Mattias ”Äntligen diktatur” Sköld, lyckades åter få publicitet för sin högst märkliga sanningsbok om Thailand. Aftonbladet gör villigt reklam för boken på tidningens baksida när Vi 5 ställde frågan ”Tänker du på mänskliga rättigheter när du väljer semestermål”. Eftersom Mattias menar att svenskar måste förhålla sig till landets (Thailands) regim vid val av resmål ansåg sig Aftonbladet föranlett att fråga fem människor om deras åsikter. Hur man lyckas få med Mattias bok i frågeställningen är en gåta. Tre av fem svarade att de tänkte på mänskliga rättigheter, en gjorde det inte och en, Lill Lindfors svarade; – Ja, jag är medveten om det. Men jag tror inte att man ska isolera sådana länder, det kan vara bra att åka dit om man gör det på rätt sätt. Förmodar att ingen läst Mattias bok och att ingen egentligen har någon djupare kunskap om hur mänskliga rättigheter efterlevs i Thailand.Det luktar bitterhet
Staffan ”Ölselfies” Lindberg, Wolfgang ”Under ytan kokar det” Hansson, Patrik ”Hyckleriet” Lundberg och Ylva ”Heta tipsen” Bergman har alla visat en stor dos bitterhet mot Thailand i allmänhet och den nuvarande regimen i synnerhet utan att egentligen känna till dagens läge. Alla märkliga påståenden visar på en total nonchalans av sanningen och arrogansen i omdömet ”problemfritt partyland” (Staffan Lindberg) säger ju en del om hur viktigt det är för honom att ta en selfie med en ölflaska. Vi var i Bankrut (alt. Baan Krood) samtidigt som Anna Wickström från Svenska Dagbladet den 30 oktober 2015, tyvärr träffade vi inte henne. Hon var där för att skriva om Thailand som turistland. Hon möttes av vänliga människor och tog förmodligen en selfie med en fruktjuice på den underbara stranden som löper längs med strandvägen i Bankrut. Vi har valt att återge hennes artikel i sin helhet av den enkla anledningen att just så bör Thailand beskrivas.
Resetips: Thailand bakom turistkulissen
Där Thailand är som allra smalast ligger Prachuap Khiri Khan-provinsen. Få västerlänningar har hittat till områdets kustpärlor, som är mäkta populära hos thailändarna för de långa stränderna och färska, billiga skaldjuren.
Det är långhelg, och trots att stranden i Bankrut är välbesökt, tycks den milslånga räckan av fin sand ha plats för alla. Barn leker, stora familjer grillar skaldjur under casuarinaträden och en bananbåt med hojtande helgfirare far förbi en bit ut i vattnet. På vägen intill stranden krypkör en turistbuss, thaipopen formligen dånar när den passerar. Sedan lägger sig lugnet igen över restaurang Platoo, som är nästan fullsatt med stora grupper av thailändare. Jag är den enda västerlänningen i kväll och har beställt krabba i gul curry. Den ser kanske inte mycket ut för världen men doftar himmelskt och är bland det mest aromatiska jag ätit.
Bankrut är en riktig thailändsk badort, stillsam i veckorna, livlig på helgerna och charmig alldeles oavsett. De flesta som jobbar inom turismen här kommer från trakten och är stolta över sin by. Mr Amnad berättar att han arbetat som lärare länge, men nu har han och hans fru flyttat hem till ett lugnare liv i Bankrut där de driver den enkla resorten Proudthai. – De flesta som kommer hit är thailändare, vissa åker de 40 milen från Bangkok, andra kommer från Hua Hin över helgen. Men i veckorna är det mycket lugnare även om de flesta bara stannar en natt eller två, berättar han.
Söder om Bankrut fortsätter stränderna, nu folktomma och öde, som någon gång då och då livas upp av en grupp thailändare på företagsresa. Den sparsamt trafikerade vägen som löper längs kusten kantas av kokospalmsplantager, enstaka resorter, räkodlingar och flera fiskehamnar. Längre upp i bergen odlas den ananas som förutom skaldjuren är det som provinsen är mest känd för. Och så ser landskapet ut hela vägen ner mot Bangsaphan, som trots sina lika fina stränder inte är samma charm- knippe som Bankrut.
