Buddha Bar
Ett inte så bra exempel är den franskägda barkedjan Buddha Bar med ett dussintal utskänkningsställen runt om i världen, bl.a.i Jakarta, Indonesien. Direkt efter öppnandet 2008 protesterade buddhisterna i området och fick medhåll av det indonesiska rättsväsendet som beordrade att baren skulle stängas. Det ansågs vara blasfemi att använda en Buddhaimage i syfte att få gäster att dricka alkohol. En av ägare svarade arrogant att de aldrig skulle stänga eller ändra namn han föreslog att även buddhister behövde ”chill out” hur man nu översätter det uttalandet till begriplig svenska. De franska ägarna fortsätter envist att försöka sprida sina Buddha Barer i övriga delar av Asien. 

Buddhabilder överallt
Att använda Buddhabilder på sandaler är ännu mer provocerande. Snacka om att trampa på en religion. Ett hemskt exempel är en stol tillverkad i form av en staty av Buddha, uppenbarligen för att sitta på. Att använda en liten staty av Buddha som dekoration på en toalett är ju heller inte särskilt respektvisande. Buddhabilder är inte till för varken, möbler, dekorationer, logo för företag eller användas för att sälja billiga souvenirer. Buddhafigurer ska inte finnas på kläder, väskor, plånbocker eller annat krimskrams. 

Dyrkad för sin vänlighet och dygdiga leverne
Låt oss konstatera att Buddhismen är en religion vars grundare Lord Buddha är dyrkad för sin vänlighet, enkelhet och givmildhet. Han levde ett stillsamt liv och avstod från rikedomar och ett liv i lyx och mångfald som han kunde ha ärvt. Istället sökte han efter svar och försökte att ge människor i behov av råd, goda råd, om hur de skulle leva sitt liv till det fullaste. Inte kan man väl då använda en bild av honom i ovanstående syften. 

Om man vill visa att man är Buddhist avstår man från att göra en tatuering föreställande Buddha. Det är att visa respekt för en religion.

Några ord om Buddhismen
Så här skrev Wilhelm om Buddhismen i boken Där solen lyser , tryckt 1913 av Kungliga Boktryckeriet. P.A. Nordstedts & Söner på papper från Lessebo. 

Siam är det enda självständiga land i vilket den rena buddhismen ännu existerar som huvudreligion. Enär denna lära synes mig så pass intressant och även mänskligt sann, samt legenden om dess stiftare så poetisk och tilltalande, vill jag med några ord beröra densamma. Men, käre läsare, intressera dig icke i främmande religionsurkunder, så hoppa helt enkelt över detta kapitel, ty det handlar ej om annat.

Ungefär 500 år f. Kr. Föddes Buddha i en liten by ej långt från Benares i Indien. Hans fader var Rayan (furste) af Sakyas, en indisk folkstam, som ej spelat någon mera bemärkt roll i historien. Gossens familjenamn var Gautama, men hans efterföljare nyttja aldrig detta ord som de finna allt för vardagligt, utan använda i stället namn såsom, ”Lejonet av Sakyastammen”, ”Erövraren”, ”Den lycklige”, ”Rättvisans konung” o.s.v. Då gossen var sju dagar, dog modern, och det blev nu hennes syster som kom att uppfostra den unge furstesonen. 

Under uppväxtåren visade han ett tankfullt och tillbakadraget lynne och tog ej, liksom andra jömnåriga, del i de krigiska idrotter och lekar som då för tiden utgjorde ett viktigt element i barnuppfostran. Legenden förtäljer att han icke förty var i besittning av ovanliga kroppskrafter. Ty när hans fader fick höra talas om sonens vekliga sinnelag, kallade han honom till sig och lät honom undergå en del prov i manliga idrotter. Utan vidare förberedelser grep ynglingen då den största bågen i riket, som var så hård, att det behövdes 1000 man för att spänna densamma. Med detta vapen sköt han några pilar lika lätt som om det för honom hade varit en leksak, för varje skott hördes klangen av bågsträngen på 1000 mils avstånd. Fadern blev häröver så tillfredsställd, att den unge Guatama utan vidare fick lov att återgå till sina grubblerier. 

