Vi går mot ett val den 24:e mars 2019. Det finns fortfarande tvivlare, det finns t.o.m. mäniskor som drar på smilbanden när det kommer till thailändsk politik. Politik i Thailand kan säkert vara roande som när sex av Pheu Chart partiets kandidater byter förnamn till Thaksin och en kvinnlig kandidat byter namn till Yingluck med hopp om att vinna röster i Nakhon Ratchasima provinsen. Ytterligare två ”Thaksin” registrerade sig i Phayao. Nog med roligheter istället bör vi titta på hur Thailands statsskick byggs.

Det thailändska parlamentet består av 750 medlemmar, 500 som sitter i representanthuset i fyra år och 250 senatorer som sitter i fem år. Det är alltså en överlappande senat som antas ge kontinuitet i den parlamentariska processen. Det dröjer ända tills den femte regeringsbildningen innan den fjärde senaten slutar samtidigt som representanthusets kandidater. I grunden är det meningen att senaten ska kontrollera riksdagens arbete.

Senaten är inte folkvald på samma sätt som medlemmarna i representanthuset utan tillsatta. Det är här den sittande regeringen, NCPO, har fått utstå en hel del kritik. Av de 250 senatorerna är i första skedet (de första fem åren) en stor majoritet tillsatta av just NCPO, 194 stycken är handplockade. Ytterligare sex säten är reserverade för ledare inom armén, den högsta befälhavaren, försvarsministern och den nationella polischefen. Då är det bara 50 kvar som väljs från yrkeskategorier och sociala instanser som byråkrater, lärare, domare, jordbrukare och privata företagare. Det var inte riktigt så det skulle gå till om vi får tro de som kom upp med idén om hur senaten skulle tillsättas. Vi får anta att med en ny regering kommer tillsättande av senatorer att modifieras till att närma sig den ursprungliga planen i vilken samtliga senatorer väljs internt ur nedanstående grupper, 25 från varje grupp.

De tio grupperna är indelade enligt följande kriterier

1. Offentlig förvaltning och säkerhet (tjänstemän, statstjänstemän, väpnade styrkor)
2. Juridiskt och rättsligt system (domare, åklagare, polis, jurister)
3. Utbildning och folkhälsa (lärare, forskare, läkare, apotekare, sjuksköterskor, utbildningsadministratörer)
4. Lantbruk och fisknäring
5. Den privata sektorn
6. Miljö, fastigheter, vetenskap, media, energi, allmännyttan
7. Små och medelstora företag
8. Kvinnor, äldre, funktionshindrade, etniska minoriteter
9. Kultur och konst
10. Övriga

December 27, 2018 träffades 2746 kandidater i Bangkok för en första valrunda till senaten. Valkommissionen kommer att göra en grundligare kontroll av de 200 som fick mest röster och den som känner sig manad har möjlighet att lämna in klagomål mot den de anser vara olämplig. Efter det bantas gruppen till 100 varav 50 utses direkt av NCPO och ytterligare 50 hamnar på en reservlista.

I det kommande valet har senatorerna fått betydande makt. Enligt konstitutionen av år 2017 kommer den första senaten, som sitter fem år från det datum som den nya regeringen svärs in, att delta i valet av premiärminister tillsammans med de 500 riksdagsmännen. Det reducerar förstås väljarnas makt när det gäller att utse en ny premiärminister och samma kommer att gälla också vid nästa val.

Ett scenario som många analytiker fruktar är att de 250 senatorerna som är handplockade kommer att rösta på den som tillsatte dem vilket skulle innebära att det endast behövs stöd från ytterligare 126 riksdagsmän för att bli utsedd till nästa PM. Risken i ett sådant scenario är att nästa PM har ett överväldigande stöd från senaten men med största sannolikhet inte lika stor stöd från riksdagen. Det kan leda till en situation där ingen får majoritet.

De som anser systemet vara bra framhåller att tradition, kontinuitet och centralisering av makten är vad Thailand behöver några val framåt. Det skulle också förhindra affärsmän som blivit politiker att övertyga lättövertalade väljare med populistiska utfästelser för att komma över makten och på så vis berika sig själva på landets bekostnad.

Det kan anses att systemet är odemokratiskt och att den nya sammansättningen av senaten är till för att förhindra ännu en valseger för Pheu Thai. Många anser också att systemet är skräddarsytt för många år av miltärstyre. Vi får vänta och se men även de som skrivit den konstitution som gäller anser att politiker har en viss benägenhet att sko sig själva. Kanske kan vän av ordning påpeka att det är orättvist att beskylla den stora mängd unga politiker som finns på partilistorna för att vara egennyttiga.

Ibland undrar vi dock varför politiker från den gamla skolan är så kritiska till nyordningen. Vi undrar varför de som skulle se till att försoning skulle bli av mellan de olika politiska fraktionerna beskyller den nuvarande militärregeringen för att inte gjort tillräckligt för att få till stånd en försoning. Det är nog att kasta sten sittande i glashus.

Det finns ju också en mängd scenarion i vilka senatorerna inte får den makt som befaras. Av de nuvarande 49 registrerade partierna kan nog tio av dem kristalliseras ut som potentiella regeringsbildare. Samtliga partier måste nominera tre premiärministerkandidater. Alla ska listas senast den 8:e februari. En del partier har listat kandidater utan att ha fått kandidaternas godkännande. Vi kan se att en koalitionsregering mellan två relativt stora partier skulle kunna få mer än 375 röster för en av sina premiärministerkandidater. Det är heller inte självklart att alla utsedda senatorer kommer att rösta på samma kandidat.

Den nuvarande militärregeringen har en stor mängd civila rådgivare, duktiga människor i sin yrkesutövning. Vi vill tro att de senatorer som utses av NCPO också är dugliga män och kvinnor. Om vi ville skulle vi också befara ”worst case scenario” men vi vill inte se thailändsk politik på det sättet. Det finns skrupelfria politiker men det finns också en grupp unga intelligenta människor både kvinnor och män som vill vara med och styra landet.

Det är också 7,4 miljoner förstgångsväljare som inte har någon favoritkandidat bland den gamla stammen politiker. Vi försöker låta bli att spekulera, istället försöker vi se framtiden an med optimism. Någonstans vill vi tro att eftersom samtliga partier skrivit under ett manifest i vilket alla förbinder sig att inte hänfalla till smutskastning av politiska motståndare utan istället framhålla sin egna fördelar så kan vi nog se valet an med gott hopp om ett rättvist valresultat.