Sjukhuset byggs om och ut
För tillfället genomgår sjukhuset en uppgradering i fråga om byggnader och utrustning som redan innan var den bästa som finns på marknaden. Dock är fortfarande delar av sjukhuset lite föråldrat. Vi på vinklarna har haft anledning att se sjukhuspersonalen i aktion på nära håll vid ett flertal tillfällen och närmare än önskat den senaste månaden. En närstående person drabbades av en efterhängsen bakterie i blodet som så småningom ledde till en bypass operation vid 75 års ålder. Damen blev förflyttad, på egen risk, från ett sjukhus på landsorten som inte hade någon hjärtdoktor. Väl på Chulalongkornsjukhuset togs hon omedelbart emot och lades på en sal som p.g.a. sina patienter kallades för ”dödens väntrum”. Som förklaring bör nämnas att sjukhuset för det mesta är fullbelagt och att få en sängplats i en sal är för det mesta svårt men aldrig omöjligt.

Hjälp med alla livsfunktioner
I nämnda sal finns det plats för sex patienter varav tre var utom all räddning både från medicinsk synvinkel och anhörigas förhoppningar. Tre var behandlingsbara och redan efter ett dygn fick den av oss närstående genomgå bypassoperation. Det var alltså akut och hjärtstillestånd kunde ha inträffat vid förflyttningen från landsortssjukhuset. Operationen gick bra men det visste inte vi som besökte henne på intensivvårdsavdelningen. Det kändes hopplöst när vi såg henne med slangar kopplade till alla livsfunktioner. Syrgasmask och ibland syre direkt ner till lungorna via en slang, en hjärtmaskin hjälpte hjärtat att slå och hon var knappt vid medvetande. Vid hennes säng satt en sjuksköterska 24 timmar om dygnet. Alltså två sköterskor per patient. Den enda kommunikationen var svaga tryck med orkeslösa fingrar. Efter tre dygn på intensiven förflyttades en patient sakta men säkert på bättringsvägen till en observationssal belägen på våningen över intensiven.

Döttrar stöder mamma
Hon repade sig och plötsligt öppnades ögon och några få ord kom över hennes läppar. I ”dödens väntsal” låg de andra fem kvar, de andra två som fortfarande behandlades hade sina döttrar hos sig från morgon till kväll. Från 08.00 till 20.00 varje dag, de hade sagt upp sig från sina jobb för att vara nära sin mamma i svåra stunder. Precis på samma sätt som vår nära anhörig stödde sin mamma. Bädden i salen väntade på henne och efter några dagar i observationsrummet var hon tillbaka. Det växte snabbt fram ett speciellt band mellan de tre döttrarna som aldrig träffat varandra förut. De hjälptes åt att titta till varandras mammor vid lunchraster eller när något speciellt behövdes köpas in. Sjukhusmaten är ingen gastronomisk upplevelse för människor som inte ens har någon matlust. Nyckerna från sjuka människor kan vara förvillande. Ibland beskylldes döttrarna för att vara i maskopi med läkarna när tester och ingrepp, som inte gillades av patienterna, skulle göras. Vissa dagar kända inte mammorna igen sina döttrar men de fortsatte att komma varje dag, ofta efter 2-3 timmars resa i tidiga morgontimmars mörker.

Många föll ifrån
Dagar blev till veckor. Många av de som ansetts vara utom all räddning föll ifrån men de tre döttrarna gav inte upp på sina mammor. Efter många och långa timmar med dropp innehållande antibiotika för att ta död på den fortfarande levande bakterien insåg vi att sjukhusvistelsen skulle dra ut på tiden. Efter sex veckor fick vi beskedet från doktorn att ytterligare en månad skulle behövas. Plötsligt en dag dog en av de tre som varit under behandlig, hjärtat slutade slå och gick inte att få igång, inte ens efter en blixtsnabb insats från sköterskor i rummet intill med endast en glasvägg emellan. Vi insåg att inte ens med utomordentlig uppmärksamhet och med all tänkbar utrustning går ett skört liv att rädda. Vi insåg också att med mycket kärlek och tålamod kan hopp ingjutas i ett skört liv. ”Min mamma ska inte dö nu” mentalitet rådde bland de två kvarvarandes döttrar.