Vid 19 års ålder gifte han sig med en flicka av sällsynt skönhet och behag och härefter veta vi mycket lite om hans liv några år framåt i tiden. En dag, så förmäler historien, ungefär 10 år senare var han ute med sin körsven och fick då se en gammal gubbe, nedbruten och böjd av ålder och lidande. På furstens fråga svarade körsvennen att så skulle han, Guatama, också en dag komma att se ut, ty detta vore alla människors lott. En annan dag mötte de en sjuk och krympling, körsvennen förklarade åter att lidandet vore något oundvikligt i världen. Några dagar senare fingo de se en död man. Det var första gången Guatama fick höra att allt levande måste dö, ty detta faktum hade blivit honom sorgfälligt undanhållet under uppväxtåren. 

Deassa tre möten kommo emellertid att hava ett avgörande inflytande på hans liv. Han började grubbla över allt elände som fanns i världen och sökte efter utvägar att avhjälpa detsamma. Så småningom mognade också inom honom beslutet att draga sig tillbaka från världen och en månljus natt vandrade han från hemmet och sin lille nyfödde gosse långt bort till en viss flod vid vars stränder några heliga eremiter bodde. På vägen blev han svårligen frestad av den onde anden Mara att vända om för att inom 7 dagar upphöjas till världens härskare. Men han motstod lockelsen och Mara försvann i vredesmod. 

Bland eremiterna stannade nu Guatama en tid, ivrigt sysselsättande sig med fasta och botgörelse för att på detta sätt finna vägen till den verkliga lyckan. Så långt gick han härvidlag i kroppens späkning att han en gång föll ner liksom död.När han åter vaknade till liv hade han funnit att denna tillvaro i lidande och umbäranden ej förde honom närmare målet. Han började åter äta och föra ett mer naturligt levnadssätt, vilket till den grad upprörde hans lärare och vänner, att de skyndsamt togo till flykten, seende i honom en förtappad och en kättare. 

Ensam började då Buddha sina vandringar och kom härunder till en by där en ung flicka gav honom en skål mat. Han satte sig under ett träd och började allvarligt begrunda livets stora frågor. Han var besviken på sig själv och på sina vänner som övergivit honom. Den verkliga lyckan han längtat efter syntes honom fjärmare än någonsin och han försjönk i djupt grubbel. 

Fyrtionio dagar satt han sålunda under boträdet, omväxlande frestad av den onde Mara, omväxlande mottagande himmelska ingivelser från de goda makterna. Dessa segrade slutligen och när han åter steg upp, var hans sinne frigjort, stormen bortblåst och själv hade han blivit Buddha d.ä. ”Den upplyste”. Han visste nu att det var hans livsgärning att gå ut bland människorna och predika om vägen till den eviga lyckan och själsfriden, att lära hur det onda kan undvikas och att det till och med finnes ett sätt att övervinna själva döden. 

Under 45 år verkade härefter Buddha som reformator i länderna kring Ganges och vid sin död blev han direkt upptagen till det salighetstillstånd, Nirvana, om vilket han själv predikat och som ännu utgör det högsta målet för varje rättrogen buddhists ihärdiga strävanden. 

Och vad innefattar nu denna urgamla lära? I Buddhas s.k. åttafaldiga rättesnören läses följande tänkvärda ord, vilka gott kunna sägas utgöra hela religionens grund och trosartikel. 

Rätt tro, rätta råd

Rätta ord, rätta dåd

Leva rätt och sträva rätt

Rätta tankar och självkontemplation

 Som man ser, en vacker och ideellt anlagd lära men svår att följa då den ej giver människan någon hjälp utifrån utan hänvisar henne endast och allenast till det egna arbetets stränga självförsakelser. 

Att lösa några av världsalltets stora frågor har Buddha aldrig sökt. Han ansåg dessa mindre viktiga och uppmanade i stället sina efterföljare att försöka inrikta sinnet på uppnåendet av Nirvana, en syndfri, önskefri tillvaro av fullkomligt själslugn, en evig salighet där inga spörsmållängre existera. ”Först när hjärtat helt kan undvika världen och endast glöder för Buddhas helighet, när det slutat upp att önska och således även att lida, först då kan du ingå i Nirvana”, lyder ett ställe i de gamla urkunderna. Nirvana är alltså målet, men att det ej är så lätt upphinneligt visar följande sats. ”Att betvinga sig själv är den svåraste seger, dock vill du lära andra, är självövervinnelse den första förutsättningen”. 

