BNP är summan av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. Att jämföra olika länders BNP är i det närmaste omöjligt. I Sverige är nog beräkningarna någorlunda adekvata men det finns med största sannolikhet en ”svart” ekonomi i Svedala också. I Thailand däremot är de varor och tjänster som produceras utanför den officiella BNP- beräkningen förmodligen lika stor.Thailand är ett land vars ekonomi bygger på småskalighet i form av familjeföretag. All affärsverksamhet kan drivas som enskild firma om omsättningen ligger under 1,8 miljoner baht. Det går nog att anta att de flesta privatpersoner (enskild firma) som säljer nudelsoppor och annan mat från kokvagnar utefter gatorna inte finns med i den officiella BNP-beräkningen. Samma gäller för frisersalonger, gårdfarihandlare och människor som hjälper till med mindre underhållsarbeten på hus. Han som hjälper dig att bära dina väskor när du hoppar av tåget betalar heller ingen skatt, gränsen går vid en inkomst av 150 000 baht om året. De ovannämnda affärsverksamheterna ingår således inte i landets BNP.
Ekonomisk tillväxt anses oftast som ett mått på hur bra ett lands innevånare mår, ett lands välstånd. Den ekonomiska tillväxten mäts alltså i BNP precis som den gjorts de senaste 50-60 åren. Om vi antar att Thailands BNP (GDP) inte innehåller mer än hälften av de varor och tjänster som produceras i landet är det väldigt svårt att veta om Thailand har någon ekonomisk tillväxt. Vi kanske också måste anta att de fåmansföretag som är Thailands ekonomiska ryggrad inte är intresserade av någon ekonomisk tillväxt. En tillväxt innebär ofta nyanställningar och eftersom många småföretag drivs med familjmedlemmar som personal finns ingen vilja att anställa någon utanför familjen.
Visst behövs BNP som mått men räcker den till som måttstock på ett lands välstånd? Enligt Sveriges finansminister Magdalena Andersson behövs en bredare bild med många fler dimensioner. Sammanlagt rör det sig om 15 indikatorer som ska komplettera BNP-måttet.
Fem är ekonomiska; BNP per capita (vilket borde vara självklart vid all jämförelse mellan länder), sysselsättningsgrad, arbetslöshet, hushållens skuldsättning och den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld.
Fem är miljömässiga; luftkvalitet, vattenkvalitet, skyddad natur, kemikaliebelastning och utsläpp av växthusgaser.
Fem är sociala; låg ekonomisk standard, självskattad allmän hälsa, utbildningsnivå, mellanmänsklig tillit och om innevånarna är nöjda med livet.
De 15 måtten anses noggrant utvalda och ska ge underlag för diskussion om kommande vägval. De blir också viktiga för regeringens ekonomiska politik och för utvärderingar om vilka reformer som behöver genomföras. Det är meningen att dagens och förhoppningsvis kommande regeringar ska följa de ovannämnda indikatorerna i budgetarbetet och beskriva hur de utvecklas. Men det är inte aktuellt att försöka skapa något nytt sammanhängande mått som alternativ till BNP (vilket borde göras).
Det är alltså Sveriges finansminister som uttalar sig om behovet av att ha andra indikatorer än enbart BNP för att bedöma ett lands välstånd. Många länder i Asien bl.a Bhutan men även Thailand har sedan länge använt ovanstående indikatorer frmför allt de fem sociala. BNP blir ju GDP på engelska alltså Gross Domestic Production. Det finns en annan förkortning som det talas om allt oftare och det GDH som står för Gross Domestic Happiness. Västernvärldens besatthet av ekonomisk tillväxt, alltså ständigt högre GDP (BNP) börjar urholkas. Många människor inser att det är en omöjlighet att ständigt ha en ekonomisk tillväxt och pratar allt oftare om konsolidering.
Det är glädjande att Sveriges finansminister tycker att ytterligare 15 indikatorer behöver tillföras för att mäta ett lands välstånd. Den ekonomiska indikatorn den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld är ett bevis på att tankarna börjar gå mot konsolidering. Självklart vill inget land ha en stagnerad ekonomi men det är ingen ekonomisk katastrof att inte ständigt ha tillväxt. Ekonomisk tillväxt till varje pris leder ofta till felbeslut hos regeringar. Det är ju ingen mening med att tillverka varor som ingen behöver för att ha en växande GDP.
Vi på vinklarna har tidigare förespråkat att regeringar fäster större vikt vid konsolidering än vad som hitills varit fallet. Konsumera mera är inte miljövänligt. I artikeln vi läste som konstaterade att länder behöver en ekonomisk tillväxt för att ha råd med miljövårdande insatser, drogs en helt orimlig slutsats. Om länder slutade att tänka i växande GDP-termer skulle en miljövårdande insats redan existera. Enkelt uttryckt, en konsolidering av en för människor bättre miljö, skulle ersätta den ekonomiska tillväxten.
En bättre miljö är så mycket mer än naturens välmående. Människors välmående borde beatktas i lika hög grad. Umgänget med andra människor, äta god mat tillsammans, äldreomsorg, närhet och enkelhet till friskvård, alternativa mediciner, respekt för medmänniskor (äldre) och inte minst mellanmänsklig tillit som nämndes bland de fem sociala indikatorerna. Kanske ska ett lands välstånd reflektera förbättringar i människors och naturens välmående i framtiden. Förkortningen GEG, Gross Environment Growth skulle ju påvisa länders förbättringar av människors och naturens välmående i miljöhänseende. Det är en växande skara människor som har lämnat konsumtionssamhället och insett att det knappast är lycka att konsumera mera. Mer går åt men mindre räcker till sa min mor för femtio år sedan, så sant så sant. Less is more, mindre är mer, är den nya levnadsregeln.