte över 80% av marknadspriset. Under  Democrat Party, 2008-2011 användes en metod som kallades ”inkomstgaranti” som byggde på att täcka produktionskostnaden och 50% av vinsten skulle gå till bonden. Dessutom skulle ristransporterna ersättas med 300-600 baht per transport.

Lite statistik
Som med all statistik bör de här uppgifterna tas med en nypa salt. Jordbrukens andel av den allom förhärligande BNP är bara 8,6% men sysselsätter 38,2% av befolkning, det blir ca 25 miljoner människor (18 miljoner eller 4,8 miljoner hushåll är risbbönder). Enligt Thailand Development Research Institute (TDRI) producerar 20% av de rikaste bönderna 42% av allt ris. De fattigaste bönderna ca 2,59 miljoner hushåll producerar inte tillräckligt mycket ris för att delta i upplägget ”djamnam kao”. Total risproduktion på årsbasis är 24-25 miljoner ton varav inhemsk konsumtion uppgår till 10 miljoner ton. Exportsiffrorna bör ligga runt 9-11 miljoner ton men här är det marknaden som bestämmer. I lager som säkerhet för alla eventualiteter finns 4-5 miljoner ton. Om 549 kilo ris per rai kan anses som en bra skörd tvistas det om, men siffran gäller för tillfället.

Reflektioner
Många av uppläggets belackare har på något underligt sätt redan räknat ut hur mycket den thailändska staten kommer att förlora på ”djamnam kao”. Om man redan har kunskap om framtida  marknadspris på 17 miljoner ton ris har man tillräckligt bra koll på råvarubörserna i världen för att göra sig en förmögenhet på bara den kunskapen.

De risbönder som inte producerar tillräckligt med ris för att delta i upplägget gör som de alltid har gjort, vare sig det finns subventioner eller inte. Man säljer en del, behåller en del för eget bruk och hittar andra inkomstkällor för att få ekonomin att gå ihop.

De risbönder som är med i ”djamnam kao” har en ordnad ekonomi och odlar även andra grödor under perioder när inte ris kan odlas. Kanske behöver inte just dessa hushåll någon subvention överhuvud taget. Samma gäller för ägarna av kvarnar och lagerlokaler. Vore intressant att veta vilka ägarna är.

 *Metylbromid eller brommetan                                               

En haloalkan med kemisk formel CH3Br. Det är vid rumstemperatur en färglös,giftig och icke-brännbar gas. Ämnet produceras naturligt i havet av vissa arter tång och i mindre utsträckning på land av korsblommiga växter. Den totala produktionen i världshaven beräknas uppgå till 1 – 2 ton årligen. Industriellt framställs brommetan genom att låta vätebromid reagera med metanol. Brommetan användes tidigare som bekämpningsmedel och som köldmedium i kylskåp. I början på 2000-talet förbjöds ämnet i de flesta länder på grund av att det bidrog till ozonhålet.