Högtidstala om demokrati

Vi läste en krönika skriven av Ann-Charlotte Marteus publicerad i Expressen. Krönikan tillför definitivt argument angående den moderna demokratin.

 - Politiker älskar att högtidstala om demokratin. De borde oroa sig mer över dess vacklande dagsform, skriver hon. 

”En dag på gymnasiet fick vi besök av en åldrad finländsk historieprofessor, propert klädd i grov tredelad kostym och röd fluga. Han sade att Sovjet skulle falla ihop. Vi skrattade. Detta var runt 1980 och Sovjetväldet tycktes lika evigt som urberget. 

Professorn envisades; Sovjet har bara existerat i en mansålder, det är ingen tid alls. Nu är besten gammal och skörare än man kan tro”. 

Jag tänker på detta ibland när något i nuet ter sig särskilt evigt, som vårt politiska system. I dag är demokratin så omhuldad att det ibland liknar fetischisering, den tillbeds som en ofelbar gudomlighet. Och gudar åldras ju inte. Men politiska system åldras, eller förändras åtminstone med tiden. Det påminner statsvetarprofessor Tommy Möller om i sin bok ”Efter guldåldern”. 

Politiska partier vill ha makt

Den moderna demokratin, med partiväsendet som juvelen i kronan, hade sin guldålder under 1900-talets mitt. Partierna företrädde väldefinierade socioekonomiska grupper som arbetare, borgare och bönder. De hade gott om lojala medlemmar. Folk identifierade sig med ”sitt” parti. Den representativa demokratin fungerade kort sagt ganska bra. Men redan 1943 hade filosofen Simone Weil skådat partisystemets skavanker. Hon hävdade bland annat att systemet leder till likriktning och att partiernas egentliga mål är att få makt och ständigt växa: ”Partiet är sitt eget ändamål.”

Tiden har givit Weil rätt i en hel del. Partierna, i Sverige och annorstädes, har gått från intressepartier till att bli catch-all-partier, de vill åt alla väljargrupper. Ett färskt exempel kommer från Nyamko Sabuni, som vill att det gamla storstads- och akademikerpartiet Liberalerna ska börja ragga väljare i skogslänen! (Centerpartiet det gamla bondepartier raggar väljare i storstäderna red.anm.)

När alla slåss om alla blir förslagskatalogerna likartade. Och då, påpekar Tommy Möller, börjar man buda över varandra, 7 000 poliser, nej 10 000, högre bud 12 000 och saftigare batonger! Löftena blir utopiska och motsägelsefulla. Det problemet ”löser” politikerna genom att lägga ut ansvaret på kommuner och myndigheter. När de får problem med sina pålagor hänvisar ansvarig minister kallt till det kommunala självstyret eller förbudet mot ministerstyre. 

Elitstyrda partier med få medlemmar

Partierna har numera förlorat de flesta av sina medlemmar och blivit mer elitstyrda. Partiorganisationerna har professionaliserats, möteskaffet kokas inte längre av gräsroten Britta utan av en inhyrd barista, så att säga. 

Statsvetare talar nu om en ”postrepresentativ ordning” där partierna inte längre speglar medborgarnas åsikter. Tommy Möller tar migrationsfrågan som svenskt exempel; riksdagspartierna har i samförstånd sjösatt en unikt generös flyktingpolitik samtidigt som en majoritet av väljarna har efterfrågat mer stramhet. När partier tappar väljarkontakten och regeringspolitik inte längre kan röstas bort eftersom partierna har varianter av samma politik är systemets legitimitet i fara. Det är som gjort för nya partier och populister. Dessvärre är det statsvetarkollektiv som Möller drar teorier ur inget muntert gäng. De ser krisen men ingen bot. Det demokratiska systemet är inte perfekt, det är bara bättre än alla andra styrelseskick. Och det är inte gudagivet. Det måste vårdas för att hållas vid ett liv värt namnet. 

Demokratin föddes på torget i Aten. Kommer den att dö i handen på en tonårig eremit?

 - Vi känner inte till något liv utan iPads och iPhones. Jag tror att vi tycker mer om våra telefoner än om verkliga människor, säger 13-åriga Athena från Houston, Texas, till psykologiprofessor Jean Twange under ett telefonsamtal. 

