I Aftonbladet söndagen den 23 oktober finns en bild på människor klädda i svart utanför det kungliga palatset vid Sanam Luang och det är i stort sett allt som är korrekt i tidningen. Det står att ”tiotusentals hedrade den bortgångna monarken” när det i själva verket var mellan 250-300 000 sörjande som hade kommit för att hedra den mest populära kungen i världen. Sedan lyckas Christina Nordh att blanda ihop nationalsången med kungasången. Mycket riktigt sjöngs ”San Sern Phra Baramee” alltså inte nationalsången. Under bilden med texten till vänster finns det någon form av faktaruta. I en sådan borde det rimligtvis skrivas fakta.
Bhumibol Adulyadejs födelseplats och datum har skribenten lyckats med. Året han blev kung och hur länge han regerade har också blivit rätt.
Sedan kommer ”Han var världens rikaste kunglighet och hade en förmögenhet på 35 miljarder dollar".
Det är ingen privat förmögenhet utan the Royal Household som står som ägare till framför allt enorma arealer mark.
Värdet 35 miljarder är uppskattat av Forbes magazin och är en högst tveksam siffra. Dessutom är det så att stora delar av marken är arrenderad ut till bönder (mest risbönder) utan arrendeavgift. Mycket av marken kommer också att användas när det rikstäckande bevattningssystem byggs.
Och så kommer ytterligare ett klavertramp. ”Kungen fick fyra barn: prinsessan Uboi Rattana (död 1998, 47 år gammal), kronprins Maha Vajiralongkorn, 64, prinsessan Maha Chakri Sirindhorn, 61 och prinsessan Chulaborn, 59.”
Prinsessan Ubon Rattana är 65 år gammal och definitivt vid full vigör, prinsessan Maha Chakri Sirindhorn har också titeln Somdet före sitt namn vilket i princip likställer henne med kronprins, hon är alltså kronprinsessa.
Den sista paragrafen i faktarutan som följer ”När den djupt impopuläre konprinsen ska ta över tronen är fortfarande okänt.” Djupt impopuläre är en rejäl överdrift.
När Aftonbladet klavertramp (Allt som skrivs om Thailand i Aftonbladet bör som ni märker, tas med en nypa salt) är avklarade kan vi gå över till fakta.
Enligt bedömare var det i storleksordningen 250-300 000 människor som samlats utanför palatset och närliggande Sanam Luang för att hedra kungen. Siams Filharmoniska orkester under ledning av den världsberömda dirigenten S.P. Somtow vars riktiga namn är Somtow Papinian Sucharitul (också Somthao Sucharitakun) tillsammans med en kör på hundra personer ledde allsången. S.P. Somtow är född den 30:e december 1952 och är Thai-Amerikan. Han är en välrenomerad musiker, kompositör och dirigent. Många av hans kompositioner har uppförts på amerikanska scener.
Det är nog svårt att förstå den otroliga respekt och vördnad det thailändska folket har för Kung Bhumibol Aduljadej. Det finns nog inget jämförbart någon annanstans i världen. Märk väl DN och SVT att ingen av de människor som samlas över hela Thailand för att hedra kungen har tvingats att delta. I Hua Hin har människor samlats utanför palatset varje kväll under den senaste veckan och här kan siffran tiotusen användas. Sista kvällen, fredagen den 21:a oktober var det ganska nära 10 000 människor med tända ljus som sjöng kungasången med gråt i rösten. Vi vill också rekommendera en sång skriven till kungens ära av en internationell ensemble. Den finns på youtube under An Everlasting Light.
Under årens lopp har vi läst många visdomsord uttalade av kung Bhumibol Aduljadej. Vi har sparat många och ett som vi tycker särskilt mycket om är hans syn på förändringar.
”Det finns ingen garanti för att innovationer förbättrar ett förut brukat tillvägagångssätt. Kreativa förändringar bör göras med måttlighet och diskretion, med hänsyn taget till kunskap, eftertanke och förnuft. Förändringar bör också falla inom rimlighetens ramar. Alla grupper i samhället ska vara tillåtna att delta i beslutsprocessen, rätta det som bör rättas, främja det som bör främjas och nyskapandet bör infria det högt ställda förväntningarna”.
I artikeln Lev efter Buddhismens principer under religion har vi beskrivit hur en stor ledare bör leva sitt liv. De tio dygder som beskrivs användes ofta av kung Bhumibol Adulyadej som rättesnöre i livet.
Vi vill avsluta den här artikeln med S.P. Somtows ord för att beskriva hur många både thailändare och icke thailändare upplever kung Bhumibol Aduljadej. Vi tänker heller inte översätta S.P Somtows ord, de är bäst i original.
As a Thai who has lived most of his life abroad, I’m often called upon to explain to foreigners what appears inexplicable and anomalous — the special relationship between the Thai people and King Bhumibol Adulyadej. In the rest of the world, there seem to be two kinds of monarchs: those with absolute power, and those whose function is ceremonial and symbolic. Our king fell into neither of those categories because on the one hand, he did not wield political power, yet on the other, he possessed a moral authority more powerful than that of any government this country ever had; he was literally the fabric that held this country together, the living embodiment of this country’s identity.
Because this relationship has been unique in modern monarchies, it’s been hard to explain it to those who have not experienced it themselves. What I tell my international friends is that they’re wrong if they believe this is only to do with the force of tradition, or with some kind of prescribed “godlike” status.
Our king grew up in what could be called “ordinary” circumstances — going to school in Switzerland with normal children, being raised by a loving and resourceful mother, never being “groomed” for the role of a “demigod.” But it is precisely because he could remember what it is like to be an “ordinary” person that he achieved such extraordinary things. It is because he could look ordinary people in the eye and understand their lives, their struggles and concerns, could truly empathize with them, that he inspired this level of love and devotion and reverence.
In the end it was not his exalted status that commanded all this love — it was he himself — his actions, his selflessness, his heart.
There is tremendous sadness in this country today, but, with the inspiration of our King’s life and deeds, I hope that from this sadness will come other things; gratitude for the past seventy years; love for this magical kingdom that has survived so much and come so far in those seventy years … and a continued sense of unity and identity that will keep this kingdom safe and allow it to progress confidently into the future.