Cykeltaxi
När jag en kväll tog en vanlig cykeltaxi av typ indisk ricksha i Havanna, kom jag i en livlig konversation med pedaltramparen. Han undrade om jag trodde att det skulle bli någon bättring under det nya året, nu när jänkarna hade öppnat en ambassad i Havanna. Det visade sig att han, 39 år med både barn och barnbarn, var utbildad fysioterapeut. Han tjänar mer på att trampa cykeltaxi än som fast avlönad fysioterapeut, där lönen var knappt 250 kr i månaden. Hans chef förklarades vara något så förhatligt att det inte går att översätta till svenska.Hans ricksha-service är inte en dyr exotisk turistservice, som förekommer i vissa städer i USA och trampas av studenter, utan en av de vanligaste privata transportmöjligheterna i innerstan. Tariffen för turister ligger mellan 20 till 50 svenska kronor per resa.

Taxibilar vanligare
Annars är nog det av lokalbefolkningen mest använda transportmedlet inom stan taxibilar som fungerar som bussar med fasta körsträckor och som kan stoppas var som helst utefter rutten. De tar fem passagerare, två fram och tre bak, och det fasta priset, oavsett hur långt man följer med, är drygt 4 svenska kronor pr person. Vad som är gemensamt för dessa buss-taxis är att bilarna i genomsnitt är 40 år gamla och ger intrycket av att stå i begrepp att upplösas i sina få skramlande beståndsdelar vilket ögonblick som helst.

Ingen kontrollbesiktning
En av de bilar jag åkte i saknade allt som en vanlig gammaldags instrumentbräda förmodas ha och framdörren vid passagerarplatsen gick inte att stänga utan speciella tricks. Typiskt stinker de av bensin eller avgaser. Stötdämpare är ett sedan årtionden okänt begrepp utom i de mycket få nyare bilar som trots allt förekommer, men knappast någonsin kör taxi. Den mest härdade av svenska bilinspektörer skulle svimma om han fick se en av dessa bilar, medan en mindre härdad förmodligen skulle avlida direkt av chocken. Säkerhetsbälten anses science fiction! Att bilarna överhuvudtaget rullar, är ett mirakel. Jag talar här inte om de vidmakthållna och välpolerade amerikanska cabrioléerna i grälla färger, från 50- och 60-talen, som man erbjuder turister att ta en stadsrundtur i, till internationella priser.

Liten tillgång till internet
Enstaka personer med speciella arbeten eller förbindelser har haft begränsad tillgång till Internet sedan början av 2000-talet, men för andra är det fortfarande mycket komplicerat och osäkert i vilken utsträckning man kan få sådan tillgång. WiFi finns bara på de största och dyraste hotellen och i ett par snäva zoner i huvudstaden. För att kunna koppla upp sig måste man betala för ID och lösenord, som bara gäller en bestämd tid, vanligen en timma. På hotellen kostar en timmas uppkoppling mellan 30 och 50 kr, ouppnåeligt för vanliga lönearbetande cubaner. Därtill är systemet sådant att ”uppkopplingskorten” snabbt tar slut på hotellen och inte blir tillgängliga igen förrän nästa dag. Detta hände mig på flera hotell i rad vid 20-tiden på kvällen, bl.a. med uppkopplingen på hotellet Havana Libre, landmärket som just hade invigts som Havana Hilton 1959, när Batista flydde och Castro tog över.

Habana Libre 1990
Jag bodde själv på Habana Libre, som det hette år 1990, när jag besökte Havanna för en internationell alternativmedicinsk kongress. Det var just vid den mest kritiska tiden då Sovjetunionen upplöstes. Köerna till matställena var långa och de sista fick ofta gå hungriga därifrån efter en eller flera timmars köande. Lyckligtvis fick vi utländska kongressdeltagare förtur så vi slapp gå hungriga till sängs. Hotellet fungerade förstås uruselt, då inga reservdelar kunde uppbringas, allt som gick sönder förblev oanvändbart. Dammsugarna t.ex. fungerade inte, om man någonsin lärt sig använda dem, vilket är tvivelaktigt. Här gäller som sagt fortfarande att vispa runt smutsen med en gammaldags sopkvast.

