De senaste veckorna har en grupp aktivister som kallar sig DRG, Democracy Restoration Group, gruppen för återupprättande av demokrati fritt översatt, ställt ultimatum att ett val måste genomföras i november i år. Om inte så kommer DRG att eskalera sina protester och demonstrationer. Samtidigt passade gruppen på att kräva av militärmakten att sluta stötta den nuvarande militärledda regeringen NCPO.
Att medlemmarna i den nationella lagstiftande församlingen har bett, inte helt klarlagt om så skett, konstitutionsdomstolen att döma huruvida godkännandet av den organiska lagen som gäller tillsättningen av senatorer följer konstitutionen bryr sig inte DRG om. Att det skulle vara anledningen till att skjuta på valet från november till februari 2019 tror inte medlemmarna i DRG på. Enligt dem är det bara ett sätt för NCPO att förlänga sin tid vid makten (bara ytterligare tre månader har vi svårt att se som skäl till en förlängning).
DRG beskyller samtidigt Prayuth Chan-ocha för att göra allt för att kunna delta i ett val eller åtminstone se till att han blir den person som väljs till premiärminister av nästa riksdag och senat. Det finns ju en möjlighet, inskrivet i den nya grundlagen, att en icke vald person kan tillsättas som premiärminister om riksdagspartierna och senaten är överens. DRG tycks anse att endast ett val kan återupprätta demokratin i Thailand. Nu är det ju fullständigt normalt att en sittande regering kritiseras efter att ha suttit en tid vid makten.
Från regeringshåll ser det annorlunda ut. Premiärminister Prayuth Chan-ocha har vid åtskilliga tillfällen sagt att NCPO vill skapa möjligheter för att få till en bestående och hållbar demokrati. För att det ska ske vill den nuvarande regeringen se till att reformarbetet fortskrider och att grunderna för en väl fungerande demokrati är på plats innan ett val kan hållas. För NCPO kommer valet sist inte först i en hållbar demokrati.
Här vill vi också skjuta in att från politikerhåll beskylls NCPO för att ha gjort väldigt lite för att få till en försoning mellan de olika politiska fraktionerna som finns. Just den kritiken kanske borde riktas vid en titt i spegeln. Vi anser nog att det är ledarna för de politiska fraktionerna som borde ta tag i försoningsarbetet. Varje gång NCPO har försökt bjuda in samtliga inblandade i politik till en diskussion ledd av NCPO har det alltid funnits någon grupp som ställt krav för att delta. Det framförs ofta att den diskussionen kan göras utan NCPO:s deltagande. Så vitt vi vet har väldigt få trevare om försoning kommit från politikerhåll.
Det NCPO har försökt göra är att se till att allt påbörjat reformarbete kommer att fortsätta oavsett vilket parti som vinner nästa val. Politiker anser att de kommer att jobba med en överrock och att det är onödigt varmt i ett ”hett” politiskt klimat. Den överrocken kan ju också ha en kylande effekt och ger vilken regering det vara månde en handlingsplan.
Det finns också andra kriterier som bör uppfyllas för att en hållbar demokrati ska komma till stånd. Yttrandefrihet är en av pelarna. För tillfället anses ju yttrandefriheten vara strypt och det ligger väl en viss sanning i det. Också här försöker de styrande med andra politiska spelares goda minne få till en yttrandefrihet med ansvar. Det är ju ingen vits att ha en yttrandefrihet som inkräktar på mänskliga rättigheter.Hot, hat och hån borde inte förekomma i den politiska debatten. Vi hoppas att förslaget om att inte smutskasta politiska motståndare vinner laga kraft. En viktig del i försoningsarbetet och definitivt ett bevis på att politisk tolerans (en annan pelare) återinförs.
Följa lagar och förordningar tillhör också en demokrati. Vi har tidigare påstått att det NCPO lyckats med är att återinföra normer i Thailand. Vi tänker på de normer som fanns innan tio år av demonstrationstumult där lagöverträdelser skedde dagligen skapade nya normbeteenden. Normer kan väl betraktas som oskrivna lagar, bete sig som folk gör mest helt enkelt. Ingen slår väl egentligen upp lagboken för att få veta hur de ska bete sig, de tittar helt enkelt på hur andra människor gör.
Ansvar och öppenhet är kanske den demokratipelaren som är svårast att leva upp till. Anledningen är förstås den utbredda korruptionen. Det är inte lätt att vara öppen med saker som helst ska döljas. Tjänstemannaansvar har ju tagits bort i en del länder men i Thailand är det ansvaret cementerat efter domen mot Yingluck Shinawatra. När hon dömdes till fem års fängelse för att inte klarat av att stävja den pågående korruptionen i ”projektet rispantsättning” som gick ut på att betala bönder ett högt pris på riset de producerade, prejudicerades ansvaret för statstjänstemän ända upp på premiärministernivå.
Decentralisering och det civila samhället som är de två demokratipelare vi inte nämnt än får vi behandla vid annat tillfälle. Vi vill bara tillägga att Thailand har ett ”levande” civilt samhälle bevisat bl.a av att boende i byn Klity utanför Kanchanaburi vann en tretton år lång tvist mot ett gruvbolag som ansågs ha förorenat vattendrag och blyförgiftat innevånarna. Det finns fler fall där det civila samhället står starkt. Det koleldade kraftverket i Krabiprovinsen som EGAT ansåg vara en bra lösning redan 2013 är fortfarande inte byggt beroende på att människor inte vill ha något förorenande kolkraftverk i sitt närområde. Att de civila samhället står starkt märks när helst en naturkatastrof inträffar.Då är det full mobilisering och hjälpande händer sträcks ut
Vi vill gärna se att DRG bildar ett politiskt parti och deltar i en parlamentarisk debatt i framtiden. För tillfället pågår det en registrering av politiska partier som har för avsikt att ställa upp i nästa val. En del intressanta partier ska vi ta en närmare titt på snart och ett parti som står ut är Anakot Mai (Ny Framtid) med en ung partiledare som tillika är VD för ett företag som säljer bildelar. Drygt ett 40-tal har hitills registrerats och vi är ganska säkra på att förbudet mot politiska aktiviteter bestående av fler än fem deltagare kommer att lyftas inom någon månad. Det är förstås under förutsättningar att inga grupper hittar på några tokigheter i demokratins namn och då tänker vi förstås på de ohämmade demonstrationer och tröjfärgspolitik som förekom från 2006 till 2014.