Det är inte stor mening att reparera sådant som inte gått sönder. Istället borde sådant som är riktigt trasigt repareras. Men till det verkar det inte finnas några reservdelar. Det känns lite förmätet att kritisera Sverige, ett land som gett mig en gedigen utbildning i en skola som dessutom gav mig en god allmänbildning. Det var så skolan var på 60-70-80-talet, t.o.m. på 90-talet har jag fått veta. Inom sjukvården hade sköterskor och läkare tid att prata med patienter och inom transportsektorn fanns det människor som såg till att järnvägsväxlar fungerade.
Men det var innan konsulternas, coachernas och apparnas tid. En sådan grundmurad institution som arbetsförmedlingen som hade till uppgift att ge arbetssökande ett arbete eller åtminstone hopp om ett arbete med hjälp av vägledning har reparerats till oigenkännlighet. Idag anställer arbetsförmedlingen jobb-coacher som verkar tala om för både tjänstemän och arbetssökande hur det går till att söka ett jobb. Reparera inte AF den hade inte gått sönder.
Den ”sönderreparerade” sjukvården (friskvården) avhandlas i Jens Jerndals artiklar men vi måste fylla på med ett läkarutlåtande. Tre läkare blev intervjuade i TV och hur deras arbete försvåras blev väldigt relevant. Akuten är enligt den svenska sjukvården till för akutfall och det är väl rätt och riktigt. Men är det rätt och riktigt att en akutläkare ska ringa runt till sjukhuset avdelningar för att hitta en sängplats åt en patient som blivit akutbehandlad och behöver komma in på en avdelning för vidare uppföljning. Sjukvården har reparerats så till den milda grad av konsulter att i princip all administration som tidigare utfördes av läkarsekreterare nu ska göras av läkare. Administrationspersonal är för dyrt tyckte konsulterna. Patienter, nej ”kunder” tyckte konsulterna att en patient skulle betraktas som. Den svenska sjukvården behövde inte rationalisering, inga nya ord för patienter, ingen ny vinstmarginalberäkning. Den svenska sjukvården behövde bara ny utrustning, uppdateras om nya rön och nya behandlingsmetoder. Allt det kan skötas av befintlig personal i form av läkare, sjuksköterskor och vårdbiträden. Det finns säkert en massa nya namn på vårdpersonal men det hade inte heller behövts. Om friskvården får tillbaks de administrativa enheterna får sköterskor och läkare tid för patienter. Det som behövs nu är en kvalitetssäkran och det kan varken konsulter eller politiker göra, det ska göras av personalen inom friskvården oavsett om den är statlig eller privatägd.
Skolväsendet har ju reparerats i omgånger men bara i delar. Ibland undrar vi om de som ska reparera (reformera) skolan överhuvudtaget gått i skolan. Vi ser reklam i TV där ett barn kommer in i salen med en mobiltelefon i handen. Vi har ju kommit överens om att inte prata i mobilen under lektioner, säger fröken. Det var någon som ringde och undrade om jag ville byta elabonnemang, säger barnet. Det är så det är i skolorna det finns alltid en ursäkt att inte koncenterara sig på inlärning. Helheten har gått förlorad och brandkårsutryckningar när någon liten detalj behöver repareras är allenarådande. Som exempel kan nämnas diskussionen om vid vilken ålder betyg ska sättas. Resultatet blir allt sämre kunskapsnivå för att inte tala om mindre allmänbildning. Svenska skolan var bäst i världen innan den reparerades av alla utom lärarna och eleverna som borde rådfrågats. Vinster vara eller inte vara i välfärden är irrelevant det är en höjning av kunskapsnivån som är det viktiga. Om friskolor klarar av att höja nivån och följer en accepterad läroplan bör det väl knappast sättas upp hinder för att tjäna pengar. Förhoppningsvis återinvesteras en viss del. Både när det gäller friskvården och skolväsendet privatiseras de av den enkla anledningen att ”reparationen” inte gjordes med rätt reservdelar. Vi förmodar att det är människor som jobbat inom friskvård och skolväsendet som startar företag inom sina kunskapsområden därför att de insåg att reparationen misslyckats igen och igen. Att riskkapitalisterna inte borde inte ha något inflytande över de dagliga arbetet är väl en självklarhet.
