Demokratins ansikte och ursprung

Föreställningen om demokrati skiftar. Demokrati kan vara en självklarhet, något okänt eller en process likaväl som en problematisk, visionär styrelseform. Det beror på vem som yttrar sig. En av dem som diskuterat demokratibegreppet är Robert A Dahl bl.a. i boken Demokratin och dess antagonister.

Han menar att tre stora förändringar har påverkat begreppet demokrati under historisk tid. Dessa förändringar skedde när demokrati genomfördes som styrelseskick, när nationalstater bildades och när internationella institutioner bildades.

Den första förändringen, när demokratin genomfördes som styrelseskick, skedde först i klassiska Grekland och Rom och medförde att stadsstaterna förändrade sitt styrelseskick från monarkier, aristokratier eller tyrannier till ett styrelseskick där antalet personer som var berättigade att delta i styrelsen ökade (mer information om Grekland och Island i slutet av artikeln, red anm.) Demokratin blev en organisationsprincip för att fördela makt, men makten fördelades inte till alla invånare. Att antalet personer som fick makt ökade innebar inte att alla personer hade möjlighet att delta i styrelsen. För de som deltog innebar styrelsen direktdemokrati, inga representanter valdes alltså.

Den andra förändringen genomfördes långt senare och innebar att stadsstaterna under 1700- och 1800-talet omvandlades till det som vi kallar nationalstat eller land. Samtidigt förändrades den ekonomiska situationen, industrisamhället växte fram och parallellt med detta ändrades även synen på tillhörighet. Arbetskraften behövde vara flexibel och flyttbar, storhushållet med flera generationer förändrades och allt fler hushåll omfattade bara en familj. Allt fler kunde också leva sitt liv som ensamstående.

Förutsättningarna för den direkta form av demokrati  som hade sina rötter i de grekiska stadsstaterna ändrades, nya sociala grupper bildades och under några århundraden förändrades den direkta demokratin, till den representativa demokratin. Det fanns inga praktiska förutsättningar för att fortsätta med direktdemokrati när allt fler personer var berättigade att delta. Istället valdes representanter. Fortfarande fanns dock inte möjlighet för alla att delta i val av dessa representanter och det dröjde långt in på 1900-talet innan den allmänna rösträtten infördes i de flesta länder. Under 1900-talet har dessutom en tredje förändring skett, nämligen att internationella politiska och ekonomiska institutioner med betydande makt har utvecklats. Inte minst Förenta Nationerna och Europeiska Unionen är exempel på detta.

I demokratin, oavsett vilket perspektiv som väljs, har medborgarskapet och dess dimensioner och utövande en central plats. Demokratin som styrelseform är en fråga om i hur hög grad medborgarna ska styra respektive styras. För att medborgarna ska ha möjlighet att bilda sig en uppfattning i olika frågor behöver diskussion ske och det behöver finnas en mötesplats, en offentlighet för att kunna diskutera.

Medborgarna behöver också få kunskap och färdigheter för att kunna delta i diskussionen. Utifrån att demokrati också skulle kunna vara ett sätt att organisera en mer vardaglig tillvaro utanför regering och parlament, blir demokrati också ett sätt att organisera vardagens möten då vi diskuterar, förhandlar och kommer överens, eller inte kommer överens.

I inledningen av studien beskrevs hur demokratin som styrelseform förändrats under årtusendena, dock definierades inte demokratin. Dahl (1999)menar att demokrati kan uppfattas som en viss politisk institution, en samling rättigheter, som en social och ekonomisk ordning, som ett system ägnat att åstadkomma vissa önskvärda resultat eller som en unik process för att fatta gemensamma och bindande beslut. Själv ansluter sig Dahl till den sista definitionen, att demokrati är en unik process för att fatta gemensamma och bindande beslut (a.a. sid 15). På det sättet kan Dahl komma bort från att demokrati enbart skulle kunna genomföras som ett statsskick. Demokrati som process kan finnas överallt där grupper av människor samlas och diskuterar för att fatta ett gemensamt beslut.