När jag en dag ska beställa en tuktuk för att åka in till Bankrut erbjuder sig Mr Da, hotellchefen på Sunshine Paradise Resort, att skjutsa mig. Han ska ändå in till byn och handla, säger han. I bilen hinner jag bara yppa något om Buddha innan han svänger av mot templet Thongchai. Väl där har han all tid i världen och ger mig en guidad tur samtidigt som han berättar om livet i Bankrut.
Trots att jag är här under en storhelg i slutet av säsongen tycks människorna inte vara trötta på turismen. Det är inga påklistrade leenden, många är snarast lite avvaktande och undrande mot mig som västerländsk turist. Detta beror möjligen på att de flesta på restaurangerna inte pratar engelska eller bara kan några ord.
Men menyerna finns översatta, så det brukar lösa sig ändå. Den här lågmälda vänligheten som känns så äkta möter jag hela tiden, precis som att Bankrut känns som Thailand på ”riktigt”.
En timmes resa norrut ligger Prachuap Khiri Khan, eller Meuang Sam Ao – staden med de tre vikarna – som thailändarna kallar den. Det är typisk småstad med ett gytter av betonghus och elkablar överallt, och trots en del välbevarade kinesiska affärshus i teak och det fantastiska läget vid den stora Prachuapviken går det knappast att kalla den pittoresk. Som huvudstad i provinsen är Prachuap Khiri Khan administrativt centrum, annars är fiske huvudnäring. Det är ingen tillfällighet att den är känd som Thailands inofficiella skaldjurshuvudstad med de färskaste och billigaste skaldjuren i hela landet. Skaldjuren landas i fiskehamnarna i närheten och prisnivån är ibland bara en tredjedel av vad man betalar i Bangkok eller på öarna i söder.
Men staden handlar bara inte om att äta, det finns mer att göra. Prateep är född i Prachuap Khiri Khan och kan trakten på sina fem fingrar. Han tar mig med till templet och sedan till den privata fiskehamnen i Ao Noi för att se när de landar fångsten. – Med tanke på att det är så nära till Burma kommer många hit och arbetar. De flesta på fiskerifabrikerna har visum, men de som arbetar ombord på fiskebåtarna är oftast illegala gästarbetare, förklarar Prateep.
Den senaste tiden har problemet med slavliknande förhållanden på båtar i Sydostasien uppmärksammats och många av männen ombord har säkert goda skäl till att se misstänksamt på en utlänning som går omkring med sin kamera.
Fyra kilometer söder om Prachuap ligger Ao Manao som i en annan verklighet. Det är något så udda som en badstrand, öppen för alla, mitt inne på en militär flygbas. (slavliknande förhållanden har också uppmärksammats av den thailändska militärregeringen och är ett av många områden där åtgärder vidtagits för att förbättra Thailands skamfilade rykte angående mänskliga rättigheter, red.anm.)
Den hästskoformade viken har en avslappnad atmosfär och ses som en av de vackraste i Thailand, långgrund och nystädad varje dag. Faktum är att hela området ser nästan manikyrerat ut, inklusive golfbanan och landningsbanan som skär rakt genom flygbasen. Det kan hända att man måste registrera sig när man åker in genom den pampiga entrén, så passet behövs. Många thailändare på genomresa stannar till här över dagen, vilar och lunchar på något av strandhaken. Andra äter en brakmiddag och övernattar inne i staden innan de fortsätter mot Bangkok.
När skymningen faller fylls strandpromenaden av folk. Extra livligt blir det på lördagarna, men även en vanlig vardagskväll samlas familjer på de enkla restaurangerna vid norra delen av promenaden. Trots de enkla plåtborden och rangliga plaststolarna är maten utsökt raffinerad. Och minnena av de färska räkorna, havskräftorna, krabborna och inte minst ett Thailand som inte är en turistkuliss, utan ”på riktigt” – dem tar jag gladeligen med mig hem.
Anna Wickström Måndag 2 november Svenska Dagbladet
Anna Wickström nämner Sunshine Paradise Resort i texten och vi vill nämna Seascape Resort Baan Krood (seascape.asia, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., +66 (0) 62 591 2355)