En djupgående undersökning av hur elektroniskt avfall handhas i Thailand har precis påbörjats. Det är kinesiska intressen som ligger bakom importen av elektroniskt avfall till Thailand och det är naturligtvis återvinning av ädelmetaller som ingår i avfallet som är intressant. Det finns mängder av elektronisk avfall i Thailand också men den hanteringen är reglerad och kan inte komma giriga affärsmän tillgodo.

Det har framkommit att många av återvinningsanläggningar opererar utan licens och på mark i områden som definitivt inte är avsedda för den här typen av avfall. Förutom ädelmetaller finns också en stor mängd tungmetaller som är skadliga för både mäniskor och miljö. Nu misstänks inflytelserika politiker ligga bakom. De har hjälpt skrupelfria affärsmän att bygga anläggningar på mark de kinesiska affärsmännen kommit över genom manipulering på lokala markkontor. Dessutom har de lokala tjänstemännen och inspektörerna hotats och uttryckligen ombetts att inte bry sig om att inspektera vissa återvinningsanläggningar.

Bangkok Post har fått en exklusiv intervju med den biträdande nationella polischefen Pol. Gen Wirachai Songmetta som också är operativ chef för den grupp poliser som har till uppgift att inspektera återvinningsanläggningar i hela Thailand.

Inga politiker har namngetts för risken att undersökningen kan försvåras men det är utom allt tvivel att thailändska politiker är involverade. Vid en inspektion i Chachoengsaos Plang Yao distrikt, som kom till efter klagomål från lokala människor som kände effekter av felaktigt handhavande av tungmetaller, framkom en hel del oegentligheter. Avloppsvatten från anläggning läckte ut och förgiftade grundvatten och odlingsbar mark. Anläggningen opererade utan licens att importera elektroniskt avfall från andra länder.

Efter inspektionen i Chachoengsao anade biträdande polischef oråd och genomförde omgående inspektioner på ytterligare 17 anläggningar. Det finns sex anläggningar som handlar med elektroniskt avfall i Chachoengsao, åtta i Samut Prakan, två i Pathum Thani  och en i Chon Buri och Samut Sakhon. Nittionio procent av alla som jobbade med de elektroniska avfallen kom från grannländerna. De flesta anläggningarna hade gammal maskinpark importerad från Kina och några av anläggningarna hade hyrt in skrupelfria revisorer som glatt hjälpt till att manipulera bokföringen, mot bra betalning förstås.

Det är för tillfället sju registrerade firmor som har rätt att importera elektronisk avfall. Totalt har tillåtelse getts till att importera 266 507 ton förra året och hittills i år har 91 090 ton kommit till Thailand. Återvinningsanläggningar av den här typen av avfall har ökat i raskt takt från 43 år 2014 till 111 år 2017 och hittills i år har ytterligare 52 anläggningar öppnats. De anläggningar som inspekterats bränner avfallet på mycket hög temperatur för att komma åt främst guld och koppar som säljs till höga priser. Det är förbränningen av icke önskvärt material som ger upphov till kontaminering eftersom förbränningen inte är tillräckligt effektiv.

De låga böterna som tullverket tar ut från företag som sysslar med olaglig import gör att allt fler importörer inte bryr sig om att skaffa licens. Eftersom den ineffektiva hanteringen som ofta görs på anläggningar utan licens kan ha en ödesdiger effekt på miljön borde straffsatserna höjas rejält, förslagsvis tio års fängelse.

 - Att utländska intressen ska få betalt för att kontaminera vårt land och våra vatten som vi använder för att odla grödor gör att vi inte kan bibehålla vårt anseende som världens kök, sa Pol. Gen Wirachai. Biträdande polischefen och hans associerade kommer att göra fler grundliga undersökningar av anläggningarnas återvinningsmetoder för att minimera riskerna att människors hälsa försämras och att miljön förgiftas.

Penchome Sae-tang, som är direktör för en organisation med ett imponerande namn, the Ecological Alert and Recovery-Thailand (EARTH), tycker att departementet för industriell verksamhet bör ta ansvar för och övervaka den kritiska miljöpåverkan den här typen av verksamheter har på och redan har haft i många områden. Det är av största vikt att undersöka om det finns någon sanning bakom anklagelserna att det är inflytesrika personer som är involverade i den här formen av korruption. Vid en kontroll visade det sig att ett företag hade femton licenser så uppenbarligen är det korruption och svag brottsbekämpning som är orsaken till ”avfallsskandalen”. Direktören för EARTH föreslår att alla anläggningar som återvinner elektroniskt avfall måste klara de krav som utvärderingsstudier av miljökonsekvenser och studier av hälso- och miljöeffekter ställer. I den befintliga lagstiftningen finns inga lagar som berör den här typen av affärsverksamheter eftersom det är nytt med elektroniskt avfall. Att det inte finns några lagar som reglerar den här typen av avfall gör att det finns massor av kryphål som oseriösa affärsmän och tjänstemän för den delen kan använda sig av. Det gäller alla instanser från stadsplanerare till tulltjänstemän. Inte heller världshandelsorganisationen, WTO, tycks ta den här typen av handel på allvar. De föreslår att undersökning av transporter av avfallsprover bör minskas för att underlätta handeln globalt. Just ett sådant förslag har lett till att Thailand har blivit ett paradis för människor som utan skrupler vill gör landet till en soptipp för miljöfarligt avfall. 

