Abhisit Vejjajiva blev inte avsatt av den anledningen bara som information. Innebörden av domstolsutslaget är att premiärminister Yingluck Shinawatra och ytterligare nio regeringsmedlemmar, som deltog i beslutat rörande omplaceringen, med omedelbar verkan måste lämna sina poster som tillförordnade regeringsmedlemmar (fallet beskrivs i artikeln Äntligen klara besked från Suthep). Märkligt dock att ingen av domarna i konstitutionsdomstolen berörde Yingluck Shinawatras status som försvarsminister. Ett s.k faux pas kanske. Övriga medlemmar i regeringen kan dock fortsätta agera i en kapacitet av expeditionsministär och bör enligt domstolen sitta kvar till ett val genomförts och en nyvald regering svärs in. Alltså inte det värsta tänkbara scenariot ur regeringens synvinkel.

Ingen överraskning
Beslutet kommer inte som någon överraskning eftersom många positiva till Pheu Thai partiet anser att Demokraterna, PDRC och oberoende organisationer som Constitution Court och NACC konspirerar mot regeringspartiet Pheu Thai. Att en konspiration föreligger bevisas av det faktum att under de senaste tio åren har samma domstol avsatt tre premiärministrar (Samak Sundaravej, Somchai Wongsawat och Yingluck Shinawatra), upplöst två partier (Thai Rak Thai och People’s Power Party) alla uppbackade av Thaksin Shinawatra och dessutom ogiltigförklarat två val. Dessutom blev Thaksin Shinawatra avsatt genom en militärkupp. Konspiration eller ej är det ändå märkligt att varje gång ett fall tas upp i de oberoende domstolarna som berör det Demokratiska partiet har ingen fällande dom utdömts under de senaste tio åren.

Fungerande expeditionsministär
För tillfället finns i alla fall en fungerande expeditionsministär och Thailand har inte hamnat i ett ”politiskt vacuum” som PDRC gör allt för att få till stånd. Det ser heller inte ut som om PDRC får något tillfälle att tillsätta ett Folkråd vars medlemmar ska utses av Suhep Thaugsuban. Vad som händer härnäst är svårt att sia om men vi får hoppas att valkommissionen håller sig till planen att genomföra ett val den 20 juli. Att förnuftiga människor i landet gör sitt yttersta för att inte människor ska hindras från att rösta och att kandidater fritt ska kunna registrera sig som valbara även vid detta val. Att konstitutionsdomstolen annulerade valet den 2 februari 2014 med anledning av att inte valet hölls på samma dag i hela landet kan väl accepteras. Däremot borde beslutet åtföljts av en stark reprimand till alla de som hindrade människor från att rösta och kandidater att registrera sig. Det var nämligen orsaken till att inte valet kunde genomföras på samma dag. Förhindrandet anses vara ytterligare en del i den påstådda konspirationen enligt regeringens supportrar. Vad än PDRC-anhängare och Suthep Thaugsuban säger är det ett domslutsutslag som avgjorde Yingluck Shinawatras och nio ministrars öde, inte gatudemonstrationerna.

Treenighet felbalanserad
I en demokrati ska det finnas balans mellan de juridiska, lagstiftande och verkställande samhällsfunktionerna. Som det ser ut idag i Thailand är det domstolar som avgör vilka som ska sitta kvar och vilka som tvingas avgå. I vissa fall motsvarar inte straffet brottet. Ett bra exempel på maktmissbruk från konstitutionsdomstolens sida är när förändringar i sammansättningen av senaten, som klubbades igenom i riksdagen, bedömdes strida mot konstitutionen. Riksdagen ansåg att alla senatorer skulle väljas och inga tillsättas av en Senate Selection Committe. Den består av Konstitutionsdomstolens och Nationella Anti-Korruptions Kommissionens presidenter, ordförande i valkommissionen, ordförande i riksrevisionsverket, en domare från Högsta Domstolen och en domare från Högsta Förvaltningsdomstolen. Åtminstone presidenten för konstitutionsdomstolen borde inte deltagit i ett beslut angående sammansättning av senaten eftersom han dömer i egen sak. Självklart ska en lagstiftande församling, i det här fallet en vald riksdag ha rätt att besluta om vettiga ändringar i grundlagen. Man borde dock införa den modell som finns i Sverige där förändringar i grundlagen bara kan göras om två sittande regeringar är överens. En reform som måste genomföras är alltså att balansera makten mellan de juridiska, lagstiftande och verkställande samhällsfunktionerna.