Twange studerar ungdomsgenerationers attityder och beteenden och har data som sträcker sig tillbaka till 1930-talet. År 2012 hände någonting drastiskt med hennes staplar och kurvor. Dagen ungdom, visade det sig, tillbringar sin tid på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Föregående kullar hade i god ordning lämnat sina oroliga föräldrar framför tv:n för att drälla runt med kompisar i föräldrafria miljöer, 90- och 00-talisterna är mer av hemmasittare. Generation iGen sitter hemma och deppar

Det betyder inte att de umgås mer med sina familjer. Men deras sociala liv finns i telefonen, de behöver inte gå hemifrån för att umgås med kompisar. Antalet tonåringar i USA som fysiskt träffar sina vänner nästan dagligen minskade med mer än 40 procent mellan åren 2000 och 2015, enligt Twange. 

Hemmasittandet innebär minskad risk för fysiska faror, men psykiskt mår de unga uruselt. I USA har depressioner och självmord bland tonåringar skjutit i höjden sedan 2011. En framträdande bov i dramat, enligt Jean Twange, är den smarta telefonen.

Twanges artikel i The Atlantic är från 2016, men uppmärksammades i en krönika av David Brooks i DN nyligen. Brooks menar att fler än ungdomar är offer för "nätets ensamhet och melankoli". Det är Facebook och andra sociala medier som "göder epidemin av ensamhet och social isolering". 

Många ifrågasätter sambandet mellan IT/sociala medier och depression. Men om vi lägger det åt sidan; Hur påverkas samhället, "samhällsbygget", när människor interagerar allt mindre med varandra? Hur påverkas det sociala kapitalet? Varje vänligt möte bygger socialt kapital. Vid varje tillfälle då människor möts under förtroendefulla former, skapas socialt kapital, vi tvinnar en liten tråd av tillit mellan varandra. Normer underhålls. Nätverk byggs. Våra samhällssystem fungerar bättre när vi litar på varandra och på systemen, i stället för att utgå ifrån att alla är skurkar. 

Ytterst är ett fungerande demokratiskt samhälle beroende av socialt kapital. 

I boken "Den ensamme bowlaren" (2000) skrev statsvetaren Robert Putnam att enbart det alltmer tidsödande bilpendlandet tär på socialkapitalet,  ju fler som sitter ensamma mycket i sin bil, desto färre trådar tvinnas. Självklart är det en annan sak att sitta ensam med sin mobil. Vi interagerar ju som tusan i sociala medier. Det är fantastiskt som komplement till verkliga livet, men det är nog fara å färde om det blir ett substitut. För det är en konstgjord miljö där emojis och hjärtan får fylla tomrummet efter de signaler vi utbyter och tränas i när vi möts ansikte mot ansikte. 

På nätet kan vi också, lättare än i verkligheten, lämna ett möte när det blir obehagligt. Vi kan undvika folk som initialt irriterar oss, men som kan få oss att utvecklas. Trådarna i samhällsväven riskerar att bli glesare och kortare, ö-lika, segregerande och polariserande. Och vi är till hälften dolda. Det är knappast den bästa grunden för att bygga tillit och utveckla demokratin (och diskutera politik red.anm.).

Som ni märker, av sammanställningen av krönikor och artiklar som berör demokrati, är det lätt att tro att utvecklingen av demokratin har stannat upp efter att partipolitik har ändrat inriktning. Men utvecklas gör den fortfarande, demokratin, men är det i rätt riktning. Om med demokrati menas folkstyre finns det skäl att misströsta. De sju allmänt vedertagna grundpelarna för demokrati, allmänna val, yttrandefrihet, politisk tolerans, följa lagen, ansvar och öppenhet, decentralisering och civilt samhälle finns det knappast något land som uppfyller till fullo.

Om decentralisering är nödvändig är EU ett dåligt exempel. Är det yttrandefrihet när det är lättare att kommentera i negativa ordalag än att komma med konstruktiva lösningar till problemen? Är hot, hat och hån på social media ett bra exempel på yttrandefrihet? Är det politisk tolerans när vissa partier inte får delta i debatten? Är det ansvar och öppenhet när ansvarig minister som hamnat i trångmål hänvisar till det kommunala självstyret och ursäktar sig med att det finns ett förbud mot ministerstyre? Är det demokrati när efter ett val ett parti får ensam majoritet i riksdagen eller är det majoritetens diktatur? Är det demokrati när ett parti som med nöd och näppe klarar sig över fyra-procents gränsen får vågmästarroll eller är det minoritetens diktatur?

Ordet demokrati bör tas på allvar och inte uttalas i tid och otid utan att först förstå begreppet. Demokrati är inte lätt och kanske uttryckte sig Olof Palme allra bästa när han sa.

”Mycket av världens elände är resultatet av i demokratisk ordning fattade beslut”.