Hissar fungerar sällan
En hastig blick på hissarna i Hotel Havana Libre idag ger vid handen att läget inte förändrats särskilt dramatiskt sedan 1990. Hotellet är över 25 våningar högt och har sex hissar, varav naturligtvis högst hälften fungerar. Avsnitt av hissområdet är övertäckt av klumpiga masonitliknande sjok med några titthål, genom vilka man anar hissschakt och outgrundliga hissmekanismer. Flertalet av de lampor som borde visa om de fungerande hissarna är på väg upp eller ner är trasiga med glaset borta. Man får intrycket att om något här går sönder, så är det sönder. Ingen tycks riktigt bry sig eller också saknas både material och viljan att åtgärda det. Trots att hotellet används av kända internationella researrangörer.

Rack rates gäller inte
I bjärt kontrast till hotellens tillstånd och servicenivå, har man satt rumspriser som konkurrerar med Ritz i London och Grand Hotell i Stockholm. Visserligen är de priser jag refererar till s.k. rack rates eller published rates, dvs. de oficiella prestigepriser som man begär av dem som kommer in från gatan eller som beställer direkt. Min erfarenhet säger mig att ytterst få, om någon, faktiskt betalar dessa officiella priser. Om man bokar genom Internet eller resebyråer brukar man kunna få ”deep discounts” på kanske 50% eller i viss fall t.o.m. 70%. Annars kan jag inte föreställa mig hur man kan fylla dessa hotell till de priserna. I varje fall inte med återvändande gäster.

Nyinvigd teater
Hotel de Inglaterra är ett smått legendariskt hotell i klassisk engelsk kolonialstil men dekorerat med arabiskinspirerad andalusisk keramik, ligger vid Parque Central. Det är granne med den till sitt 100-årsjubileum just nyinvigda magnifika Stora Teatern, färdigbyggd 1915. Den ligger i sin tur intill det ännu magnifikare Capitolium, parlamentsbyggnaden från 1929. Som namnet anger är denna byggnad kopierad efter sin namne i Washington och har sedan revolutionen 1959 varit säte för Ministeriet för Vetenskap, Teknik och Miljö. Den befinner sig nu i slutskedet av en flerårig, åtminstone utåt imponerande välgjord restauration och avsikten är att det cubanska enpartiparlamentet skall få flytta in i Capitolium.

Oändlig kö
Hotell de Inglaterras terrass är alltid smockfull av turister och ledsagande cubaner medan den sobra matsalen är betydligt glesare befolkad. En kväll gick jag dit för att ansluta mig till Internet så att jag skulle kunna läsa och besvara mina e-mails. Eftersom det var middagsdags och jag var hungrig, beslöt jag passa på att äta något på samma gång. Jag frågade kyparen om det fanns Internet i matsalen. Han hänvisade mig till den intilliggande cafeterian och förklarade att jag måste köpa ett kort i hotellreceptionen för internetaccess. Jag hade turen att det inte var en oändlig kö i receptionen, turen försvann snabbt när jag fick svaret att korten var slut. Det skulle inte bli några fler kort förrän nästa dag. Samma svar fick jag någon dag senare vid lunchdags och samma svar på ett annat närliggande känt och dyrt hotell. Efter att ha ätit, med exceptionellt lång väntetid för varje rätt, bad jag om notan. Den tog ännu längre tid än maten och när jag frågade varför fick jag svaret att kassörskan hade kallats till köket för att lösa något problem. När hon var borta kunde man inte producera någon nota. I matsalen var bara tre bord upptagna.

Gemensam toalett
När jag så äntligen fått betala, ville jag besöka toaletten, innan jag gav mig ut i den cubanska huvudstadens vimmel. Efter att ha frågat mig fram blev jag dirigerad runt receptionsdisken in i en lång korridor i vars slut en liten klunga kvinnor köade. Jag såg dörren till damtoaletten men ingen herrtoalett. Något konfunderad gick jag tillbaka i tron att herrtoaletten fanns någon annanstans, men jag fann ingen. Det började bli kritiskt. Jag hade sett en dörr utan skylt och tänkte att jag måste ha missat den rätta dörren, så jag gick tillbaka igen. Jag fann då att dörren till herrtoaletten blockerats av en stor planta och bakom plantan kunde man skönja en skylt som förkunnade: ”Stängd för reparation”. I det ögonblicket kom en man förbi i samma ärende som jag själv, han hade på något sätt fått veta att alla, oavsett kön, fick samsas i kön till damtoaletten. Både han och jag lyckades uträtta våra ärenden i de två enda toalettbåsen som fungerade inne på damtoaletten. Av totalt tre bås, var ett avstängt på grund av reparation. Det är f.ö. nästan otänkbart att allting fungerar i en cubansk toalett, oavsett prisnivån. Eller för den delen i vilken cubansk inrättning som helst. Några pappershanddukar fanns förstås inte och det vanligaste är att toalettpappret också är slut. För ovanlighetens skull fanns denna gång heller ingen överdrivet vänlig modersgestalt som delade ut papper mot betalning.

