Kungen och drottningen stöder
År 1979, med stöd från Kung Bhumibol Aduljadet och drottning Sirikit, färdigställdes en damm (Yang Chum) för bevattningssyften i området som skulle bli nationalpark. Med en kapacitet på 32 miljoner m³ har det sällan varit brist på vatten varken för odling av diverse grödor eller för de många vilda djuren och växtlivet i området. År 1996 visade sig att dammkapaciteten inte räckte till med översvämmningar som följd. Därför bestämdes att damväggarna skulle höjas med två meter. Endast naturmaterial i form av lera och jord användes och möjlig vattenvolym i dammen höjdes med ytterligare 9 miljoner m³.
Flytta folk försiktigt
Som i så många andra landområden bodde det människor också i Kui Buris blivande nationalpark. Ofta uppstod det konflikter mellan djur och människor. Ananasfält mest, men också sockerbetor, grönsaker, eukalyptus- och pinjeträd blev skövlade av elefanthjordar och ställde till ekonomisk skada för befolkningen. Det gällde att gå fram försiktigt och sakta men säkert hitta andra markområden som passade för jordbruk och inte allt för långt ifrån den dåvarande bosättningen. År 1999 hade man slutligen lyckats etablera ett nästan 1000 km² stort markområde som nationalpark och började omedelbart med att försöka hejda det förfall av miljö passande för vilda djur och växter som pågått under flera decennier.
Många nya reservoarer
Området har vid några tillfällen drabbats av skogsbränder som är ren katastrof för de vilda djuren som finns i där. Befintliga vattendrag breddades och reservoarer byggdes för att lättare kunna bekämpa bränder. Det etablerades också naturliga vattenhål för djurlivet och idag finns 11 stycken dagligen välbesökta oaser. Det märkliga är att det gräs som växte i området inte passade som föda för gräsätande jättedjur som elefanter. I Kui Buri nationalpark finns också gaur och banteng (samma på svenska tror vi) och inte heller dessa gräsätare tyckte att guineagräs var särskilt aptitligt. Numera finns det 12 000 rai med ruzigräs.
Nolltolerans
Tjuvjakt förekommer fortfarande men nolltolerans har införts och parkvakter har fått allt bättre utrustning och framför allt blivit fler och kan därför genomföra patrullering mer frekvent. Att utbilda de människor som bor på gränsen till nationalparken har visat sig vara ett genidrag. Idag pratar alla man träffar om vikten av att bevara området för framtida generationer. Kui Buri är ett lysande exempel på att man kan bevara miljön för att vilda djur och växter ska trivas i samklang med människan. En förebild att ta efter.
Har det gett effekt
Enligt World Wildlife Fund (WWF) som har tagit aktiv del i arbetet med nationalparken finns det idag fem tigrar, flertalet tapirer, någon enstaka leopard, en hjord muntjack och asiatiska schakaler. Svartbjörn och malajbjörn (sun bear) har också fångats på några av den stora mängd kameror utplacerade i parken. Elefanterna mår definitivt bra här ca 250 stycken solar och badar i området. Antalet gaur, som var nästan helt utrotade, har växt till 150 stycken. När det kommer till bateng är läget fortfarande kritiskt, endast ett fåtal djur finns i parken, två vuxna tjurar och en hona har setts blanda sig med de gaur som finns. En mängd mindre vilddjur och mycket glädjande, fågellivet har återvänt till Kui Buri Nationalpark.
Många hjälpande händer
Det som också är glädjande är att så många människor intresserar sig för parkens väl och ve. Förutom Kungens och Drottningens ständiga support, har ägaren av Siam Winery och Red Bull sett till att det finns gott om saltsten för djuren, guvernören i Parachuab Khirikan håller ständigt ett vakande öga och militären stationerad i provinsen hjälper till med de mesta vid behov. Många fler gör ett jättejobb på gräsrotsnivå och ska inte glömmas bort. Det ser ut som en lysande framtid för den sanna savannen.