Politiskt korrekt
Vi har sett väldigt lite i svensk press om turism till Turkiet. Det kanske är politiskt korrekt att tillåta svenska turister åka till ett land där ett misslyckat kuppförsök ledde till att den ”demokratiskt” valda regeringen valde att rensa upp rejält i ”motståndarleden”. Cirka 7500 människor har plötsligt blivit arresterade, närmare 15 000 människor har stängts av från sina arbetsplatser (enligt premiärminister Binali Yildririm). Kan nog kallas ”demokratisk (civil) diktatur”. ”Oavsett vad man anser om president Erdogan och hans regim så är de Turkiets legitima styre. En president som blivit utsatt för ett kuppförsök har förstås rätt att agera för att hitta de skyldiga och vidta åtgärder för att återställa ordningen” skriver Fredrik Malm, riksdagsledamot Liberalerna.

Ursäkter för en del
För en del finns det ursäkter men inte för andra. Kanske är just det här ett bra exempel på att åsikter inte är verklighetsförankrade. Kanske har svensk press och opinionsbildare nyss varit i Turkiet på semester. Med anledning av att svensk press ständigt skriver om länder som finns i läsarnas medvetande och därför ger stor läsekrets har vi bestämt oss för att publicera Håkan Lindgrens artikel från SVD. Håkan säger om sig själv. ”Jag vill alltid skriva något nytt, något jag aldrig har tänkt förut, men jag kan inte påstå att jag lyckas varje gång. Som frilans för SvD Kultur har jag skrivit notiser, understreckare, recensioner, krönikor och debattartiklar”.

Efter att ha läst hans artikel som bygger på Virgil Hawkins ”Stealth conflicts”, en akademisk studie från 2008, är det inte utan att ett visst misstroende för svensk media i allmänhet och världsmedia i synnerhet slår rot. Kan det vara så illa att ingen bryr sig om att försöka skriva sanningen och nå den genom hårt research-arbete. Artikeln (i kursiv stil) har inte så mycket förankring i Thailand men vi anser ändå att den speglar det allmänna ointresset av att återge ”fakta”.

Världens största krig är osynligt i medierna

Den bild av världens oroshärdar som västerländska medier målar upp stämmer illa med verkligheten. Få kan idag svara på vilket pågående krig som är överlägset störst, medan många felaktigt tror att Israel-Palestina hör till de dödligaste konfliktområdena. Den skarpaste kritiken av mediernas utrikesbevakning jag någonsin läst finns i en närmast okänd, akademisk studie från 2008: Virgil Hawkins ”Stealth conflicts”. Det är naturligtvis bara logiskt att en bok om förbisedda krig själv har passerat under radarn. Efter att jag läst den har dagstidningarnas utrikessidor börjat se märkliga ut, på ett sätt som inget adjektiv riktigt träffar. (Det är inget att oroa sig för, det är sannolikt en övergående effekt.)

Vi klagar över infostress, men de klagomål vi älskar att upprepa om vårt uppkopplade samhälle är snarast ett slags självberöm: titta vilket överflöd vi har!  Mer information än vi orkar äta upp! Varje morgon är jag tvungen att vaska allt i dagstidningen utom ”Rocky” av ren självbevarelsedrift, annars skulle jag drunkna. För Hawkins är problemet ett annat. Han skriver: ”Trots att vi påstås ha en aldrig tidigare skådad tillgång till obegränsade mängder av information från hela världen är den information vi söker och mottar om de konflikter som pågår runtom i världen så snedvriden i sina proportioner och sitt tonläge att den nästan inte har någonting gemensamt med verkligheten.”

Han fortsätter: ”den dödligaste konflikt som världen har upplevt på mer än femtio år, en konflikt som involverar trupper från nio länder, som spänner över ett slagfält lika stort som Västeuropa och som har resulterat i mer än fem miljoner döda har omvärlden knappt tagit någon notis om.” Är det någon som kan gissa vilken konflikt han menar? Jag kunde det inte. Svaret är konflikten i Demokratiska republiken Kongo (ofta kallat Kongo-Kinshasa för att skilja det från grannlandet Kongo-Brazzaville).

Den började 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Det stora antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget, det andra är för övrigt inte Vietnam, vilket någon kanske trodde, utan Koreakriget (mellan 4,5 och 7 miljoner döda i Korea, 3 miljoner i Vietnam). De flesta av dödsoffren har inte dött av militärt våld utan av sjukdomar och svält, det vill säga av den humanitära katastrof som kriget orsakat. Stina Högbladh, projektledare vid Uppsala conflict research database, är något försiktigare i sitt svar när jag stämmer av Hawkins uppgifter med henne. Hon anger 3–5 miljoner döda i Kongo, en siffra som bygger på en uppskattning gjord av International rescue committee.