Pampiga byggnader
Det otroligt pampiga konstmuséet på andra sidan centralparken, en gigantisk praktbyggnad från 1920-talet, vars yttre fått favören att bli perfekt helrenoverat, var stängt tills vidare. Problem med luftkonditioneringen. Det fanns ingen information om när man förväntade sig att kunna öppna museet på nytt. Museet för cubansk konst var dock öppet och bjuder på en del av intresse. Där finns toaletter för allmänheten på alla våningsplan och de var inte de värsta jag sett men det fanns inget vatten i kranarna. Detta avhjälptes av en överdrivet vänlig dam vid varje toalett, som i utbyte mot en lämplig slant tillhandahöll flytande tvål (diskmedel) samt vatten i flaskor att tvätta händerna med, förutom portionerat papper för dem som så önskade.

Integrerad del av Sovjetunionen
Något jag inte haft klart för mig är hur Cuba fungerade som en integrerad del av Sovjetimperiet ända tills detta kollapsade. Hur kubanska intellektuella och vetenskapare ofta studerade och doktorerade i öststater som Polen och Bulgarien, även i Vietnam och Kina, förutom själva Sovjetunionen förstås. De har alltså haft en helt annan referensram än vi i väst, som sällan fick veta vad som skedde bakom järnridån och då i synnerhet på det kulturella och vetenskapliga området. På Cuba är man speciellt stolt över sin fria hälsovård och sin fria undervisning. Vad beträffar hälsovård anser sig Cuba vara ett av de mest avancerade länderna i världen och läkare är en av landets främsta exportartiklar. Huvuddelen av de arvoden sämre ställda länder får betala för den medicinska sakkunskapen från Cuba går förstås till staten, läkarna själva får nöja sig med den av staten fastställda nationella lönen.

Ville åka till turistort
Efter tio dagar i Havanna ville jag tillbringa de sista fyra dagarna av min vistelse på stranden i Varadero dit mitt flyg med Thomas Cook i Vingresors regi gick och varifrån jag måste flyga tillbaka till Kastrup. Döm om min häpnad när jag fick veta att samtliga turisthotell i Varadero var överfulla. Inte en enda sängplats stod att uppbringa. Min hyresvärdinna försökte hjälpa då hon hade kontakt med flera av de privata uthyrarna i Varadero. Men icke. Svaret blev att det var så fullt att många turister måste sova ute i parken under övervakning av polisen. Man föreslog mig då att i stället fara till den mindre stranden Guanabo mycket närmare Havanna, där fick jag napp hos en av min hyresvärdinnas kontakter.

Casa Lidia
Guanabo är också en turistort, men långt ifrån lika populär och betydande som Varadero. I Guanabo hamnade jag hos ett annat äldre par, denna gång utan akademisk bakgrund. Efter pensioneringen för några år sedan, hade de beslutat att inreda en turistlägenhet i sin lilla villa på en ganska stor tomt, ett par kvarter från stranden. Frun i huset, som givit namn åt rörelsen, Casa Lidia, är trots sin ålder och flera stora kirurgiska ingrepp för inte så länge sedan, full av aktivitet och entusiasm. Hon talar om att bygga till sitt hus på höjden för att få fler rum att hyra ut och talar om att öppna en restaurang. Men hon har inte pengar till det ännu. Hon hoppas på lotteriet.

Stamcellsbehandling
Lidia är ett gott exempel på Cubas avancerade fria sjukvård. För några år sedan diagnosticerades hon med en stor tumör i bukområdet som opererades bort och lyckligtvis befanns vara godartad. Hon hade vidare svåra problem med båda knäna som var utslitna och gav henne svåra smärtor. Hon berättade stolt att hon för det behandlades med stamceller som togs från henne själv och injicerades direkt i knäna. Hon är nu helt återställd, kan gå och springa i trappor som aldrig förr. All vård utan att det kostade henne ett enda öre eftersom all hälsovård i Cuba är helt gratis för cubanska medborgare. Jag är kanske illa underrättad om skolmedicinens triumfer hemmavid, men jag har inte hört om någon som behandlats med stamceller i Sverige för utslitna knän.