I studien skulle jag vilja lyfta fram den dimension som relaterar demokrati till organisation och social ordning. Min tolkning av begreppet demokrati blir därför att demokrati är en särskild process bland människor som fungerar som organisationsprincip för att upprätta och upprätthålla social ordning. I denna process kan inrymmas såväl etablering av institutioner för att upprätthålla demokrati, såsom politiska partier och utbildningssystem, men också procedurer för diskussion såsom att var och en i en grupp talar i tur och ordning. Det som inte blir en fråga på dagordningen är diskussionen själv. En förutsättning blir därmed att diskussionen betraktas som grundläggande.

Oavsett om det är fråga om en liberal rättighetsdemokrati, en kommunitär demokrati eller en deliberativ demokrati, är medborgaren en central gestalt. Det är medborgaren som diskuterar och beslutar. I nästa kapitel presenteras olika perspektiv på begreppet och en tolkning av begreppet medborgare görs för studien.

Makt och inflytande

Hur förhållandet till makt och representation ska fördelas har studerats i en rad utredningar. Maktutredningen, Demokrati och makt i Sverige, (sou 1990:44) visade att det fanns områden inom den offentliga sektorn, exempelvis formell skola och sjukvård, där invånarna uppfattade att det fanns mindre möjlighet till inflytande än vad de önskade. Demokratiutredningens slutbetänkande  En uthållig demokrati!  Politik för folkstyrelse på 2000-talet (sou 2000:1) lyfter fram ett sätt att förhålla sig till problemet med hur makt kan fördelas och inflytande uppnås. Demokratin som styrelseskick kan genomföras på olika sätt och den väg som Demokratiutredningen förespråkar har fokus på deltagardemokrati, men lägger till att denna deltagardemokrati ska ha deliberativa kvaliteter (a.a. sid 23). Denna deliberativa deltagardemokrati menar Demokratiutredningen behöver ha tre kvaliteter: deltagande, inflytande och delaktighet. Medborgarna förväntas delta, men deltagande räcker inte. Den som deltar behöver ha möjlighet till ett reellt inflytande och den sista kvaliteten uppnås när delaktighet, att medborgaren känner att han eller hon har möjlighet till reellt inflytande, uppnås (a.a. sid 34-37). Om jag tolkat Demokratiutredningens författare rätt innebär det att det inte räcker att invånarna deltar fysiskt i ett sammanträde, inte att de röstar vart fjärde år och inte heller att de, rent kognitivt, uppfattar att de är individer som bygger upp ett samhälle. Att vara medborgare innehåller en känslodimension där en medborgare är den som är känslomässigt engagerad och känner sig delaktig.

Vi som ser och bryr oss och vägrar att godta den slakt på det offentliga som genomförts, den medvetna tillväxten av klyftor, anständighetens avskaffande på snart sagt varje samhällsområde, den fega anpassningen inom socialdemokratins ledarskikt efter allt vad medelklassen efterfrågar, den obefintliga moraliska resningen i frågor om allt från asylrätten till vården av psykiskt sjuka och missbrukare, de utplundrade skattemiljardernas flöden till skatteparadisen, den eviga beröringsskräcken inför allt som blickar bakåt mot en nation som trots allt fungerade, mot ett folkhem som till sist drog till sig avundsjuka blickar från världens alla hörn – vi som bryr oss får gråta åt honom.

Den atenska demokratin initierades först av Solon som konstruerade den i teorin. Det var dock först med Kleisthenes reformer 508 f.Kr. som demokratin realiserades i Aten. Medborgare var den som var fri man, minst 21 år gammal, jordägare och bodde inom stadsstatens område. Kvinnor, metoiker, slavar och barn var inte medborgare.

