Havanna
Att komma till Cubas huvudstad Havanna från 2015 års Västeuropa är en på många sätt omskakande och osannolik upplevelse. Det gamla centrala Havana sjuder och jäser av aktivitet, av mänskliga känslor och behov. Men kanske mest påtagligt av sång, musik och skratt, av en okuvlig anda att sätta sig över allt som brister och felar, alla problem och umbäranden som 57 år av ”revolutionär” regim hopat över den oändligt tålmodiga, eller kanske effektivt kuvade, befolkningen.

Nära relationer
Något som imponerar på en svensk är de nära relationerna man ofta ser mellan grannar, som delar med sig till varandra av sina nylagade maträtter, eller när de får tag i något speciellt gott i den statliga butiken, eller när de får mat över. Många gånger bor de så tätt i det gamla Havanna att de inte kan undgå att dagligen se och höra varandra. Man har svårt tänka sig att det blir mycket kvar av ”privatlivets helgd”. Nära goda relationer mellan människor verkar vara regel. För övrigt bor man till stor del på gatan i centrala Havanna, och de flesta bostäder i gatuplanet har dörrar och fönster vitt öppna, så att man ser rakt in i deras vardagsrum, där familjer och vänner sitter och ser på TV, lyssnar på musik eller pratar med varandra och äter för öppen ridå.

Bodde hos en god vän
Jag hade turen bli bjuden att bo hos en jämnårig cuban, som jag blev god vän med när vi båda var diplomater i Köpenhamn under 1960-talet. Efter att ha lämnat diplomatin har han spelat en viktig roll i det cubanska kulturlivet som författare, redaktör och lärare i orientaliska kulturer och språk och omger sig fortfarande med unga studerande som söker hans råd och hjälp. Bland annat har han i många år haft öppet hus alla måndagskvällar för fria intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord, inklusive politik, låt vara i tuktade eller lätt förklädda former. Genom honom träffade jag andra intellektuella cubaner i olika åldrar, som uppvisade en imponerande nivå av medvetenhet, kunskaper och engagemang trots begränsad tillgång till nyheter utifrån. Förutom de olika statliga TV-och radiokanalerna finns egentligen bara en dagstidning, nämligen Centralkomittén för Kubas kommunistpartis officiella tidning, nog den minsta dagstidning jag läst någon gång. Den heter GranMa efter den mexikanska båt som kommit att bli en symbol för revolutionen. Båten förde Fidel Castro och hans 82 man starka grupp jämte vapen från Mexico till Cuba för att påbörja revolutionen i november 1956.

Brist på underhåll
Förutom den otroliga bristen på underhåll av byggnader och hem, både utvändigt och invändigt, kan man inte undgå att chockeras av frånvaron av vad vi i Sverige skulle anse som ett minimum av renlighet. Förklaringen, som inte känns helt övertygande, är bristen på pengar för att importera de material och redskap man behöver för underhåll och rengöring. Dammsugare tycks t.ex. inte förekomma i några privata hem, utan man reder sig med en gammal sliten sopkvast. Inte heller tycks man bry sig om att skura golven med vatten och såpa eller andra rengöringsmedel, med resultat att golven, i synnerhet hörnen, uppvisar ingrodda lager av sekelgammal smuts. En annan orsak kan vara att det ofta är brist på vatten i de kommunala vattenledningarna.

Hög ålder
Trots detta tycks många uppnå imponerande hög ålder med bibehållen vigör. Jag har fått intrycket att det värsta hälsoproblemet här, liksom i USA och stora delar av västvärlden, är diabetes med följdsjukdomar. Helt enkelt på grund av den höga konsumtionen av snabba kolhydrater. Dieten består till stor del av vitt bröd och ris och en av cubanernas svagheter och tröstemedel är sötsaker och starkt sötade drycker. Hittills har landet förskonats från MacDonalds, Dunkin Donuts och ”äkta” Coca Cola. Däremot har man en egen industri med monopol på alla läskedrycker, varibland en Cola-imitation och buteljerat vatten. Kranvattnet är givetvis dödligt om det inte först kokas och filtreras. Min vittre väns trerumsvåning högst upp i ett hundraårigt hus ger en svensk intrycket av extrem slum på en nivå som inte skådats i Sverige sedan 1800-talet. Här tycks det ses som normalt, åtminstone i Centrala Havanna, där de flesta husen är mellan 100 och 150 år gamla. De ser inte ut att vare sig reparerats eller målats sedan 1959, kanske inte sedan de byggdes.