Många följdverkningar
Att ligga i en sjuksäng i många veckor utarmar muskelatur och liggsår uppstår som behöver ses om. Matsmältningsfunktionen blir inaktiv och stundtals blir det svårt att ha kontroll över avföring. Besvärliga följdverkningar som måste åtgärdas. Vuxenblöjor behövdes eftersom toalettbesök i princip var uteslutet, helt enkelt inte kraft nog i benen för en förflyttning. Men inget var för besvärligt för döttrarna som älskade sina mammor över alla gränser. De hjälpte till att röra på armar och ben efter fysioterapeuten instruktioner. Ibland med föga hjälp från den sängliggande. Många elaka tillmälen fick döttrarna utstå när genomtrötta mammor tvingades att röra på sig.

Mentalt nedslående
Med änglars tålamod och obändig vilja att hjälpa sin mamma tillbaka till livet fortsatte döttrarna att komma, dag ut och dag in. Det var förstås mentalt nedslående att se de andra patienterna falla ifrån och förmodligen tvivlade även de två kvarvarande trodde vi. Men icke, modet svek aldrig och inte heller hoppet. Trots en heroisk insats från den andra kvarlevande, dottern och sjukhuspersonalen förlorades dödskampen. Alltså bara en kvar av de sex. Inte heller nu övergavs hoppet, omvårdnaden intensifierades och med största sannolikhet har den sista överlevande gått förbi den kritiska punkten. Hon har tagit sig upp ur sängen och går nu med hjälp av en gåstol, inga långa sträckor förstås men på benen. Dessutom måste gåstolen lyftas för hand och på så vis får armarna också träning.

Mamman visar tacksamhet
Häromdagen tackade hon sin dotter för all hjälp och hon skrattade åt sig själv när dottern beskrev hur elak hon varit. Hur hon vid varje tillfälle försökte ta bort syrgasmasken, ibland upp till femtio gånger per dag, hur hon kom med beskyllningar mot dottern och när hon vägrade att äta något överhuvudtaget. Faran är inte helt över men nu finns det definitivt hopp om att hon snart ska vara hemma igen. När möjlighet ges att få ta del av en kamp mot döden på nära håll inser vi hur skört livet är, men också hur stark viljan att leva är. Vi förstår nu hur fantastiska människorna som jobbar inom sjukvården är, hur viktigt det är med en utbildning som leder till omvårdnad och kunskap att göra kirurgiska ingrepp. På Chulalongkorn får många gratis utbildning och i gengäld får de skriva på ett kontrakt att de ska praktisera på ett landsortssjukhus under några år (3-5 år). Det finns också en snabbt växande friskvård i Thailand, människor besöker ofta sjukhus i förebyggande syfte. Man skulle kunna säga att Thailands sjukvård visar friskhetstecken. Läs också artikeln Sjukförsäkringar i Thailand i samma kategori.

Ett sjukhus för alla
Chulalongkorn sjukhuset har idag generell och specialistvård när det gäller tandvård, rättsmedicin, internmedicin, ortopedi, pediatrik (barnhälsovård), förebyggande medicin, psykiatri, obstetrik (förlossning), gynekologi, oftalmologi (läran om ögat och dess sjukdomar), otolaryngologi (läran om örat och strupen), radiologi och kirurgi. Det finns också fem medicinska servicecenter inom sjukhuset, Cardiac Center, GlaucomaImaging & Diagnostic Center, Excimer LaserCenter, Chulalongkorn CraniofacialCenter and the Queen Sirikit Center for Breast Cancer (hjärtcenter, grönstarrsbehandling, lasercenter, kraniofacialcenter och bröstcancercenter). Några av våra bekantas barn med medfött hjärtfel har framgångsrikt opererats på Chulalongkornsjukhuset. Vi vet också om några bekanta som genomgått en ballongvidgning av kranskärlen på sjukhuset, alla med samma framgångsrika resultat. Sjukhuset drivs med hjälp av donationer och statligt stöd. Den kungliga familjen driver många aktiviteter som har till uppgift att dra in ekonomiskt stöd till sjukhuset och drottning Sirikit stöder aktivt centret för bröstcancer.

Remiss
Det är genom remissförfarande patienter hamnar på Chulalongkorn Hospital men också genom att helt enkelt åka dit och sätta sig i kön. Alla som kommer in registreras och det kan se kaotiskt ut vid en första anblick när väntsal fylls från tidig morgon. Men ganska snabbt skickas patienter till olika avdelningar och doktorer, redan efter ett par timmar har i princip alla behövande fått behandling eller åtminstone befinner sig på rätt avdelning.