Alla medborgare hade tillgång till folkförsamlingen ekklesia. Folkförsamlingen sammanträdde varje månad vid Akropolis. Det ansågs inte bara vara en rättighet utan också en plikt att ta del i det politiska livet. De röstberättigade männen ska ha varit ca 40 000 till antalet, och utgjorde "förmodligen inte mer än 30 procent av den totala vuxna befolkningen". Bara 6 000–8 000 av dessa deltog regelbundet i de politiska mötena i staden, som hölls på agora. Ärenden som avgjordes här var sådana som var av vikt för staten, till exempel eventuell krigföring och lagar.

Omröstningar vid folkförsamlingens möten skedde med handuppräckning, innan vilken de som ville uttala sig i den aktuella frågan hade fått hålla ett anförande var. Ett undantag från handuppräckningen var fenomenet ostracism. Ostracism gick ut på att de församlade skrev namnet på en person som blivit mäktig inom staden, på en lerskärva. Om en person hade för mycket makt, ansågs detta kunna vara ett hot mot demokratin. Om en person fick ett visst antal "röster" kunde personen landsförvisas i upp till tio år.

Det isländska parlamentet Alltinget (Alþing eller Alþingi) har sina rötter i det vikingatida tinget som bildades år 930 och hölls i Tingvalla (Þingvellir) och betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva demokrati. . Tinget har 63 ledamöter som väljs genom allmänna proportionella val vart fjärde år (§ 31) och presidenten kan utlysa nyval dessförinnan. Valet sker för närvarande, sedan 2003, i sex valkretsar  och uddatalsmetoden tillämpas vid fördelningen av platserna. Minst åtta platser ska vara utjämningsmandat (§ 31). Rösträttsåldern är 18 år (§ 33).

I mitten av 800-talet kom färingen Naddodd och svensken Gardar Svavarsson till Island. Den senare var son till Svavar den svenske som ägde gods på Själland. Gardar uppges ha varit den som först nådde den isländska ostkusten. Han seglade runt ön och övervintrade där. Sommaren därefter, vid ankomsten till Norge, prisade han ön:  "härefter blev landet kallat Gardarsholm och var på den tiden skogbevuxen mellan fjäll och strand". Vikingen Floke Vilgerdarson från Rogaland sägs vara den som namngav Island och den som först odlade upp ett stycke mark, dock utan framgång. Efter honom kom två norska fosterbröder vid namn Ingolf Arnarson och Hjörleif till ön. De var ifrån Fjaler i Sunnfjord och lämnade Norge omkring år 870 med två skepp fullastade med folk, husgeråd och boskap. Vid åsynen av Island vräkte Ingolf sina högsätesstolpar överbord för att låta gudarna anvisa lämpligt boställe. Dessa hittades efter tre år vid platsen där han byggde sin gård, som gavs namnet Reykjavik, Rökviken, efter sina heta, rykande källor. Då var Hjörleif redan död, ihjälslagen av sina trälar. Ingolf var den förste som bosatte sig permanent på Island.

Ön koloniserades därefter i snabb takt av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge, när kung Harald Hårfager enade Norge och gjorde sig till ensam härskare genom det stora sjöslaget vid Hafrsfjord år 872. Norge och Island bildade 1262 en union. Genom bildandet av Kalmarunionen 1397 kom Norge liksom Island under danskt styre, vilket för Islands del fortsatte fram till 1904, då ett självstyre inleddes. År 1918 fick Island självständighet, fortfarande i union med Danmark, såsom konungariket Island (Konungsríkið Ísland). Det innebar bland annat att Danmark skötte Islands utrikespolitik, medan Island hade självstyre i det mesta och hade gemensam konung (personalunion) med Danmark. Under andra världskriget blev Danmark ockuperat av Tyskland men Island ockuperat av Storbritannien. Den 17 juni 1944 löpte Islands unionsavtal med Danmark ut. Efter en folkomröstning utropade sig landet till republik. Från 1952 och framåt har landet utökat sin fiskegräns från 3 till nuvarande 200 nautiska mil; år 1958 (12 nautiska mil), 1972 (50 nautiska mil) och 1975–1976 (200 nautiska mil). Detta ledde till konflikter med Storbritannien, vilka kulminerade med de så kallade torskkrigen.