Ingen som är intresserad av thailändsk politik kan ha undgått att det har varit och är demonstrationer bland Bangkoks studenter. Demonstranterna har tre krav som drivs hårt som symboliseras med tre-finger-hälsning. De krav som ställs är att skriva om grundlagen i vissa väsentliga delar enligt studenter på de politiska fakulteterna. Det andra kravet är att upplösa parlamentet och det tredje är att sluta intimidera människor som har olika politiska åsikter. Tre krav som väl får anses som rimliga. Att senaten hamnar i blåsväder beror på att de 250 senatorerna som bland annat hade rösträtt vid tillsättandet av premiärministern Prayuth Chan-ocha trots att senatorerna i princip var tillsatta av just Prayuth och hans associerade.

Det innebär att för tillfället är premiärminister Prayuth Chan-o-cha hårt ansatt för att godkänna och eventuellt tillsätta en grupp människor som ska börja arbeta med att ”förbättra” den nuvarande grundlagen som godkändes via en folkomröstning. Det jobbet anses vara vikt för parlamentet och borde tas fram genom parlamentariska diskussioner anser naturligtvis alla parlamentariker (riksdag och senat). Det allra bästa vore om det thailändska folket blir representerat i en charterskrivande församling. Den högt aktade grundlagen från 1997, anses vara ”folkets konstitution”, ligger till grund för den nuvarande men med viktiga undantag som anses nödvändiga att rätta till. Bland annat sektionen som reglerar politiska partier och valprocesser. I den sektionen finns bland annat hur senatorer tillsätts.

För några veckor sedan ansågs idén att inrätta ett charterförberedande församling, för att göra det som skulle vara parlamentets exklusiva jobb, omöjlig. Men med koalitionspartier öppna för det, unga demonstranter osannolikt att motsätta sig det och en opposition som velat ändra konstitutionen från dag ett efter valet finns det bara senaten kvar som kan tänkas motsätta sig en omarbetning av grundlagen.

Saken är att det kommer att kräva avsevärda eftergifter av senaten för att initiera en charterskrivande församling som består av en bred representation.  Det är lite som att förbereda en församling som har till uppgift att förneka senatorernas existens eftersom omskrivningen av just den sektionen är det som det demonstreras mest emot.

För Prayuth’s del kan tillsättande av en författningsförsamling ses som att han gör demonstranterna till viljes. Processen kommer att ta tid vilket gör att han kan bida sin tid när det gäller de andra kraven om upplösandet av parlamentet och sluta antasta människor med olika politiska åsikter. Han har också andra huvudbry som framkallats av Covid-19 och studenternas krav om reformering av kungahuset.

Huvudfrågan är, vad kommer senaten att göra? Ändra grundlagen via parlamentariska diskussioner och behålla status quo eftersom senatorerna då skulle vara en del av processen. Att ge jobbet till en charterskrivande församling kan vara lika med att senatorerna accepterar en långsam död.

Sentimentet mot senaten är så starkt att när Pheu Thai vägrade att kräva en konstitutionell förändring som skulle upplösa riksdagen omedelbart, helt och permanent, fördömde demonstranternas Facebook-sida det största oppositionspartiet.

Prayuth’s situation är bara lite bättre. Och för att få andningsrum måste en annan sak hända till hans fördel. Kravet på en parlamentarisk upplösning och hans avgång får inte växa i styrka. Om eller när en förberedande charterförsamling är redo att börja sitt arbete måste tillsättandet av församlingen godkännas av en vald riksdag.

Ett skräckscenario är om riksdagen p.g.a. av påtryckningar från olika håll tvingas avskaffa senaten i dess nuvarande form innan riksdagen godkänner och accepterar en förberedande charterförsamling (vilket senaten om den finns kvar kan motsätta sig). Det hör också till saken att regeringskritiker anser att både Prayut och senaten representerar "odemokratiska" element i den nuvarande thailändska politiken. Uppenbarligen vill de som opponerar sig få bort de ”odemokratiska”, desto tidigare desto bättre. En konspirationsteori är att i den nuvarande grundlagen skrevs det in sektioner och paragrafer med vetet som vid kritik enkelt skulle accepteras för omskrivning för att tillgodose kritikers krav. Men som alla konspirationsteorier är det upp till var och en att tro på.

Det leder till den gamla devisen, var försiktig med vad du önskar dig det kan bli verklighet. Vore det bra med ett upplöst parlament just nu och ett nyval? Vem ska leda landet istället för Paryuth, inga förslag har framkommit från studenthåll. Vad ska offras, senaten, regeringen, riksdagen, premiärministern?  Försöker demonstranter gapa över för mycket och mista hela stycket? Och sist men inte minst uppstår frågan hur kan det säkerställas och av vem/vilka att de nuvarande problemen och de som föregick dem inte kommer att upprepas?  Vi får hoppas att beslut tas i god demokratisk ordning i riksdagen.

Vi på vinklarna har alltid varit av den åsikten att kritisera om kritik är nödvändig men tala också om hur det ska se ut istället, vilka bättre alternativ finns.