Och så har vi den största frågan inför det stundande valet i september 2018. Invandring och integration. Det finns många namn på företeelsen. Asylsökande, flyktingar, invandrare och det verkar som om begreppen flyter ihop. Kanske kunde det vara bra att börja med att reda ut begreppen. Ska politiska flyktingar handskas på samma sätt och hamna i samma grupp som arbetskraftsinvandring för att inte tala om invandrande kriminella gäng. Vilka har Sverige en skyldighet att ta emot? Om, som det var för några år sedan, gränserna öppnas för alla som vill komma till Sverige kanske det hade varit bra om en plan för integration hade funnit på plats. Att använda mänskliga rättigheter som ett rättesnöre är ju ett tvåeggat svärd. Är det förenat med mänskliga rättigheter att förneka människor ett drägligt liv i vilket de känner sig behövda. Att ha en uppgift i samhället är enligt mig en av de viktigaste mänskliga rättigheterna d.v.s. att ha ett arbete att gå till och få sin utkomst ifrån. Det pratas ofta om att många invandrare (utlandsfödda är ett vanligt ord) har en gedigen utbildning och borde få ett arbete p.g.a. sin kunskapsnivå. Det är väl en riktig åsikt. Vi tror dock att en väldigt stor andel av invandrare i Sverige har försörjt sig inom serviceyrken i sina hemländer. Integration kan ju endast uppstå när en individ blir en del av samhällsstrukturen. I en normal samhällsstruktur går man till jobbet på morgonen, man bor i ett område där människor som ingår i strukturen bor och man följer de normer som strukturen har skapat. Så fungerade det när finländare, ungrare, italienare m.fl. kom till Sverige på 50- och 60-talet.
- Det är ju hundra år sedan, säger den moderna politikern och den moderna konsulten.
Det kanske det är men integrationen fungerade och det är inte alldeles självklart att ”moderna” lösningar är bättre. Jodå vi vet, på den tiden fanns det industrier i Sverige som behövde massor av invandrande arbetskraft utan vilken den svenska industrialiseringen inte fått den växtkraft den fick.
Vi har ingen färdig lösning bara funderingar som vi har beroende på att vi bor i Thailand. Där kan människor tjäna upp till 150 000 baht om året utan att betala skatt. Det gör att bidrag är ett okännt fenomen. Sverige bygger på bidragsgivande som i min mening gör människor inaktiva och mindre kreativa. Bidrag verkar dessutom ges godtyckligt. Fåmansföretag, familjeföretag ger oftast tillräcklig inkomst för de involverade. Det är företag som är tjänsteorienterade med allt från tvätt av kläder och bilar, städning och små undrhållsarbeten till hårvård och matlagning. De reparerar bilar och motorcyklar, sköter trädgårdar och ger kroppsvård i form av massage. Serviceyrken utförs med stolthet av den enkla anledningen att de tillgodoser ett behov.
Eftersom Sveriges befolkningsprofil har ändrats radikalt de senaste tio åren kanske synen på ”svartjobb” måste ändras. Skattefria intäkter borde kanske kallas bidragsfria intäkter. I ekonomiska termer är en besparing alltid en hundraprocentig minskning av utgifter. En ökning av omsättningen är aldrig en hundraprocentig vinst bara marginalen mellan försäljnings- och inköpspris. Om arbetslösa istället för att uppbära bidrag fick möjligheten att tjäna pengar skattefritt upp till en viss inkomstgräns kanske många av de utlandsfödda skulle bli entreprenörer inom servicesektorn. För att det ska kunna ske måste naturligtvis kontanter få leva vidare. Vi vet att kontanter genererar arbetstillfällen och om samhället Sverige inte vore så förskräckt över att människor tjänar ”svarta” (skattefria pengar) kanske det går att se en ekvation som går ihop. Inga bidrag betalas ut till arbetsföra och inga skatter kommer in från inkomster upp till en viss gräns. Självklart bör även de icke ”skattepliktiga” registreras och deklarera. Minska utgifterna istället för att öka intäkterna klassificeras inte som ekonomisk tillväxt och eftersom den verkar vara allenarådande som botemedel till allt är det förmodligen omöjligt att få till stånd bidragsfria intäkter. Kanske kan en utredning tillsättas.
Att Sverige kallas facebooklandet har väl inte undgått någon. Men inte bara FB alla sociala medier som finns används flitigt och snart har alla glömt bort både hur det svenska språket skrivs och pratas. När hot, hat och hån har blivit vardagsspråk anser vi att yttrandefriheten inkräktar på mänskliga rättigheter. Att yttrandefrihet kommer med ett ansvar verkar alla på sociala medier glömt eller också bryr ingen sig. En bok skriven av Jaron Lannier ansedd som en ”Silicon Valley-filosof” och ”internetvisionär” med titeln ”Ten arguments for deleting your social media accounts right now” har recenserats av Elisabeth Åsbrink för DN. Och vi bara måste återge recensionen på vinklarna. Läs Det finns goda skäl för oss att radera alla sociala medierkonton
På sociala medier krävs en rejäl reparation innan det är för sent. Det är mycket som gått sönder inom det området.
Som kontenta kan skrivas: När det som inte gått sönder reparerats borde reparationen åtminstone leda till större hållbarhet. Så verkar inte vara fallet. Istället har en ny och förändrad formula som har en tendens att behöva ständiga reparationer uppstått. Att det dessutom inte ens skänks en tanke om reparation av det som som är väldigt trasigt är minst sagt remarkabelt.