Det hela startade 1932
År 1932 utropades landet till en konstitutionell demokrati med kungen som statschef men utan annat mandat än folkets. Också sedan 1932 har det varit en räcka av val och efterföljande militärkupper inalles 25 val och 12 kupper. Dessutom har grundlagen i princip skrivits om efter varje kupp. En evig cirkel av regeringar tillsatta genom val och avsatta genom antingen demonstrationer eller av militären. Inget som har med en demokrati att göra, det handlade snarare om egenintresse. Från 1980 utvecklades Thailands ekonomi i rasande fart och kraven på hur landet skulle styras intensifierades. Den traditionella eliten, byråkratin, politiker och affärsmän tvingades att lyssna på gemene man.  Det mynnade i en konstitution som godkändes av folket via en folkomröstning 1997. En väl genomarbetade grundlag. Men tiden från mitten av 80-talet till 1997 är snarare ett undantag än en regel.

Thaksineran
Thai Rak Thai partiet grundades 1998 av Thaksin Shinawatra som vid tillfället var Thailands största och rikaste företagare inom telekommunikationsindustrin. Valet 2001 vanns med en jordskredsseger med populistiska utfästelser enlig många belackare. Man kan hata eller älska honom men han levererade. Det han lovade infriades och han gav människorna på landsbygden i norra och nordöstra Thailand en röst. Plötsligt räknades deras åsikter och att rösta på Thaksin oavsett namnet på hans parti blev en självklarhet. Thai Rak Thai blev People’s Power Party och sedermera Pheu Thai. Valet år 2005 vanns också med överväldigande majoritet men år 2006 avsattes han genom en militärkupp. Thaksin Shinawatra ledde inte landet i någon sann västerländsk demokratisk anda. Att ha ensam majoritet i riksdagen ledde ofta till att man körde över oppositionen. Människor på höga poster inom byråkratin byttes ut mot mer samarbetsvilliga. Samma gällde inom militären och polisen. En utbredd nepotism i alla delar av det thailändska samhället genomfördes systematiskt. Thailand drevs som Thaksins privatägda företag.

Inte heller Demokraterna
Thaksin Shinawatra är långt ifrån ensam att ha åsamkat thailändsk politik den lågvattennivå som uppstått. Demokraterna har inte lyckats reformera sig själva för att kunna ta upp kampen med Shinawatras politiska maskin. Istället gjordes tappra försök, från båda håll, att polarisera landets befolkning i för och emot. Att välja sida blev alla mer eller mindre tvingade till. Demokraterna har lika stor del i att förvärra den politiska klyftan som Pheu Thai. Visserligen fanns goda skäl att protestera mot den av Pheu Thai förslagna allmänna amnestin och med all rätt ställde Demokraterna upp på Suthep Thaugsubans sida. Men särskilt demokratiska blev inte protesterna i en förlängning. Där borde Demokraterna med Abhisit Vejjajiva som partiledare dragit i handbromsen och tagit avstånd från tokigheterna som utspelades på Bangkoks gator i över sex månader. Där gick han miste om ett utsökt tillfälle att visa ett starkt ledarskap. Som det ser ut idag finns det ingen politiker i Thailand värd namnet stark ledare.

Vad händer härnäst
Är thailändare redo för demokrati i västerländsk mening särskilt de på landsbygden frågar sig många. Förslag har framkommit att valbara kandidater till riksdagen bara kan komma från en begränsad skara av välutbildade och kunniga människor. Att endast skattebetalare ska tillåtas välja är ett annat förslag. (I Thailand betalar lågavlönade ingen skatt, red. anm.) Att genomföra någon form av prov för att fastställa hur mycket väljare vet om demokrati finns också i en del människors tankebanor. Alla dessa förslag och idéer visar klart att thailändare inte är klara för en demokrati i västerländsk anda. Visserligen är människorna på landsorten väl så bevandrade i demokratiska principer som stadsbor men det är nog snarare en fråga om thailändare vill ha en västerländsk demokrati. Det är ju inget fel i att inte vilja kopiera något västerländskt land, alla har sina fel och brister.

Letar fortfarande
Historien, kulturen och de thailändska traditionerna med starka band till familj, släktingar och vänner gör det svårt att agera demokratiskt. Att hitta ett demokratiskt styrelsesätt som tillåter utrymme för landets befolkning, allehanda intressegrupper, varje politisk fraktion och allas egenintresse är inte lätt. Att få alla uppräknade att delta i hur landet styrs är en svår ekvation. Kanske ska alla 150 senatorer tillsättas för att undvika, först bråk i senaten mellan tillsatta och valda senatorer och för det andra valda riksdagsmäns närhet till valda medlemmar av senaten. Kanske ska det finnas platser i senaten för tillsättande av militärer och byråkrater på roterande basis. Det är ju trots allt meningen att de 150 senatorerna kritiskt ska granska riksdagsmännens arbete och förslag. Däremot bör även den thailändska demokratimallen innehålla val till riksdagen men kanske behöver inte valbar kandidat vara medlem av ett politiskt parti och ha en hög utbildningsnivå. Som det är nu väljs en kandidat som representant från varje provins och riksdagens övriga medlemmar väljs via en partilista där namnet högst upp inte nödvändigtvis är känd av väljarna men har en stark ställning inom partiet. Det känns som om militärjuntan som för tillfället styr landet är accepterad av de stora flertalet av den thailändska befolkningen därför att de som behöver göras görs. Det är nog så att militärer lär sig av misstag från tidigare militära interventioner medans det verkar som om politiker glömmer alla fel de gjort så fort de kommer tillbaka i en maktposition. Någon västerländsk demokrati kommer nog inte att slå rot i Thailand inom en överskådlig framtid men det viktigaste är ju trots allt att landet är på rätt spår mot försoning och ett slut på tröjfärgspolitik. För tillfället upplevs Thailand som mer harmoniskt än på mången god dag. Demokratins sju grundpelare finns återgivna i artikeln Rätt fokus red. anm.