För er som förstår kinesiska och/eller kan läsa thailändsk skrift är budskapet i den här filmen kristallklart. Likaså för er med social empati eller vanligt sunt bondförnuft. Vi ska ändå återge en del av vad den här modiga grabben sa från sin upphöjda position. Lyssnare var både hans föräldrar och klasskamrater.

 – Jag vill ha tillbaks mina föräldrar jag vill inte att de ska tycka mer om sin telefon än om mig. Mina föräldrar gav mig en ”notepad” när jag var väldigt ung för de trodde att jag ville ha det. Jag tror att de gav mig en ”padda” så att de i lugn och ro kunde koncentrera sig på sina mobiler. Nu när jag är lite äldre får jag skäll för att jag slösar min tid på att använda min mobil för spel. Det är ju mina föräldrar som lärt mig att använda först en ”notepad” och sedan en telefon, de gjorde mig beroende redan i väldigt ung ålder. För det mesta bryr de sig inte om vad jag gör för de är uppslukade av sina mobiler.

Det vore så kul att få hålla mamma och pappa i handen, gå till en lekplats och använda gungor och karuseller. Om vi någon gång gör det bryr de sig inte om mig de petar på och glor i sina mobiler hela tiden, de skulle inte märka om jag ramlade och slog mig. Den enda gången de pratar med mig är när de frågar om jag gillar mina nya spel. Visst det är roligt att spela spel men inte jämt. Jag vill prata med mina föräldrar och jag vill att de ska märka att jag finns.

Det är en ung pojke, kanske 10-11 år som har tappat kontakten med sina föräldrar och sänder ut ett SOS från skolans veranda på andra våningen. I början är det nästan ingen som lyssnar men han ger sig inte. Han höjer rösten, han gestikulerar, han gråter och han får andra att gråta. Föräldrarna som står nere på gården försöker tafatt förklara att de ska bättra sig.

 – Det har ni lovat så många gånger, jag tror inte på er längre, säger han.

Titta på hela videon, studera kroppsspråket, se hur barnen växlar mellan skratt och gråt. Applåder blandas med snörvlande och att torka tårar. Föräldrarna kämpar först för att rättfärdiga sitt beteende men till slut ger de upp sina försök. De erkänner  att sonen har rätt, de är bekväma föräldrar som bara månar om sin egentid. Åtminstone blir vi på vinklarna berörda av den här pojkens brandtal. Det är dags nu, erkänn ert beroende som första steg till att bli av med det.

När människor får frågan om de är beroende av sina mobiler, sina ”electronic devices” svarar de oftast nej. Faktum är att betydligt fler är beroende än inte. Överallt sitter sällskap och äter och stirrar på en liten lysande skärm. Varför äta tillsammans om ingen vill prata med de andra, vill få ögonkontakt. Hur har det blivit på det här viset, vad är det för fel på oss människor. Kommer det att bli värre innan det blir bättre. Är de barn i 10-11 års åldern som ska väcka de äldre från sitt beroende. Är det för mycket begärt att försöka göra sig av med ett begär, är det för mycket begärt att föräldrar ska bry sig om sina barn, inte köpa en digital barnvakt åt dem. Vi hoppas att det finns någon förälder som orkar titta upp från skärmen, räta ut gamnacken och åtminstone bry sig om sina barn. Det finns barn som undrar om blommor luktar för de har bara sett blommorna i digitalt format på sina alldeles för tidigt fådda ”electronic device”.

Anm: Du kan också klicka på bilden för att starta filmen