Sammanfattning
Som avslutning vill jag försöka mig på en översiktlig sammanfattning av vad jag uppfattar som väsentliga facetter i det cubanska kaleidoskopet och se om de kan leda till några slutsatser eller lärdomar för oss svenskar.

Pengar en underordnad roll
Cubanerna har på grund av sina levnadsomständigheter tvingats lära sig tolerans, solidaritet och samarbete i en omfattning som vi knappast ens kan föreställa oss i Sverige. På grund av den allmänna bristen på pengar och varor och nivelleringen av inkomster har pengar av nödvändighet kommit att spela en starkt underordnad roll. Något som jag tror haft en välgörande inverkan på relationerna mellan människorna.

Ingen rasism
Någon rasism ser inte ut att förekomma överhuvudtaget, på någon nivå. Däremot har jag hört kommenteras att varken afrikansk-ättade personer eller kvinnor (!) hittills beklätt någon av de högsta posterna inom politiken och i det nuvarande militära systemet inte heller ser ut att någonsin komma att göra det.

Sexuell mångfald
Vad beträffar sexuell jämlikhet gör Raul Castros dotter Mariela Castro sedan många år en aktiv och väl publicerad insats genom Cenesex, Cubas centrum för sexualupplysning. Trots motstånd från den katolska kyrkan och inbitna traditionalister ute i landet har stora framsteg gjorts. Man har genialt nog valt att fokusera på ”sexuell mångfald”. Det gör att man i ett svep pläderar för alla människors rättigheter, inklusive transpersoners, utan att framhålla någon speciell grupp eller ställa de olika grupperna mot varandra.

Utbildning prioriteras
Tack vare att undervisning och utbildning prioriterats och är gratis på alla nivåer, är bildningsnivån sannolikt en av de högsta i världen. Den går tvärsigenom vad som i andra samhällen skulle anses som klasskillnader. Kulturutbudet är också stort och varierat, inträdespriser till teatrar och konserter är avpassade efter cubanska börsar. Detta innebär t.ex. att man ofta kan föra en ganska avancerad kulturell eller filosofisk diskussion med en industriarbetare, bussförare eller gatuarbetare, ovanligt i andra länder. Inte minst i de s.k. högutvecklade länderna, där utbudet av antikulturella massmedia överväger.

Inget lönsamt monopol
Den höga nivån på hälsovården, helt gratis för alla medborgare, har jag redan nämnt. Det förekommer en del alternativmedicin med inspiration från Orienten och öststaterna där den haft mycket större utrymme än i västvärlden under det senaste seklet. Emellertid har även Cuba förförts av det Rockefellerska medicinska paradigmet, där materialism är det enda som anses ”vetenskapligt”. Därför är den berömda cubanska medicinen i huvudsak kopierad efter den nu internationella, högteknologiska och kemiska ”skolmedicin” som Rockefeller Foundation skapade för 100 år sedan. Något som kom att kosta Venezuelas statsöverhuvud Hugo Chavez livet, han dog i Havanna efter flera omgångar av ”ortodox” cancerbehandling med cellgift och strålning. Däremot har man inom Cuba hoppat över den Rockefellerska grundprincipen att medicin skall vara ett synnerligen lönsamt affärsmonopol. Det materialistiska synsättet passar givetvis kommunismen och på den punkten är kapitalism och kommunism ense. Båda handlar i grunden om kontroll av materiella resurser och inget av systemen gynnar den enskilda människan.

Vad skall ske
Så nu återstår att se vad det amerikanska tövädret i förhållande till Cuba kan medföra. Att det blir stora förändringar verkar sannolikt. Fidel Castro sattes ju ur spel genom sjukdom för nu åtskilliga år sedan och den nuvarande statschefen, hans yngre bror Raul, är redan 84 år gammal men fortfarande i mycket god form för sin ålder. Det skall bli spännande att se vart det bär hän för Cuba under de närmaste åren. Förutom MacDonalds och Dunkin Donuts i vartannat gathörn av Havanna.