Wat Doi Kam
Andra etappen skulle leda till just Chiang Mai, cirka 700 kilometer i princip rakt norrut. Målet var egentligen inte staden Chiang Mai utan provinsen och templet Wat Doi Kam. Templet är kännt för munken Luang Poh Tan Djai som svarar snabbt på böner om mirakel. Granne med templet är Ratchapruek Floral Garden, som precis hade haft en gigantisk blomstershow under januari månad. Blommorna fanns kvar och dessutom en möjlighet till övernattning i just Ratchapruek Place. Ett rum för tre, inkluderat en spartansk frukost bestående av en kopp Ovaltine och ett par rostade brödskivor, visserligen med jordnötssmör, kostade 700 baht.

Tempelfromma turister
Eftersom Wat Doi Kam var huvudmålet för Chiang Mai vistelsen, gjorde vi ett inte alltför allvarligt menat försök att få ett rum i de centrala delarna. Det vimlade av utländska turister som såg tempelfromma ut. Det finns ett tempel i varje gathörn känns det som och de allra flesta är otroligt välskötta. Efter två ”fullsatt” beslutade vi oss alltså för att bo nära templet vi skulle besöka.

Överväldigande
Tidigt i säng och tidigt upp, hårda madrasser men kallt, ingen a/c behövdes. Templet skulle besökas tidigt och via en ringlande asfaltsväg nådde vi toppen oskadade fysiskt och överväldigade mentalt. Parkeringen gick galant på toppen, mest för att parkeringsvakterna hade överseende med en vimsig utlänning som hade kört mot den med pilar utpekade körriktningen. - Jaja, han får väl parkera ändå, han är ju ”farang”. Se där det finns fördelar också.

Så tillverkas en gunga
Efter uträttat verk på templet beslutade vi oss för att bättra på frukostintaget. Ett helt fantastiskt café naturligt inbäddat i dalen nedanför templet. Baan-Suan-Ka-Fe hade allt i kaffe- och teväg och en mängd mat som kunde beteckas som frukostföda. Vi spenderade ett par timmar där och fick se ett gungbygge. En man med en stor machete högg ner ett grovt bambuträd som fästes en bit upp mellan två palmer efter att ha trätts igenom gungans repöglor. Repknoparna runt palmerna och i sitsen var intressanta och fick scouten i oss att börja knyta snörstumpar vid fikabordet. Vi hade svårt att bestämma oss om vi skulle stanna eller åka mot Chiang Rai som planerat.

Cykelställ
Rådslaget beslutade, mot Chiang Rai. Snabb packning och utcheckning från Ratchapruek Place. Efter två rundor i rondellen bar det av mot Chiang Mai och förhoppningsvis någon ringväg. Där gick vi bet det blev några taxisvängar i centrala Chiang Mai innan vägen mot Chiang Rai hittades. Vi tycker att en GPS är fegt. Det fina med att irra i Chiang Mai är att det finns en del att iaktta. Massor med cyklister, en viss mängd ”ge företräde” i trafiken och människor alltid tillmötesgående med riktningen även om den lika ofta var fel som rätt. Och så cykelställ, precis sådana som finns i stadskärnor i Sverige. Men en viss ovana kunde skönjas för cykelstöden hade fällts ner på en del parkerade cyklar.

Småvägar nästan hela vägen
Vi hade bestämt oss innan vi åkte att använda småvägar i så stor utsträckning som möjligt. Det ledde ibland till en viss förvirring i en del korsningar mitt ute i ingenstans. Dessutom tog det längre tid. Vår idé om Chiang Rai blev mot Phayao istället. Inte heller det lyckades vi med dag tre. Däremot hamnade vi i en liten by som hette Baan Sam Kampaeng och där fanns inte mycket att välja på i resortväg. Den enda som fanns hette Phonlaphat Resort med utannonserat dygnspris på 350 baht. Med en extra säng hamnade vi på 500 för en natt. Enkelt och rent, allt fungerade från spolningen av toaletten till varmvattenberedaren. Åtminstone från och till. Nu hade vi hamnat i ett köldhål. Någonstans runt 15-17 grader Celsius, jo plus.

