Kan det vara bra. Kanske kan man anse att det finns bättre sätt att utveckla en demokrati på. Det borde inte behövas dödsfall för att få sin stämma hörd och det är fruktansvärt att det blev så. Många thailändare säger ”att föda fram något måste göras med smärta” så också demokrati. Flosklerna radar upp sig, man säger också ”innan det blir bättre måste det bli sämre”.

Att ta politisk ställning för eller emot ”gul- rödskjortor” är inte nödvändigt. Vad som är nödvändigt att förstå är att från och med nu har de thailändska folket ”talat om” att man inte längre accepterar varken militären, politiker eller byråkraters ohämmade makt. Man ger sig till och med på den thailändska ”eliten”, både den nya och den gamla. Det thailändska folket har bestämt sig för att ändra på orättvisor genom envisa och utdragna demonstrationer. Man är beredd att, som ”gulskjortorna” gjorde, demonstrera i 193 dagar, eller som ”rödskjortorna” gör, beredda att sova på asfalt, sitta under gassande sol när Thailand är som varmast, i april-maj. En människa bland ”rödskjortorna” sa att det är mycket bekvämare att sova på jämn asfalt än på en bambubrits. Kanske blir det en vecka, kanske en månad, kanske rentav ytterligare en 193-dagarsdemonstration. Man lider sig igenom all obekvämlighet, men gör det bästa av situationen, för att man inte längre accepterar orättvisor. Visst kan det vara så att ”gulskjortorna” bara fick 300 baht per dag medans ”rödskjortorna” får 1000 baht (enligt rykten). Ett skäl så gott som något att delta i en förlängd demonstration. Många av de som demonstrerar har månadslöner mellan 7-10 000 baht. Kanske många som ser demonstrationerna tror att det är ett jätteparty i goda vänners lag, god mat och t.o.m. musik man tycker om. Men det är inte ens halva sanningen. Faktum är att det thailändska folket inte längre accepterar ”double standard”. Man accepterar inte längre olika bestraffning för samma typ av brott. 

År 1973 i oktober, igen i oktober 1976 och i maj 1992 stod massorna upp mot regeringar av olika skäl, med samma beslutsamhet oavsett politisk åskådning. Den stora skillnaden nu, jämfört med då, var militärens vilja att godta ”order” från makthavarna och helt enkelt slå ned demonstrationerna och skingra deltagarna med våld och brutalitet. Med användande av militärvapen av alla slag. Dödande kulor. Demonstrationerna i mars-april 2010 har i jämförelse varit fredliga ända fram till lördagen den 10 april. Alla som berörs av demonstrationerna beklagar att människor fick sätta till livet. Kanske något cyniskt skyller man på varandra eller andra. Det som har skett hur tragiskt det än är, är ett led i demokratiserings-processen. 

I den nuvarande situationen använder sig den nya eliten (Thaksin och hans vänner) av fattiga som schackpjäser (bönder) och den gamla eliten (de rika familjerna, makthungriga byråkrater, politiker) använder den snabbt växande medelklassen på samma sätt. Den stora skillnaden mellan de fattiga och den snabbt växande medelklassen är, att just den, ofta refereras till som ”den tysta majoriteten”. De fattiga håller inte längre tyst. Kanske är det så att varken de fattiga eller medelklassen inte längre accepterar att var schackpjäser. Det är förmodligen det vi ser på Bangkoks gator i april 2010. Det är nu vi upplever en tid där maktbalansen har ändrats. Det är inte längre varken den gamla eller nya eliten som drar i trådarna. Det är heller inte militären, politikerna eller byråkraterna. Det är i hemmen där makten finns. Det är de nya unga välutbildade och ärliga politiker som kan accepteras av folket i alla samhällsklasser som ska röstas fram, kanske bäras fram och vara folkets röst. Ingen mer korruption, inga köpta röster i nästa val, ingen mer dubbelmoral, inget mer accepterande av orättvisor.Thailändare från alla samhällsklasser står upp och höjer sin röst för ett samhälle där de lagar och förordningar som finns ska efterlevas av alla. Det kanske är befängt att tala om samhällsklasser år 2010. Men realiteten i Thailand är att klyftan mellan fattig och rik är alldeles för stor och det verkar inte som om rikedomarna kommer att fördelas på annat sätt i den närmaste framtiden. 

Leendets land, kompromissernas land, landet av förfining och mångfald. Kärt barn har många namn så också Thailand. Det finns elakheter att säga om landet. När man vill vara riktigt elak säger man om orättvisorna, vad förväntar du dig, ”This is Thailand”. På något vis har allt kunnat accepteras med dessa tre ord, harmlösa vid en första anblick. ”This is Thailand” är tyvärr allt annat än tre harmlösa ord. Det har varit en förklaring till alla begågna orättvisor. En förklaring till att saker som inte borde ske, sker. Att två människor dör varje timme i trafikolyckor. ”This is Thailand” är den sämsta ursäkt som finns. Dessa tre ord leder till att lagen om alltings djävlighet accepteras. 