Värsta tiden
Cubas värsta tid var början av 1990-talet när Sovjetunionen kollapsade och handelsutbytet med kommunistblocket avbröts. Idag är situationen något bättre, men fortfarande sämre än före Sovjetunionens upplösning, trots att turismen nu, sedan flera decennier, utgör en viktig inkomstkälla för landet. Om man frågar vart pengarna från turismen tar vägen, så får man svaret att ingen vet och att befolkningen i allmänhet inte märker någon förbättring. Min egen teori är att turistpengar gått till de fleråriga restaurationerna och ombyggnaderna av en rad nationella monument såsom den rikt skulpterade Stora Teatern, Capitolium och Konstmuseet. De som direkt och privat tillhandahåller turisttjänster har givetvis sett en stor förbättring. Vad en turist ser som dricks för en enda service kan motsvara flera dagars normal löneinkomst. Priset för en enda natt i ett privat hem motsvarar en normal månadsinkomst.

Missade invigningen
Jag missade tyvärr den stora invigningen av Stora Teatern den 2 januari som bestod av en akt ur vardera baletterna Giselle, Svansjön och Coppelia. Föreställningen var nämligen förbehållen särskilt inbjudna honoratiores. Den första föreställningen för allmänheten några dagar senare var redan slutsåld när jag anmälde mitt intresse och sedan lämnade jag Havanna. Däremot fick jag se delar av föreställningen på TV. Teatern har fått namnet Alicia Alonso-teatern efter den världsberömda cubanska ballerinan och koreografen med samma namn. Hon var närvarande vid invigningen fast hon är praktiskt taget blind och hjälptes fram att mottaga publikens hyllning. Alicia Alonso var aktiv som balettens chef till för fem år sedan och hade firat sin 94-årsdag den 21 december, knappt två veckor före nyinvigningen av teatern. Cubas nationella balett har länge haft rykte om sig att vara en av världens främsta. För något år sedan fick den avstå sin briljante unge premiärdansör Osiel Gounod till den Norske Opera & Balett och för inte så länge sedan fick vi se honom intervjuad på TV av Skavlan.

Glömt stänga spisen
Bortsett från de nyrestaurerade nationalmonumenten och nivån på utbildning, kultur och medicin, finns en del övrigt att önska. Sett till hur folket i allmänhet lever i Havanna får man intrycket av att befinna sig i ett fattigt afrikanskt land för 50 år sedan. Enligt cubanerna själva tjänar ingen avlönad person i detta land tillräckligt för att kunna överleva på lönen, att jämföra sig med ens de lägst avlönade i Europa och USA är en orealistisk dröm. En dag observerade jag hos min vän två tända gaslågor på spisen utan något kokkärl på, jag nämnde att han glömt stänga av dem. Svaret blev att gasen var billig medan tändstickor var dyra och svåra att få tag i. Därför lät man gasen brinna för att spara på tändstickorna!

Märklig import
Flera av mina cubanska talesmän påpekar att Cuba är det i särklass dyraste landet i världen, om man ser till proportionen mellan inkomster och prisnivå. Man undrar varför de t.ex. importerar yoghurt och torrmjölk från Europa, småkakor fulla av hälsovådliga ingredienser från Chile, när de kunde tillverka allt sådant själva mycket billigare och hälsosammare med inhemska naturliga ingredienser. Av outgrundlig anledning tycks den cubanska mejerinäringen vara så gott som obefintlig, vilket gör alla mejeriprodukter dyra och svåråtkomliga. Den mjölk som finns är torrmjölk från Tyskland.

Hyr ut rum
Enda lagliga möjligheten att bryta sig ur denna generella fattigdom är att driva någon form av tillåten kommersiell verksamhet. I centrala Havanna vimlar det nu av skyltar som visar att man hyr ut ett eller flera rum i sina bostäder till turister för 25 euros om dagen. De fylls lätt och snabbt under turistsäsongerna. Jag ville inte utnyttja min väns gästfrihet för länge så efter fem dagar beslöt jag flytta till ett av dessa privata turistboenden. Innan jag var nöjd fick jag bese fyra stycken rum, alla på tredje våningen med jobbiga trappor utan hiss och varje vånings takhöjd mellan fyra och fem meter. Jag valde att bo hos ett mycket sympatiskt pensionerat gift par, båda universitetslärare. De kunde unna sig en helt annan standard än min gamle vän tack vare att de hyrde ut två rum i sin våning för 25 euros om dagen per rum. Jag fick också veta att de tillsammans uppbär c:a 250 kronor i månaden i statlig pension som universitetsprofessorer med doktorsgrad!