I början av boken har Hawkins ritat upp ett diagram, svårt att glömma efter att man sett det, som visar de senaste årens krig och konflikter rankade efter antal döda. Det visar en annan värld än den vi är bekanta med från tidningarnas utrikessidor. Överlägset störst är kriget i Kongo. Därefter kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. På sista plats (och det är förstås ingen slump att Hawkins har valt att sluta just där) kommer Israel-Palestina. Större än Israel-Palestina är bland annat konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal och hur mycket har vi fått läsa om dem?

För några år sedan träffade jag en frilansskribent som förklarade för mig att det fanns mängder av nyheter som aldrig hamnade i tidningarna. Det lät spännande, tyckte jag. Kunde jag få ett exempel? Det fick jag genast. Palestina! Bland all världens konflikterhar Israel-Palestina en unik, privilegierad position, skriver Hawkins. Ingen annan konflikthärd bevakas lika utförligt eller lika kontinuerligt. Det är inte ovanligt att Israel-Palestina får mer uppmärksamhet än hela Afrika. Ändå är ingen nöjd, allt som skrivs ger upphov till protester, det är vinklat och orättvist, det gynnar den sida man själv sympatiserar med. I vår felrapporterade värld är Israel-Palestina en kontinent, liksom USA, medan resten av planeten är någon sorts bihang varifrån man vid behov kan hämta notiser för att fylla ut sidorna.

Hawkins har räknat artiklar. De första två åren av kriget i Kongo, när omkring 1,8 miljoner människor dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina (2000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många. Denna obalans bidrar till att forma folks uppfattning om världen. En opinionsundersökning bland en grupp universitetsstudenter i Australien (2003) visade att studenterna trodde att Israel-Palestina var världens dödligaste konflikt. Mer än hälften av dem svarade att det var den konflikt som de ansåg var i störst behov av en lösning. Detta intensiva fokus på Palestina samexisterar för övrigt med en närmast total medial likgiltighet för de omkring 4,5 miljoner palestinier som förvägras fullständiga medborgerliga rättigheter i de arabländer dit de flytt och där de i vissa fall har bott sedan 1948.

Varför blir vissa konflikter osynliga? Hawkins konstaterar att alla aktörer gärna springer efter samma boll, regeringar, medier och internationella hjälporganisationer. Biståndsorganisationernas uppgift är att rädda dem som alla andra har övergett, men i praktiken, skriver Hawkins, vill de inte slösa sina resurser på okända eller bortglömda konflikter. Kosovo (med omkring 2000 döda 1998–99) fick 1999 mer stödpengar än Afrikas samtliga konfliktdrabbade områden. År 2007 gav Internationella rödakorskommittén dubbelt så mycket stöd till Israel och dess ockuperade territorier som till Kongo.

Enligt Hawkins har medierna misslyckats med sin dubbla uppgift, de fungerar varken som tillförlitlig spegel av verkligheten eller som en vakthund gentemot andra aktörer. Hela 88 procent av världens konfliktrelaterade dödsfall efter andra världskriget har inträffat i Afrika (6 procent i Asien, 4 procent i Mellanöstern), men mediernas nyhetsvärdering är närmast den rakt motsatta. Vi tänker oss gärna medier som en blåslampa som tvingar politiker att agera, men när det gäller konflikten i Somalia i början av 1990-talet var det en statlig organisation, amerikanska Office of foreign disaster assistance, som slog larm och medierna som kom springande efter, när de upptäckte vad som var på gång.

Hawkins är docent vid Osaka School of international public policy. Större delen av boken skrev han i Zambia, medan han arbetade åt den japanska biståndsorganisationen AMDA, och hans frustration över hur styvmoderligt Afrika behandlas i nyheterna går inte att ta miste på. Mediebevakningen av Kongo var rentav bättre för hundra år sedan, tycker han. Då drev den brittiske reportern Edmund Morel en uppmärksammad kampanj mot slavarbetet i den dåvarande belgiska kolonin.

