En förort med 4000 radhus som ser precis likadana ut från start är ett vibrerande ställe att bo på. Ser likadana ut förresten, det är bara de tre första månaderna. Sen sätter husägarna tänderna i husen och bygger om, lägger till och tar bort. Efter en tid finns det inte två hus som är lika. Fru Fortuna hjälpte  oss att få tag på ett hus i slutet av en återvändsgränd med en liten trädgård och inget hus fastnaglat på den ena sidan.

I en återvändsgränd känns det som om man kommer närmare sina grannar eftersom man inte har någon genomfart. Det blir hemtrevligt utan bilar som susar förbi och lättare att stå ute på gatan och pratas vid. Det har lett till att varje gång någon på gatstumpen har varit ute på en tripp köps resmålets specialitet med hem och delas ut till grannarna.

Här är det kvinnorna som styr. De informella skvallermöten som rent magiskt uppstår varje dag är befriade från mulliga mansgrisars kommentarer. Här gäller heller ingen hierarki, alla är på samma nivå och får ha och har åsikter. Det är en lågmäld diskussion nästan viskande. Den som viskar hon ljuger sägs det men det är nog mer hemligheter än lögner som yppas här. Om en hemlighet berättas är det väl förresten ingen hemlighet längre. Å andra sidan måste ju en hemlighet förrådas, hur ska man annars veta att den existerar. Det är sådana här funderingar som genomsyrar dessa dagliga informella möten.

I ett av husen bor en nybliven mamma och pappan har ett jobb som tvingar honom att vara borta hela veckorna. Det är naturligtvis tungt för mamman att alltid ha hand om sonen. I vår lilla by är det inget problem, han har fler mammor än vad han kanske tycker är nödvändigt. Grabben gråter aldrig, han äter i det hus han befinner sig och somnar där han blir trött. Det finns alltid någon som håller ett öga på honom. Snacka om att växa upp i en harmonisk omgivning.

Man kan lite förenklat säga att en förort i Bangkok är ett ställe där sjuttio procent av bilparken består av pickuper, alla mopeder kör på fel sida av vägen med styret fullhängt av plastpåsar med mat. Hela familjen på samma moppe ibland upp till fyra personer. Det kan vara det skämtsamma sättet att beskriva en förort men kanske det mest karateristiska är den aldrig sinande entreprenörsandan. Förortsmänniskor måste ju ha tillgång till och behöver allt som stadsbor behöver. Man vill dock helst inte åka in till stan och handla utan vill ha allt på närmare håll. Det förstår entreprenörssjälarna i Thailand. Vattentankar, husgeråd, byggnadsmaterial, kylaggregat, gardiner, tegelstenar, myggnät, låssmeder, damfriseringar, fotmassage m.m är bara några av de saker som finns att köpa i de flesta moobahner i Thailand.

Sedan är det de extraordinära som är typiskt thailändskt. Alla hus i området har inbrottsskydd i form av låsbara metalldörrar och fönster som också fungerar som insektskydd. Kanske mindre svårt att bryta sig igenom för tjuvar men mer praktiskt. När möbler flyttas blir det repor i lacken på trägolvet. I vår moobahn finns det en firma som har till uppgift att fylla i dessa repor med rätt färg i rätt nyans. Hantverkare är det stor efterfrågan på eftersom husen inte håller den där riktigt underhållningsfria kvaliteten. Elektriker är ett måste eftersom elkablar och lampor behöver bytas ut. Och alla vet vi att eluttagen aldrig är där de borde vara.

Alla som bor i området har inte bil så förorten måste ha ett eget transportsystem i form av minibussar. En fantastisk servicenivå upprätthålls och alla som behöver komma ut till stora vägen eller bussterminaler och även skolan blir transporterade till slutmålet varje dag i alla väder. Hos oss finns ett café som vi döpt till Tom Hanks Café därför att den filmintresserade ägaren har en jätteaffisch från en tomhanksfilm hängande utanför. Tio baht kostar ett glas kaffe med sötmjölk i botten, det gäller att röra ihop innehållet, ett glas te att rensa bort den fadda kaffesmaken med och två crackers. Hur litet utrymmet  framför eller på sidan av huset än är vill man ha lite gröna växter. Det finns att köpa i vår moobahn och naturligtvis jord och krukor av diverse storlekar och färger också. I Thailand har man krukväxterna utomhus.

Entreprenörer är allerstädes närvarande, mer i form av små än medelstora företag, inte sällan drivna av en familj eller en ensam person. Oftast tar man för givet att alla dessa serviceinrättningar finns. Ett bra exempel på hur man anstränger sig för att hålla uppe servicegraden är den som levererar dagstidningar i området. Det är tre utlänningar på fyra tusen hus så behovet av engelskspråkiga tidningar är inte så stort. Efter att blivit nekad leverans efter direktsamtal med de tidningar som finns, fanns inget annat råd än att kontakta den lokala distributören. ”Visst går det att ordna” var svaret och varje morgon klockan halv sex finns det en engelskspråkig tidning i brevlådan. Nämnas måste också den äldre mannen som investerat i en pincett och har som arbetsuppgift att avlägsna grå hår från folks huvud. Tio baht per huvud kostar det.

Eftersom det finns fler mooban på den milslånga gatan dyker naturligtvis gårdfarihandlare upp. För dem räcker det inte att serva en by bara. Mannen kör, frugan sitter på pickupflaket tillsammans med varorna och eventuella barn. Oftast består utbudet av färsk frukt, grillade bananer, kokta majskolvar eller rent av kött och fisk. Ibland är pickuperna lastade med krukor och växter. Glassmopparna, en något förenklad hemglassversion avlöses av enmansföretagaren som säljer vildhonung i flaskor med bikakan bibringad. Man lastar pickupen eller moppen full på morgonen och tar kväll när varorna är slut. Samma procedur upprepas dag efter dag och vi som bor i förorten behöver egentligen inte röra på oss allt kommer till oss. I Thailand far man fortfarande i gårdarna.

Den bästa tiden är när det starka solskenet avtar och förändras till en mjukrosa färg mot kvällning. Då sänker människor sina röster och barnen kommer hem från skolan och är hungriga. Det är då kvinnorna kommer ut från köken med en tallrik thaimat, den senast påkomna rätten, för att grannarna ska provsmaka, godkänna och kanske kommentera i form av små tips. Det är så nya rätter kommer till och förädlas. Det är också vid den här tiden på dagen, när konkurransen från solskenet har avtagit. blommornas färger är som vackrast. Blå timmen är det gängse namnet på den här tiden, när solen gått ner blir grönt blått.

När man balanserar livet på ett annat sätt än en bokhållare är ett icke tillvarataget tillfälle en tillgång, inte en skuld, eftersom det finns kvar att fånga en annan dag. Även om det kan vara ett annat tillfälle att ta i akt har ju det ringa betydelse. Inga pengar har spenderats och ingen tid har gått åt för att fånga in möjligheten. Livet i en bangkokförort är en Guds gåva precis som färgen på blommorna. Den enda missade tillfället är trots allt när man är för upptagen att ta tillvara de små sakerna i livet. Att bo i en bangkokförort är både enkelt och fascinerande och det finns egentligen ingen anledning att lämna den moobahn vi lever i. Här finns allt du behöver och mat av alla de slag i form av ett hundratal matställen i olika storlekar och former. Det vore intressant att veta hur många av moobahnens innevånare som måste föra in pengar utifrån för att avlöna alla som har sina affärer inuti vår kära moobahn. Något att bita i för ekonomistuderande.