Det var snudd på solnedgång när vi kom fram till Chiang Khan och vi hade bestämt oss för att bo direkt vid floden. ”Om ni hade bokat via en bokningssite hade ni inte behövt besöka så många hotell för att hitta ett rum” ett gott råd från en god vän. Vi hade inte ens bokat in ett besök i Chiang Khan men vi hittade ett rum vid floden, det enda kvarvarande sas det. Den mytomspunna Mekong-floden i all sin månskensglans visade sig vara precis så värd att uppleva som många reseskildringar gör gällande.
Just den här kvällen hade dessutom parallellgatan närmast floden gjorts om till gå- och marknadsgata med alla förväntade salustånd på rad. Det var bara att prova på stadens delikatesser som inte skiljer sig så mycket från andra städers delikatesser. Men vi befann oss här och nu, och då blir det Chiang Khan delikatesser. Passionsfruktsjuice (Saowarot) kunde i alla fall inte jag motstå.
Mekongfloden är flitigt använd och båtar for fram och tillbaka både längs med och tvärs över. Hur går det att kontrollera en gräns som består av en flod tänkte vi. Det förekom ingen landstigning så vitt vi såg men varor bytta definitivt händer. Grannlandshandel är förmodligen bra för ekonomin för båda länderna. Många som besökt Laos hävdar att landet är som Thailand var och då förmodar vi i positiv bemärkelse. Att vi kunde iaktta aktiviteten på nära håll berodde på den asfalterade gång- och cykelbanan som löpte längs med floden.
Kring de små husen i gränderna vid hamnen sjöng ofta vinden till avsked sin sång och när genom dimman du närmar dig land är ord saxade ur sången ”Kring de små husen i gränderna vid hamnen” som Anita Lindblom sjöng och Ulla Billquist före henne. Att just den sången passar in på Chiang Khan beror på att de små trähusen står kvar i alla sin prakt utefter floden och i slutet på november när skillnaden i temperatur mellan dag och natt är betydande blir det faktiskt dimma över Mekong tidig morgon. Min nya vana trogen blev det frukost klockan 06.00 med rissoppa som grund och över floden låg dimman. Varmt kaffe var välkommet mot kylan. Chiang Khan vistelsen blev mer till en upplevelse av floden Mekong än av orten. Skymning, solnedgång, soluppgång är alla stämningsfyllda och en tid för eftertanke och filosoferande för att få den inre friden bekräftad. Ibland behöver ett ortsbesök inte vara fyllt av aktiviteter. Chiang Khan lämnade vi runt tiotiden.
På väg mot Petchabun via väg 2399 med övergång till 21 såg vi en skylt pekande mot ett berg med det något konstiga namnet Phu Tubberk. Som vanligt när det ska skrivas med bokstäver vi förstår blir det alla möjliga stavningar, Phu Thap Boek är en. Det här berget reser sig 1 768 meter över havet och jobbigt för bilar att stånka sig uppför. Berget är beläget mellan Loei och Petchabun i Lom Sak distriktet och är välbesökt under den kallare årstiden ”rue doo naow” (ฤดูหนาว). På toppen finns ett tältläger där ett befintligt tält kan hyras eller ett medtaget slås upp, båda lösningarna till en billig penning. Av erfarenhet inser vi att det är bättre att hyra en transport uppför berget än att köra själv.
Det är en hisnande upplevelse att ta sig uppför serpentinvägen som bär till toppen med stundtals ingenstans att stanna vid sidan av vägen. Nästan framme hade någon bilvänlig själ upplåtit mark för en blomsterodling av sällan skådad prakt och utsikt. En familj med många barn hade hand om entrén till blomsterprakten och entrésumman var upp till besökaren. Motorn fick kallna och det fick vi också i den behagliga temperaturen på 1500 meters höjd. Vi hade inget behov av att öka antalet röda blodkroppar så vi beslutade att ta oss ner för berget och bo på något lägre höjdmeter. En bungalow på pålar fick bli vårt natthärberge med mat hembeställd från restaurangen tvärs över gatan. Vi satt på verandan och tittade in i mörkret och lät det kalla vindarna från berget svepa in oss i välmående. Det kändes som om vi varit borta länge, vi hade ju upplevt massor, så det var dags att planera hemresan. Men det skulle bli ett stopp till.
Sedan min fru var en liten tjej har hon haft ett gott öga till vattenbufflar. Familjen hade en speciellt vänlig buffel som tyctes gilla att en liten krabat klättrade omkring på dess rygg och huvud. Vid tillfällen när vi haft besök av vänner från Sverige har vi hotat med att tvinga alla i sällskapet att rida på en vattenbuffel. Vi har lyckats få dem att flyta med strömmen i floden Kwai Noi iklädda flytvästar. Besöket i buffelbyn (Baan Kwai på thailändska) är mycket mer än bara ridning. Området är cirka 100 rai (40 acres) på vilka ett tappert försök har gjorts att återge hur bondelivet såg ut förr. Det centrala i byn är dock som sig bör vattenbufflarnas väl och ve. År 1996 fanns det 3 miljoner bufflar i Thailand och det har decimerats till cirka en miljon idag. I många delar av Thailand dras fortfarande plogen av en buffel så visst har den en uppgift att fylla. Det känns onödigt att försöka få bufflar att uppträda organiserat när de har sin egen bufflighet intakt för jämnan, så showen skippade vi. De anses vara timida djur utan aggresivt beteende och det kan vi skriva under på, i alla fall när som vi gjorde, gav dem mat. Att de kallas vattenbufflar förstår vi av hur bra de mår liggande i vatten med bara huvudet som sticker upp. Och visst blev det en ridtur också.
Buffelbyn finns på Chai Nat Road i Suphan Buri vid Km 115-116 från väg 340 och har öppet mellan klockan 09.00 och 18.00.
Och om ni vill resa i Thailand rekommenderar vi CK-s Resor , klicka på deras banner för mer info.
