För svenskar är säkert thainyåret Songkran i april mest känt av högtiderna här. Inte för ursprunget, törs vi bestämt hävda, utan för det hämningslösa gigantiska vattensprutandet och kletandet i nyllet med vitt puder som kännetecknar festivalen både i och utanför turiststråken numera.

Songkrans vattenrelation är historiskt sett betingad av att thailändarna under nyårsperioden ”gör rent hus” med fjolåret, man fixar och tvättar ur hus och hem och ser till att buddastatyer är rena och fina. Och då försvinner det elaka och onda som möjligen hängt kvar i huset på momangen, menar thailändarna.

En central del i songkranfirandet är då de yngre i familjen försiktigt häller vatten över händerna på de äldre familjemedlemmarna. När vattnet rinner genom handflatorna sägs allt dåligt flyta ut med vattnet och vederbörande är renad inför starten på nyåret. Lite väldoftande vatten hälls gärna också på skuldran på gamlingarna och får rinna ner på ryggen medan välsignelser och hopp om lycka och välgång mumlas av den som håller i kruset.

Motsvarande ceremonier ses ofta i stat och förvaltning där underlydande på ett vackert och respektfullt vis värnar om seniora personers välmående.

De här traditionerna, cementerar den thailändska nationens eftersträvansvärda system av hälsosam respekt och vördnad för äldre och därmed balans och harmoni i stort. Det traditionella firandet upprätthålls fortfarande men får allt mindre uppmärksamhet i mediabruset, inhemskt såväl som utländskt.

Där handlar det istället om vattenkrig på backpackergatan Khaosarn Road i Bangkok och andra dragplåster för H2O-galningarna. Bilder på vilt vattenpumpgevärsprutande turister, genomvåta poliser med puffran i plastpåse och lättklädda tonårstjejer i åtsmitande vattendränkta t-shirts pryder tidningarna. Skoj men det tär på kulturarvet.

Värre är det med trafikdöden i samband med den urspårade songkranfalangens härjande och supande. Songkranveckan brukar årligen skörda flera hundra dödsoffer på vägarna och än fler skadade och lemlästade.

Vi minns en Songkran på 90-talet. Efter en lång bilresa från Bangkok svänger hustrun in på en bro över floden Ping i Chiang Mai, med det efterlängtade hotellet på andra sidan. Så smäller det till! En pickup dunsar in i vår hyrbil. Ut far Nilsson iförd shorts, blommig songkranskjorta och flipfloptofflor på fötterna för att springa ifatt pickupen som i låg fart flydde fältet i motsatt riktning över bron, sicksackande mellan nyårsfirande thailändare och turister.

Det gick inget bra för Nilsson, som vilt skrikandes otryckbara thailändska invektiv efter pickupföraren, knappt hann få upp farten innan lokalbor posterade längs bron såg chansen att dränka den torra farangen med några välriktade kaskader. Halvvägs över bron och genomblöt med nu halkvåta flipflops, som inte ville sitta kvar på fötterna längre, insåg Nilsson att slaget var förlorat. Han lommade tillbaka till det buckliga fordonet medan fyllpickupen for runt ett hörn efter bron. Men med lite självdistans är det ett ganska oförargligt nyårsminne, både för oss och för de som iakttog biljakten.

Någonstans mitt emellan på firarskalan ligger det kinesiska nyåret. Inte riktigt så vattenbrutalt som det thailändska men lite mer firarintensivt än nyåret 31 december. Datum för det kinesiska nyåret bestäms av månkalendern. Oftast infaller det i februari men kan också firas i slutet på januari. År 2016 är det den 8 februari som gäller och då går vi in i apans år. För thailändare av kinesiskt ursprung (de är många) och kinesiska imigranter är det en tid då familjerna samlas, en tid för fester och utbyte av gåvor. Affärer stängs under tre eller fyra dagar under det kinesiska nyårsfirandet, för övrigt är de öppna året om, sju dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll. Det städas och fejas som aldrig annars under året. Allt gammalt ska ut och många eldar upp skräpet i en därför avsedd plåthink.

Nyårsafton är det firande som gäller med god mat och dryck. Det är mycket pang, bom och dunder för är det något människor från det stora landet norrut är bra på, så är det fyrverkier och smällare. Smatterband är det mest populära bland pyroteknikerna och de bränns av i parti och minut runt tolvslaget. På nyårsdagen besöks släkt och vänner och alla verkar vara på väg någonstans. Hur det går att lista ut vilka som ska vara hemma och vilka som ska komma på besök är en gåta. Röda kuvert innehållande en liten summa pengar delas ut till bäde gammal och ung. Buddhisterna ber för lycka och välgång i sina tempel som också besöks under nyårsdagen. Det kinesiska nyåret är en stor högtid i Thailand.

Thailändarna är ett bondefolk och än idag är jordbruk en tung bit i ekonomin. Hur det ska gå med skörden bestäms enligt thailändskt sedebruk en majdag, maj är traditionellt kallad sjätte månaden - då regnen brukar komma igen efter en lång torrperiod och därför är maj lämplig månad för sådd. Dagen kallas ”wan pöd mångkol”, gemenligen kallad kungliga plöjardagen. Exakt datum brukar utses av astrologer som tar i beräkning allt som kan påverka sådd och skörd i gynnsam riktning. Bufflar och brahminpräster genomför ceremonin som övervaras av kungen och drottningen eller någon av majestäterna utsedd representant för hovet. Bufflarna har en central roll i sammanhanget. När djuren avslutningsvis erbjuds sju sorters mat och dricka tolkas valet av föda som bufflarna faller för på ett sätt som visar hur skörden går. Om bufflarna väljer att enbart ta sig en slurk risvin, går det bra med alltihopa: transporter förbättras, utrikeshandeln ökar och ekonomin blomstrar.

Loy kratong är en annan högtid relaterad till vatten. Man bygger en ”kratong” oftast utav skumplast och dekorerar med blommor, bananblad och ett stearinljus. Flytetyget ska sedan ut i vattnet (å, klong, hav) med tänt ljus för att blidka en gudinna vid namn ”Mä Kong Kha” (mä är det thailändska ordet för mor och gudinna). Gudinnan härstammar från Indien och en flod med samma namn. Den här högtiden är också förknippad med skönhetstävlingar där en miss Noppamas ska utses. Noppamas är enligt sägen namnet på den kvinna som var först med att sätta ut en ”kratong”.

Alla skumplastkratonger har blivit ett miljöproblem eftersom miljontals flytetyg måste rensas bort från vattenvägar dagen efter firandet. En bangkokguvenör föreslog att man skulle använda begagnade skumplastkratonger som fyllnad vid vägbyggen. Ingen bra ide visade det sig. Numer jobbar man hårt för att få folk att använda naturmaterial vid byggandet av flytetygen.

Här har vi också en del avarter med folk som använder swimmingpooler som plats för kratongen. Inte många gudinnor har sin hemvist i en swimmingpool. Det här är en sjuhundraårig tradition och bör vördas. Signifikativt för den här högtiden är också uppskickandet av papperslanternor med levande ljus som värmekälla. Fungerar på samma sätt som varmluftsballonger. Det är ett fascinerande skådespel när novemberhimlen lyses upp av tusentals lyktor som majestätiskt strävar uppåt och tävlar med fullmånen. Loy kratong firas vid fullmåne i slutet av november.

Det finns många fler högtider i Thailand och vi har bara berört de mest extravaganta och synliga. Som sagt vörda högtiderna, försök att följa thailändares sätt att fira.