Inga stora åthävor
Utsmyckningen på resorten leder tankarna till Cajsa Warg och man tager vad man haver. Det är ju lite oklart om det var Cajsa som sa det men det går vi inte in på här. Hindren i fiskdammen var ett itusågat och blåmålat reservdäck. Gamla däck målade i olika färger användes flitigt också på andra ställen. Någon underlig sten, träfigurer i olika former och skepnader och förstås gröna växter. Enkelhet.

Informerar
Åter tidigt i säng och uppvaknadet kom som en överraskning. Det började med en truddilutt musik av thailändsk sort och så började bychefen informera. Det är så man gör på den thailändska landsorten. Det väl tilltagna högtalarsystemet berättar om vad som gjorts, vad som kommer att göras och annat nödvändigt. Precis som premiärministern Prayuth Chan-ocha gör på fredagskvällarna men i TV. Det ses som transparent inte som propaganda. Vi förmodar att Prayuth växt upp med förfaringssättet.

Lagomekonomi i praktiken
Färden fortsatte på småvägar och skylten med Pa Det fick bli vår riktningsvisare. En i bilen kände någon som kom från just Pa Det. Inte riktigt Pa Det dock utan från en lite mindre ort som hette Baan Wang Noi. Det var ju självklart att vi skulle hälsa på hennes syster som gjorde byns bästa ”somtam”. Ett besök där äntligen ”setakit popien” kung Bhumibol Aduljadets teorier på indelningen 30:30:30:10 fanns att studera i verkligheten. Av den totala mängden mark bestod 30% av vattenreservoar, 30% av risfält som ger två skördar per år, fruktträd och grönsaker odlades på ytterligare 30% och de sista 10% hade avsatts för boende och somtamrestaurang. Det kan också ingå boskapsskötsel i ”setakit popien” men kungen betonar att avvikelser naturligtvis är behövligt beroende på vem som driver jordbruket. I Baan Wang Noi fungerar det som beskrivet.

För kallt för skolgång
Av systerns far fick vi reda på att skolan hade varit stängd i två dagar med anledning av det kalla vädret. Nu skulle det studeras på lördag och söndag istället. Hur kallt det måste vara för att skolan ska stängas fick vi inte fram till en början men efter en stund nämndes 3-5 grader Celsius. Vi förstod att jakten på kylan var över. Den hade vi fått med råge. Mot jordgubbarna. Vi behövde inte åka långt innan vägen kantades av jordgubbsförsäljare. Suget efter jordgubbar hade blivit begär, det fick bli ett stopp vid första bästa säljstånd. Just här fanns också ett jordgubbsland med löfte om mer jordgubbar efter att vi hade rensat det befintliga lagret på både mogna och mognande jordgubbar. Priset 150 baht per kilo fick anses som fyndpris.

Träd som visar upp sig
Strax efter jordgubbsköpet blev det ytterligare ett stopp. Det berodde på ett par träd som inte ville stå tysta med lagomgröna blad. De här två trädsorterna hade t.o.m. fällt alla sina löv för att ge plats för blommor. Vi förmodar att Carl Von Linné har namngett dem på latin men de bybor vi frågade var inte bevandrade i just det språket. Vi lät blommorna tala sitt tydliga språk och struntade helt enkelt i vad de kunde namngetts till av Linné. Vi brydde oss inte ens om det thailändska namnet. Vilken prakt och duellen mellan de oranga och gula blommorna tycker vi slutar oavgjort.

Påfågelsvarning
Det fanns annat på färden som påkallade vår uppmärksamhet. Menam Ing, floden Ing, var snudd på torrlagd. I flodfåran hajkade scouter från området. De blå tälten lyste i den bleka solen och kylan fick utandningen att synas när det utförde diverse övningsmoment. En varningsskylt extraordinaire, en som garanterat inte syns ofta, ”rawang nok jung kham thanon” stod det. Det betyder se upp för korsande påfåglar.

Mer kommer
Det är allt för nu men resan fortsätter några dagar till med bl.a ett besök till Phu Sang nationalpark. På toppen av ett vattenfall finns en evigt grön urskog, en tropisk regnskog och en varm källa. Allt ska upplevas under en timmes promenad på trätrallar och efter en nivåstigning av 50-60 meter.