I februari 2011 låg kilopriset för gummi på 120 baht, i slutet på september 2014 är marknadspriset 45-46 baht per kilo. I procent är det nedgång med drygt 60%. Ett av skälen är att Kina som använder mest gummi i världen har köpt egna plantager i Laos och Kambodja och är sedan något år tillbaka helt oberoende av thailändskt gummi.

Drabbats värst
År 2011 när priset låg som högst fanns det många redan rika affärsmän som investerade i gummiplantager av rädsla att missa lättförtjänta pengar. Den något giriga inställningen har slagit tillbaka eftersom det tar cirka sex år för ett gummiträd att bli tappbart. De senaste sex åren har prisstrukturen varit turbulent minst sagt. Anledningen är överproduktion helt enkelt eftersom det redan innan alla nya plantager kom till fanns mer än nog av gummiproducenter. Att de nya giriga plantageägarna i vissa fall planterade gummiträd olagligt i naturreservat och idag riskerar att få sin plantage beslagtagen av NCPO är en annan sanning som lagbrytarna får förbereda sig på.

Subventioner behövs i gummiindustrin
Interimsregeringen vet att det finns ärliga och uppriktiga plantageägare som behöver stöd. Därför har 5 miljarder baht satts åt sidan för att köpa gummi av producenterna till ett fast kilopris (priset inte satt än men någonstan mellan 70-90 baht per kilo förväntas). Ytterligar 15 miljarder baht kommer att användas för att underlätta för förädlingsindustrin och som hjälp att marknadsföra en större användning av produkter gjorda av gummi. Dessutom har ett rörelsekapital på 10 miljarder gjorts tillgängligt till producenter och förädlingsindustrin. Om dessa åtgärder är tillräckliga för att lugna gummiproducenterna återstår att se. De har hotat med att demonstrera i Bangkok om de inte får igenom sina krav som är betydligt högre ställda.

Risbönders krav
De risproducerande bönderna kräver att regeringen köper upp deras ris till ett pris av 10 000 baht per ton trots att marknadspriset för tillfället bara ligger runt 8-9000 baht. Regeringen har svarat med att man är beredd att reducera produktionkostnaderna med 500 baht per rai vilket låter som en väldigt limiterad subvention. Den sittande interimsregeringen vill förstås undvika att hamna i samma sits som regeringen Yingluck Shinawatra som köpte ris till ett pris av 15 000 baht per ton som dessutom var tänkt att betalas i förskott. Nu blev det inte så av olika anledningar. De som säljer gödningsmedel och bekämpningsmedel har ombetts att sälja sina produkter till ett lägre pris samtidigt som markägare också borde acceptera ett lägre arrende. Priset för risutsäde kommer att bli betydligt lägre och statliga långivare har lovat att låna ut pengar till väldigt låg ränta.

Beroende av kemiska preparat
Tyvärr har många bönder gjort sig beroende av kemiska gödningsmedel och bekämpningsmedel, med NCPOs goda minne, istället för att söka sig till organiska och örtalternativ. Det finns många berättelser om bönder som helt skippat de kemiska preparaten och ändå producerar mer ris per rai. En bonde hävdar att allt för många i hans bransch agerar som föreståndare och använder sin mobiltelefon för att få andra att göra jobbet istället för att använda hjärnan och hitta alternativa lösningar. Tillsammans med sin fru klarar de av att sköta ett  jordbruk bestående av 100 rai (en rai 1600m²) utan hjälp av extraarbetare och för att bli av med skadeinsikter använder de örter och naturgödsel.

Låg produktivitet
Att skära i produktionskostnaderna är inte tillräckligt. Thailändska bönder behöver också producera mer ris per rai. Landet har under många år varit världens största risexportör (under en tidsperiod i slutet på 2013 början på 2014 på tredje plats efter Indien och Vietnam) och det är en skam att Thailand intar endast en sjunde plats bland länderna i ASEAN när det gäller produktivitet. Där har man mycket att lära från Vietnam som har högst produktivitet med 862 kg/rai, tätt följt av Indonesien med 779 kg/rai jämfört med Thailands i sammanhanget blygsamma 448 kg/rai. Vad som är en ännu värre sanning för de thailändska bönderna är det faktum att de bara tjänar ca 1500-1600 baht per rai i netto också det kan jämföras med en vietnamesisk bonde som kammar hem uppåt det dubbla.

Anledningar till låg produktivitet
I Vietnam är 50% av odlingsbar mark ansluten till ett bevattningssystem kanske beroende på att marken ligger i Mekongdeltat i söder och får avrinning från Red River (Vietnams näst största flod) i norr. I Thailand har bara 32% av odlingsbar mark tillgång till vatten som inte är beroende av regnväder. Ibland kan man undra om det är viktigare att göra en miljöstudie på ett planerat bevattningssystem än att få jobbet utfört. I Thailand väntar den stora vattenhanteringsplanen på ett utslag från en domstol för att kunna iscensättas.