Chefen för departementet som handhar industriell verksamhet har från NCPO, thailändska regeringen, fått en speciell uppgift att se över den här typen av verksamhet. Thailand har ingen önskan att ta hand om sopor från andra länder enligt NCPO. Eftersom det redan finns mängder av avfall i landet så ska departementet för industriell verksamhet återvinna det som är värdefullt och bränna resten i sin egen anläggning. Thailand har högteknologisk kunskap gällande återvinning och förbränning av elektroniskt avfall. När skandalen uppdagades fick många kalla fötter men bara 14 000 ton avfall har skickats tillbaks till ursprungslandet. Det märkliga är att det finns uppgifter om att Thailand exporterar 430 000 ton elektroniskt avfall på årsbasis till bl.a Kina, Japan och Korea. Länder som också har avancerade anläggningar som kan ta hand om avfallet. Det finns 2210 återvinningsanläggningar i Thailand varav 148 tar emot elektroniskt avfall.

Vilka slutsatser kan dras från den här skandalen. Att giriga affärsmän och tjänstemän (inkluderat inflytelserika människor) skor sig och att de inte är miljömedvetna är ingen nyhet. Men när de utan skrupler kontaminerar odlingsbar mark och vattenresurser som leder till försämrad hälsa hos människor som bor i utsatta områden borde de bestraffas hårt. Kanske med tio års fängelse som föreslagits av biträdande polischef men kanske ännu bättre, tio års arbete på en av anläggningarna i syfte att städa upp.

Eftersom vi lever i en alltmer digitaliserad värld och i ett samhällsklimat där ekonomisk tillväxt i form av allt högre konsumtion leder det till att elektroniska sopor kommer att öka markant.

Vad är egentligen elektroniskt avfall?
Elektroniskt avfall, eller e-waste, är kort och gott elektronik som inte används längre av tre anledningar. Elektronik som inte fungerar, elektronik som fungerar men som anses omodern, en fungerande iPhone 5 byts ut mot en iPhone 5S och elektronik som producenten anser var omöjlig att sälja men tydligen inte att tillverka.

Vad händer med elektroniskt avfall?
Elektroniskt avfall kan gå tre olika öden till mötes, det kan återvinnas, förhoppningsvis i professionella anläggningar, det lagas och säljs sedan vidare, antingen i befintligt land eller exporteras för försäljning utomlands. Värst av tre öden är att avfallet hamnar på en elektronisk soptipp i tredje världen.

Vad är egentligen problemet med elektroniskt avfall?
Inget problem om det det tas hand om på rätt sätt.Om det inte tas hand om på rätt sätt är det ett enormt, växande och globalt problem. När det elektroniska avfallet hamnar på en soptipp i tredje världen plockas det i regel sönder först i jakt på värdefulla metaller, som koppar och guld. Demonteringen sker ofta för hand, utan ens den mest grundläggande skyddsutrustningen. Resterna av elektroniken bränns sedan med resultatet att allehanda farliga substanser frigörs för att spridas till människor och natur. De människor som bor i eller kring dessa soptippar är utsatta för mängder av livsfarliga ämnen. Blydamm från det elektroniska avfallet finns i luften cirka en meter från marken och andas in av intet ont anande människor.

Vilka farliga ämnen är det vi pratar om?
Grundproblemet med elektroniskt avfall är att det innehåller ämnen som är skadliga för både människor och miljö. Några av de vanligast förekommande.

■ Barium
Finns i katodstrålerör (i exempelvis gamla TV-apparater). Redan vid korttidsexponering kan allvarliga skador på lever, hjärta och ryggrad uppstå.

■ Beryllium
Finns i moderkort och orsakar lungcancer.

■ Bly
Används i lödningar. En gammal dataskärm kan innehålla upp till 3kg bly. Kan orsaka nervskador, njursvikt och störningar i den kognitiva utvecklingen hos barn. ■Hexavalent krom
Används som korrosionsskydd. Skadar vårt DNA och är oerhört cancerogent.

■Kvicksilver
Finns i kretskort. Oerhört farligt, och orsakar bland annat hjärnskador, andnings- och hudproblem.

■PVC
Finns i kablar och chassi. Bildar dioxin vid förbränning. Orsakar hormon- och reproduktionsstörningar samt skadar immunsystemet.                                                       

Dessa ämnen är alltså vardag för alla de människor som arbetar på och/eller bor kring de elektroniska soptipparna och i närheten av återvinningsanläggningar med oseriös hantering.

Elektroniskt avfall räknas som ”hazardous waste” (”farligt avfall”) när det kommer till internationell lag. Baselkonventionen är ett internationellt fördrag som ska reglera flödet av farligt avfall mellan länder. I praktiken är marknaden för e-waste svårreglerad. Idag är elektroniskt avfall den snabbast växande avfallstypen i världen. Trasig elektronik märks om som fungerande och kan då exporteras. Först när det når sin slutdestination visar det sig att det rör sig om avfall och hamnar på någon av de elektroniska soptipparna. På så sätt kan aktörer inom handeln med elektroniskt avfall kringgå lagarna som i många fall inte är uppdaterade. Vi har svårt att avgöra vilket som är värst, elektroniskt avfall eller giriga människor.