Det finns en plan
Det som inte många vet är att redan år 2011, formades en plan för att förbättra villkoren för människor med annan etnicitet än thailändsk. Planen utvecklas av departementet för social utveckling och välfärd (The Department of Social Development and Welfare) och arbetet tog fart efter kritik av två specifika fall, de ovannämnda Rohingya (1300 personer skickades tillbaka till Myanmar och en oviss framtid) och behandlingen av Karen, ett bergsfolk, som länge förnekats sociala rättigheter. Att USA nedgraderade Thailand till den lägsta nivån när det gäller bekämpningen av människohandel har nog också spelat en viss roll. De som inte har några rättigheter hamnar ofta i tvångsarbete av skilda slag.
Många deltar
De som deltagit i framtagandet av planen har gjort sin hemläxa grundligt. Representanter från tre ministerier (inrikes, försvars, naturresurser och miljö) såväl som representanter från minoritetsfolk och icke-statliga intresseorganisationer har kommit med förslag till förändringar. För första gången har en bred förankring eftersträvats där även många utsatta fått göra sin stämma hörd. Generalplanen ska lämnas till den nya interimsregeringen redan i augusti och förväntas lagstadgas någon gång mellan 2015-17. Det kan tyckas ta lång tid att få en lag som skyddar minoritetsfolken i Thailand men man bör ta med i beräkningen att det finns 56 etniska grupper som bor i 67 av 77 provinser. Den sammanlagda folkmängden uppgår till 6,1 miljoner människor alltså närmare 10% av Thailands befolkning.
Bor ofta svårtillgängligt
Det är stora svårigheter att registrera och kartlägga samtliga berörda etniska minoriteter som ofta bor i svårtillgängliga skogsområden och marin miljö. De olika grupperna har flyttat ofta, ibland med tvång, men också frivilligt till nya områden de har trott skulle bli en bättre hemvist. Nu är i alla fall folkräkningen nära att kompletteras och efter det kan ett thailändskt ID-kort utfärdas till behöriga, det ska ta sin början under nästa år, 2015. Utan identitetshandlingar uppstår stora svårigheter och missförstånd i all kontakt med myndigheter, registrering av bostadsadress låter sig inte göras och skolgång är i princip omöjlig. Det är också viktigt att skydda minoritetsfolkens traditioner och etnicitet och att lära känna de olika kulturerna kan inte göras på en dag.
Berättigade att bo och bruka skogsmark
År 1998 togs ett regeringsbeslut som beviljade berättigade etniska minoriteter att fortsätta bo och bruka mark i områden de tidigare haft som hem. På 2000-talet infördes restriktioner mot att uppehålla sig i skogsområden, stick i stäv mot beslutet. Många klumpiga försök att tvångsomplacera minoritetsfolken, som enligt 1998 års beslut ansåg sig ha rätt att bo kvar, gjordes. Den nya generalplanen kommer att hedra beslutet från 1998, sägs det. De grupper som ockuperar specifika landområden måste dock kunna bevisa att de bott där och brukat marken oavbrutet under en lång räcka år. Helst med flygfoton och dokument som utställts av landkontor. Det kommer också att finnas möjligheter för nya grupper att bosätta sig i skogsområden som förklarats som nationalreservat under förutsättning att de sysslar med skogsbruk och är måna om skogens fortlevnad.
Visat missnöje ger resultat
Det känns som om armechefens ofta visade missnöje med ineffektiva byråkrater börjar ge resultat. Det finns en större iver att få saker och ting gjort på rätt sätt och rent av brådskande. Att det dragit ut på tiden att ufärda identitetshandlingar till behöriga har ofta berott på att tjänstemän begärt betalning från människor som inte haft ekonomiska resurser att ”köpa” ett ID-kort. Kanske börjar både lokala tjänstemän och huvudstadsbyråkrater känna sig reformerade på samma sätt som politiker som ombetts att ändra grundinställning. Ett nytt ord kanske kommer med i svenska akademins ordlista nästa år. En reformerad pålitlig politiker kan dras samman till ”pålitiker”.