Beror medieskuggan på att Afrika ligger för långt bort? Idag har alla konflikter internationella konsekvenser, invänder Hawkins. Enligt FN har företag från mer än 20 länder varit involverade i illegal handel med råvaror från Kongo medan konflikten pågått. Längre bort än så är det inte. Vapenindustrin gör dessutom sitt till för att knyta världens länder närmare varandra;12/12 hittade SvD:s Bertil Lintner svenska granatgevär i Burma. Är det kanske för riskfyllt att verka i Kongo? Att medier inte rapporterar om vissa konflikter för att det skulle vara farligt att åka dit duger inte heller som förklaring, skriver Hawkins. Finns bara viljan åker de vart som helst och snålar inte med utgifterna. Åren närmast efter invasionen dödades fler journalister i Irak än någon annanstans, vilket inte hindrade någon att rapportera därifrån.

Felet, säger Hawkins, ligger enbart i den skeva nyhetsvärderingen. Konflikter där det inte finns någon tydligt urskiljbar god sida får medierna att tappa intresset. Då börjar journalisterna slarva, prata om urgamla etniska motsättningar eller om kaotiskt våld. Folkmordet i Rwanda var inte kaotiskt, kontrar Hawkins. Man dödar inte 800 000 människor på hundra dagar utan ett visst mått av planering.

Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De ”etniska” konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet:

På grund av allt medieutrymme som ägnats åt kriget mot terrorismen är det lätt att tro att terrorismen har ökat dramatiskt, men någon sådan ökning låter sig inte urskiljas, skriver Hawkins. Antalet terrorattacker är lägre än på 80-talet, om än större än under 90-talet, en ökning som främst beror på händelser i Irak, Mellanöstern och Sydasien. Terroristattacker i resten av världen har ”minskat avsevärt sedan kalla krigets slut”. Hawkins är betydligt mer oroad över ”global warlordism”, lokala krigsherrar som försörjer sig på plundring och korruption har blivit ett växande problem, karaktäristiskt för vår tid.

När man diskuterar terrorism kunde det också vara läge att nämna en studie från USA:s officershögskola West Point. Studien ”Deadly vanguards” (2009) ställer de flesta föreställningar om vår tids islamistiska terror på huvudet. Scott Helfenstein, Nassir Abdullah och Muhammad al-Obaidi har gått igenom al-Qaidas terroristattacker åren 2004–08. Ur deras siffror framträder bilden av en organisation som huvudsakligen dödar muslimer. Hela 88 procent av deras dödsoffer under den undersökta perioden var icke-västerlänningar, de flesta i Irak. ”De muslimer de påstår sig skydda är ett mycket sannolikare mål för al-Qaidas våld än de västmakter de påstår sig kämpa mot”, konstaterar de. Efter att man läst deras studie framstår al-Qaidas terrorism inte längre som ett angrepp på Väst eller som en motreaktion mot västerländsk imperialism.

Får vi mer medier eller mindre? Pipelinen är fetare än någonsin, men informationsinnehållet i flödet ser snarast ut att minska om man är ohövlig nog att granska det i detalj. År 2010 skrev Jonathan Stray en tänkvärd artikel för Nieman Journalism Lab. Han undersökte 800 nätartiklar om samma nyhet. Alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat och bara sju (0,9 procent) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De andra hade producerats av journalister som skrivit av varandra utan att behöva lämna redaktionen.

Tidningarna säger gång på gång att de ska överleva genom att satsa på kvalitet och fördjupning, men det krävs bara att ett kryssningsfartyg välter utanför Italien för att de totalt ska tappa omdömet och ägna helsidor i flera dagar åt något som på sin höjd hade varit värt en notis. Och kanske är det en ny snöstorm på väg? Då kan redaktionerna luta sig tillbaka och köra vädret som huvudnyhet igen. Som Behrang Behdjou skrev i DN (9/2 2012) är vädret på väg att bli de svenska dagstidningarnas viktigaste nyhet.

Bristen på verklig information i medieflödet leder inte till att folk börjar säga ”Jag har ingen åsikt, jag vet för lite.” Så filosofiskt sinnade är människor sällan. Det är lätt att förutse vad som händer i stället, ett informationsvakuum fylls snabbt av tvärsäkerhet, fördomar, rykten och konspirationsteorier. Vi jobbar på att göra oss dummare. Det bådar (inte) gott inför framtida konflikter.

Om Hawkins har rätt
Om Virgil Hawkins gjort sitt hemarbete korrekt är det enkelt att förstå varför det finns artiklar som ”Måste åka till Nordkorea för att finna sån här propaganda”, "Hyckleriet är alltjämt en svensk paradgren", ”Heta tipsen för din pension”, ”Thailand förbjuder ölselfies” och böcker som ”Äntligen diktatur”. Samtliga ovan nämnda alster är så skrämmande inriktade på självcentrering för att få ut något i skrift som kan göra mig populär. Klickkåt är ordet.