Dagens demonstrationer handlar om att sparka ”This is Thailand” i baken. Att inse att makten finns hos folket och startar i byarnas små schackel, i förorternas radhus, i moderna ”condominiums”, i taxibilar och på arbetsgolv över hela landet. Medvetenheten om att makten faktiskt finns hos de som blir lidande av orättvisor har börjat gro hos gemene man. Att göra sig av med dubbelmoralen. En dubbelmoral som gör fel till rätt med hjälp av rätt mängd pengar. En dubbelmoral som bygger på att använda sig av uttrycket ”This is Thailand” när man vill försvara sitt handlande som så uppenbart är lag- och regelvidrigt. Vidrigt är just rätt ord. Den dubbelmoral som gör en av ”gulskjortorna” till utrikesminister medans ”rödskjortornas” ledare blir föremål för efterlysning och förringande. Det är inte viktigt att ta parti bara att förstå att ”This is Thailand” inte längre är en ursäkt. 

Många utlänningar som bor i Thailand tror sig veta hur en demonstration ska handhas. Många experter uttalar sig i engelskspråkiga tidningar med västerländska demokratiideal som grund för sina lösningar. I det här fallet kan man nog säga att någon västerländsk demokrati kommer Thailand aldrig att bli. Uppenbarligen har den allmänt vedertagna västerländska demokratin sina fel också. Det thailändska folket har fortfarande en djupt rotad respekt för familjeideal. Gemene man ser ofta upp till äldre och människor i högre positioner genom det allt genomsyrande uttrycket ”krengjai” ungefär vördnad för överhögheten (både i form av föräldrar, äldre syskon, människor i maktpositioner). Det som har hänt, i samband med det i fem år pågående hetsiga politiska klimatet, är att från och med nu måste man ha förtjänat att visas ”krengjai”. 

Det vore enkelt att vräka ur sig oförskämdheter mot både de ”gula” och det ”röda”. Det kan man överlåta åt gnällspikarna som ändå inte har några andra lösningar. Istället borde också vi ”utlänningar” säga ett stort tack till både de ”gula” och de ”röda” som visat oss hur en demokrati modell Thailand växer fram. Alla vi som har förmånen att ha Thailand som ”hemland” bör delta i processen. Diskutera politik, acceptera olika åsikter (de ”gula” och de”röda” har förvånansvärt lika), vrid och vänd på argumentation och försök hitta lösningar. Precis som man hittar många lösningar till ett problem. Vi borde säga ett stort tack till soldater och poliser som trots specifika order mår mentalt dåligt av att skada en medmänniska som också har ett thailändskt medborgarskap. Signifikativt för det tänkandet är att man drog sig tillbaka istället för att fortsätta att pressa på framåt när dödsfall uppstod. Militären och poliskåren precis som ”rödskjortorna” bad om eld upphör. UDD (United front for Democracy against Dictatorship) och PAD (Peoples Alliance for Democracy), soldater och poliser har visat politiker vikten av att man måste förtjäna sin status. Man måste förtjäna att bli visad ”krengjai”. Låt oss hoppas att vi i fortsättningen får just det. Regeringsmedlemmar som har förtjänat sin position.

Det är så här det går till i Thailand. Makten har varit ett spel, politiken ett spel. Demonstrationerna under de gångna fem åren har förändrat det pågående politikerspelets status quo. Det thailändska folket, från alla samhällsskikt, accepterar inte politikernas lek ”musical chair” längre. Det är när de eviga  politikerna byter regeringspost med jämna mellanrum och lika ofta partitillhörighet. Man byter p.g.a. att man blivit tagen på bar gärning med handen (inte fingret) i syltburken. En vanlig bestraffning är att den syltsöta handen får en inaktiv post i regeringskansliet där premiärministern kan hålla ett öga på och begränsa dumheterna. Regeringskansliet kallas av gemene man för ”dubbelmoralens högborg”. Antalet inaktiva är förhållandevis stort. Demonstrationerna under de senaste fem åren kommer att leda till att den inaktiva posten på regeringskansliet kommer att bytas ut mot ett inaktivt liv i en fängelsecell. Demonstrationerna de senaste fem åren kommer att leda till att vi får ansvarsfulla politiker som gör vad de kan för landets bästa, inte sitt eget bästa. Nu hoppas vi bara på att få höra, ”vi är röda vi är gula vi går samman sida vid sida”. Det är då vi får en demokrati modell Thailand. Den är runt hörnet.