Enär själavandringen ingår som ett viktigt moment i detta strävande mot Nirvana och enär människan efter döden kan antaga vilka levande former som helst, t.ex. en hund, häst, orm, fisk, insekt e.d., förbjuder också religionen dödandet av alla varelser som som hava liv, ty eljest skulle ju lätt en själs vandring mot den eviga saligheten härigenom komma att hämmas. I detta avseende är också buddhismen den mest fridfulla av alla läror. Ja, den går så långt att bland prästernas få tillhörigheter finnes bl.a. en tunn linneduk, genom vilken dricksvattnet först silas för att dymedelst avlägsna alla småkryp och hindra dem från en för tidig död i en törstig strupe. 

Buddha föreskrev vidare, att varje man under en viss tid av sitt liv borde avsvärja sig världen och inträda som munk i ett kloste, för att under denna sin tillbakadragenhet försjunka i självbetraktelser och studier av de gamla heliga böckerna. Dett bruk tillämpas ännu nästan undantagslöst av alla män i Siam, ända från konungen och ned till den ringaste tjänare. Den vanliga åldern för inträde i munkståndet är 19 till 20 år, men även noviser av 8-10 år kunna undantagsvis upptagas. Minimitiden för en dylik period är 2 månader, men var och en är berättigad att stanna hur länge som helst och många äro de vilka till döddagar förbli i denna underliga tillvaro. Kyskhet, fattigdom och rakande av håret är obligatoriskt. Sitt levebröd skaffa de sig genom att varje morgon gå omkring med en skål och tigga, i vilka människor gärna, ty det anses för en god gärning, lägga en nypa ris eller någon torkad fisk. Att måltiderna härigenom växla både i storlek och sammansättning, säger sig självt. Endast ett mål om dagen, på morgonen, är tillåtet, den övriga hungern stillas med cigarettrökning och beteltuggning. 

Ett bälte, en matskål, en kniv, en nål och en linneduk äro de enda saker en munk tillåtes ha i sin ägo förutom den obligatoriska orangegula klädedräkten, draperad liksom en toga kring kroppen, lämnande högra axeln och armen bar. Även en stor solfjäder hör till utrustningen, denna var ursprungligen ämnad dels som skydd mot solens strålar, dels för att vid vandringar utom klostret gömma ansiktet bakom och för ögonen utestänga allt ont och syndigt i den yttre världen.Nutidens präster hava dock funnit det betydligt mera praktiskt att ersätta denna solfjäder med ett stort svart paraply, vilket också säkerligen bättre skyddar deras kala hjässor mot den brännande tropiska solen. 

Förr i tiden spelade klostren en mycket viktig roll, ty de utgjorde folkupplysningens förnämsta hjälpmedel. Men nu, sedan reguljära skolor inrättats på en mängd platser inom landet, har klostervistelsen allt mer inskränkts ochklostrens betydelse som kulturspridare sjunkit. Den är emellertid en intressant kvarleva från gångna tider och mycket karaktäristisk särskilt för Siam. Landet har också av många författare kallats ”den gula mantelns kungarike” 

Som avslutning på detta kapitel citerar jag några ord ur ett ”in memoriam”, hållet av den gamla översteprästen Vajiranana, en farbror till nuvarande kungen, vid f.d. tronföljarens likbränning. Den är typisk för buddhisternas världsåskådning och som man skall finna, mycket överensstämmande med vår egen uppfattning. 

”Når vi övergår från en existens till en annan kunna ej föräldrarna skydda sitt barn eller vännerna sin vän, de efterlevandes klagan är honom till ingen hjälp. Döden är en konsekvens av livet och vårt liv är såsom den heliga offerkons, vilken slaktas på Brahmanas altare. När vi nu veta detta, hur skulle då vår sorg kunna hjälpa den bortgångne? De döda bäras ej av vår klagan. De berörs ej av våra förhållanden, men hava allaredan förberett sin blivande existens genom sina egna gärningar. Allting är underkastat förändringar, även det som för oss synes oföränderligt, sådan är Alltets lag. Efter att sålunda hava lyssnat till ”Den upplystes” ord veta vi, att de döda ej mera kunna återvända till livet, därför, låtom oss sluta upp att klaga och i stället tänka på de levande, att landet må blomstra, arbeta för dem. Ty detta är allt levandes plikt, innan döden når oss. Vi födas och dö, så är världens gång, men våra goda gärningar i detta livet, de skola bära frukt i framtiden, de bestå evinnerligen. 

Vi har tagit bort en del av bokens gammalstavning för att underlätta läsandet men andemeningen är intakt.