Pension räcker inte
Angående min väns pension kommenterade han den med att den inte ens räckte till mat åt hans hund. Han är sedan något år nästan blind efter en allvarlig ögoninfektion. Det är endast tack vare ett kulturellt konsultuppdrag från en utländsk ambassad han fått råd att anställa en 74-årig mulattkvinna. En sångerska med fyra barn, ett antal barnbarn och en växande skara barnbarnsbarn som sköter hans hushåll på halvtid. För det uppbär hon den furstliga lönen av 270 kr i månaden. Hon är full av energi och livsglädje, beter sig som och behandlas som en kär familjemedlem. Man märker inget klass- eller rasmedvetande eller skillnad mellan chef och anställd. Och hon sjunger gärna i arbetet. Vissa kvällar uppträder hon på en liten kvarterskrog som det finns många av och i vilka levande musik ingår i den dagliga menyn. Hennes man är musiker och spelar i ett band på olika lokaler, bl.a. på något av turisthotellen. Emellertid sätter den ekonomiska misären och arbetsförhållandena, med sin enhetliga minimilön åt alla statsanställda sin prägel på humöret hos de arbetande, glädjen och sången lyser ofta högröstat med sin frånvaro bland expediter, taxiförare, tjänstemän (som ofta är kvinnor) och lågavlönade byråkrater. ”Systemet” innebär att de allra flesta är statsanställda, så gott som all industri och handel är statlig, liksom förstås alla sociala och kulturella funktioner.

De flesta vill lämna Cuba
En 26-årig exceptionellt begåvad, kunnig och andligt orienterad som studerade på universitet som jag träffade i min gamle diplomatkollegas hem, sammanfattade den cubanska mentaliteten så här: De flesta ungdomar vill bara lämna Cuba och emigrera till USA eller vilket annat land som helst. Vad beträffar Cuba har de gripits av ett slags defaitism. Det faller ingen in att man skulle kunna göra något för att ändra på förhållandena där. Min 26-årige talesman förklarade att han själv däremot inte kunde tänka sig att överge sitt land, utan i stället vill arbeta på en förbättring av situationen hemma. Hur det skall gå till är dock en öppen fråga, eftersom ingen opposition tillåts. T.o.m. helt andliga och opolitiska diskussionsklubbar eller andra föreningar utsätts för närgånget intresse från regeringen, inklusive infiltrering av representanter för säkerhetspolisen.Och ändå finner man en vitt utbredd intensiv fosterlandskärlek bland flertalet av de cubaner jag talat med, som gör att de hellre stannar och lider än försöker emigrera.

Tvekande optimism
Vad som tydligt framkommer nu kring årsskiftet är ett tvekande försök tilloptimism, där man frågar om det nya året ändå inte till slut skall kunna medföra en förbättring, sedan USA i somras öppnade en ambassad i landet efter 57 år utan diplomatiska förbindelser. Obama har de första dagarna av det nya året, tillkännagivit att han kommer att besöka Cuba i mars i år. USA upprätthåller dock fortfarande sin handelsblockad. När jag uttryckte åsikten att detta föreföll ologiskt fick jag förklaringen att öppnandet av en ambassad är ett exekutivt beslut, som kan tas av presidenten och State Department, medan handelsblockaden grundar sig på lagstiftning av kongressen och kräver en längre och mer invecklad procedur för att ändras. Det skall också framhållas, att en viss försiktig öppning utåt ägt rum sedan Raoul Castro tog över statsstyret från sin bror Fidel. Han har t.o.m. i offentliga tal medgivit att man begått misstag under de många åren sedan revolutionen. Ett tydligt bevis för denna öppning, som inger de flesta cubaner förhoppningar för framtiden, är den nyöppnade amerikanska ambassaden.

Guantanamo betydande
Något jag inte begriper är hur USA har kunnat behålla en militärbas i Guantanamo på Cubas sydspets under hela tiden sedan revolutionen och samtidigt inta en så fientlig inställning. Utan att varken förmå erövra, slå ut eller kontrollera landet. Guantanamo är en relativt betydande stad och den lokala befolkningen sägs ha dagliga relationer med den amerikanska basen. Många av dem som bor i området arbetar för amerikanarna, tydligen ingen ogenomtränglig ”berlinmur” som man kunde ha väntat sig.