Alla flyr
Mörkret är kompakt och t.o.m. råttor och kackerlackor bestämmer sig för att överge den av människor redan övergivna moobaanen. På dagarna skiner solen men till ingen nytta. Det stinkande vattnet förångas och sprider lukten milsvida omkring. Lukten fastnar i väggar och tak, temperaturen och fuktigheten inuti husen har nått det olidliga. Obebodda hus går in i ett dvalliknande tillstånd.
Det egna huset
En reporter på Thai TV Kanal 3 har dagligen under två månaders tid rapporterat om allt elände. I Surayudhs program har hon ständigt varit på plats med vatten upp till midjan och aldrig vikit en tum. Alltid klar och redig rapportering med en utåt sett ganska tuff attityd. Rösten hes av mycken rapportering och förmodligen en del förkylningsframkallande bakterier. Kotchakorn är allt annat en tuff i sitt dagliga liv. Hon tycker om att klä sig flickaktig med rosa håraccesoarer. Hennes hus har också varit översvämmat i två månader och när man bestämde sig för att visa hur det såg ut, ett något annorlunda ”hemma hos” reportage minst sagt, grät hon öppet inför kameran. Förtvivlan speglades i ansiktet ända tills stora trygga Surayudh robust kramade om henne och sa några tröstande ord. Hur det såg ut? Ruttet, mögligt, sönderfall, stinkande. Allt var förstört utom en porslinfigur av ”Kitty”. Så är livet för en hjältinnereporter. Osjälviskt med stort hjärta. Det är bara att lyfta på hatten.
Stressrelaterad ilska
Att översvämmade hus kan gå på människors nerver fick vi ett bevis för häromdagen. På restaurangen tvärs över gatan från vårt kontor (också översvämmat) lagas normalt mat med ett leende på läpparna. Vi har aldrig hört henne höja rösten under alla år vi varit lunchgäster. Hon inte bara lagar mat, hon tvättar och stryker sina barns skoluniformer också. En torkställning med nytvättade kläder gav plötsligt vika, ett ben hade fått nog av vatten, kläderna ramlade ner på marken och behövde tvättas om. Då fick vi se ett mycket ovanligt utbrott av ilska. Hon bröt sönder resten av torkställningen, slängde ut den på gatan, följde efter och sparkade till resterna så de flög upp i luften. Stressen av att leva i ett område som stått under vatten i två månader kan inte få utlopp på ett tydligare sätt.
Naturens egen hjälpreda
Sopor överallt, förödelsen är total, nästan hopplöst. Men i vattenpölarna som fanns kvar på gatorna sprattlade småfiskar i tusental. Småfiskar som ingav hopp. Utan dem hade vi haft jättesvärmar med mygg i det översvämmade området. De uthungrade fiskarna mumsade i sig mygglarver och annan ohyra på väg att frigöra sig från pölarna och minskade beståndet till ett minimum. Dyfisken som överlever i fuktig lera hade plötsligt fått en livsviktig uppgift. När pölarna torkat såg människorna i byn till att fiskarna samlades upp i vattenfyllda bunkar och forslades till närmsta vattendrag och släpptes fria. Som tack för hjälpen med mygglarverna.
Sopbergen förflyttas
Nu är våndorna över och det är härligt att se människors iver att ta itu med förödelsen. De porösa möblerna kastas ut och körs så småningom bort av en ständig ström av tunga lastbilar. Grävskopor står för pålastningen. Sopbergen är enorma men betas av bit för bit, meter för meter. Nya vattenpumpar monteras in, vattentankarna görs rent eller byts ut, toaletterna går åter att spola och tankarna töms. Kön är lång för att få hjälp med saker man inte klarar av själv. Bit för bit väcks huset till livs. Färgen har flagnat och fukten känns fortfarande i näsborrarna. Träkol är en mycket gångbar produkt i saneringsarbetet, tar bort lukt och suger åt sig fukt. De flesta husägarna har lagt ut träkol på tidningar på många ställen. Som försiktighetsåtgärd flyttas eluttagen högre upp på väggen och samtidigt tas de gamla ledningarna bort. Dörrar behöver bytas men tillverkarna hinner inte med så det får vänta.