Under kommande månader ska vi försöka återge det politiska klimatet i Thailand. Vi ska försöka hålla koll på händelser som kan påverka situationen under kommande valkampanj som vi tror kan börja i juni 2018. En något större frihet för politiska partier att agera kan skönjas redan nu i samband med registrering av både nya och redan befintliga partier. Vi ska börja med att reda ut tankarna runt en utomstående person som premiärminister.
Det är förmodligen en ovanlig fråga att ställa till en partiledare både för etablerade och nya partier. Kommer ditt parti att acceptera och stödja att en utomstående person (utan partitillhörighet) blir vald till premiärminister. Bakgrunden är förstås den ständiga diskussionen runt det faktum att i den nya konstitutionen finns den möjligheten att en utomstående person blir vald till premiärminister av en majoritet i riksdagen och senaten. Belackarna anser att den nuvarande premiärministern Prayuth Chan-ocha har gjort allt i sin makt för att han ska bli återvald som en utomstående premiärminister. Det hör till saken att Prayuth Chan-ocha förnekar att så är fallet.
Den historiska bakrunden till alla tvivel och beskyllningar härstammar från 1992 när Suchinda Khra-prayun satt som premiärminister mellan den 7:e april och 24:e maj 1992. Den 23:e februari 1991 ledde Suchinda en militärkupp mot den då sittande regeringen med Chatichai Choonhavan som premiärminister. Den regeringen beskylldes för att vara korrumperad. De som genomförde kuppen kallade sig NPKC the National Peace Keeping Council och de i sin tur tillsatte Anand Panyarachun (som inte representerade något parti) som premiärminister för en interimsregering.
En ny konstitution kom till genom Anands och NPKC:s försorg, en konstitution som gällde fram till 1997 när den konstitution som kallas folkets konstitution skrevs. Med Anand Panyarachun som ordförande i CDA, the Constitution Drafting Assembly, som bestod av 99 medlemmar (en från varje provins inalles 76 och 23 väl kvalificerade personer utsedda av parlamentet). Den konstitutionen ligger till grund för både konstituionen från 2007 och den nuvarande som röstades fram genom en folkomröstning. Det finns dock vissa väsentliga skillnader bl.a den om utomstående person och tillsättande av senatorer.
Ett nytt val hölls den 22:a mars 1992. En koalition bildade den nya regeringen efter valet men kunde inte komma överens om vem av partiledarna som skulle bli premiärminister. Valet föll på kuppmakaren Suchinda som dyrt och heligt hade lovat att inte ställa upp som premiärminister även om han blev vald. Partierna som bildade regering var Justice Unity med partiledare Narong Wongwan, Chart Thai med partiledare Pramarn Adireksan och New Aspiration med partiledare Chavalit Yongchaiyudh. Tillsammans hade de 225 av 360 säten (ett nytt val hölls den 13:e september 1992 som vanns av Demokraterna och Chuan Leekpai valdes till premiärminister).
Det blev massiva protester med anledning av att Suchinda trots sina utfästelser inte kunde motstå att axla rollen av premiärminister. Protesterna startade den 9:e maj med Chamlong Srimuang som protestledare (Sudarat Keyuraphan och Dr. San Hatthirat var också bland ledarna). Det ledde till att Suchinda lovade att det skulle skrivas in en klausul i den nya grundlagen som skulle göra det omöjligt att i kommande val tillsätta en utomstående premiärminister. Det två största partierna sade sig vara för en tilläggsklausul men ville ändå välja Suchinda som premiärminister.
Det var inte tillräckliga eftergifter och protesterna eskalerade från den 17:e till den 20:e maj 1992. Suchinda utlyste undantagstillstånd och trupper omringade demonstraterna och fängslade Chamlong. Det ledde till att ännu fler människor samlades för att delta i protesterna och på kvällen den 20:e maj kallades Suchinda och Chamlong till palatset där de fick lova att avsluta bråket omedelbart och istället lösa konflikten i parlamentarisk ordning.
Kontentan av besöket blev att Suchinda släppte Chamlong och gav amnesti till alla som deltagit i protesterna. Suchinda skrev in klausulen i grundlagen som gjorde det omöjligt att välja en utomstående till premiärminister och avgick som premiärminister den 24:maj 1992. En väldigt kort tid satt han som premiärminister.
Nedan en översättning av vad som sas av kungen till bråkstakarna (från Wikipedia)
Nationen tillhör alla, inte en eller två specifika personer. Problemen finns eftersom vi inte pratar med varandra och löser dem tillsammans. Problemen härrör från "blodtörstighet". Människor kan förlora sitt förnuft när de tillgriper våld. Så småningom vet de inte varför de kämpar mot varandra och vilka problem de behöver lösa. De vet bara att de måste övervinna varandra och de måste vara en enda vinnare. Det leder inte till någon seger, bara till ytterligare motsättningar. Det kommer bara att finnas förlorare. De som konfronterar varandra kommer alla att vara förlorare. Och den största förloraren är vår nation Thailand. För vilket syfte säger du till dig själv att du är vinnaren när du står på ruiner och bråte?
Det sägs att 39 människor dog och hundratals sårades vid protesterna. Mer än 3500 människor, inkluderat kvinnor och barn, arresterades varav många av dem har vittnat om att ha blivit torterade. Allt tros finnas i dokumentation hos Försvarsministeriet sammanställda av en faktasökande kommitté ledd av general Pichit Kullawanit. Inget av det påstådda är dock bekräftat.
Det finns kanske anledning att vara orolig för vad som kan hända efter nästa val men vi hoppas och tror att det finns tillräckligt många kloka människor i ledande ställning för att undvika en upprepning av svarta maj 1992. Det finns en stor skillnad i en jämförelse mellan då och nu. Vid nästa val kommer alla partier som godkänns av valkommissionen att vara tvungna att namnge minst tre premiärministerkandidater redan innan valet.
Det som den av NPKC tillsatta interimsregeringen borde ha gjort var att påbörja ett reformarbete. Det görs nu och med lite god vilja kommer en nyvald regering ha fullt upp med att fullborda reformarbetet inom sin regeringstid. National Reform Committé förkortat NRC har haft till uppgift att reformera elva sektorer som ansågs i stort behov av reformer. Politik, nationell administration, lag och rättsväsende, lokal administration, utbildning, ekonomi, energi, hälsa och miljö, massmedia, sociala frågor och övrigt som skulle innefatta reformer som inte passade in i någon annan kategori.
Som framgår av den här artikeln skulle alltså åter en icke vald person kunna bli premiärminister. Att så många politiker, akademiker och samhällsvetare är oroliga för det scenariet känns lite som en konspirationsteori. För att det ska kunna hända krävs ju att de parti(er) som vinner valet och bildar regering inte kan bestämma sig om vem som ska bli premiärminister. Tio år av politiska demonstrationer har gett större politisk medvetenhet och fyra år av militärt styre har återinfört värdenormerna. Vi förväntar oss ingen kaos likt den i maj 1992 av just de orsakerna.