Vi har tagit del av en artikel skriven av Daniel Lindvall doktor i sociologi. I artikeln framkommer det att det politiska systemet behöver utvecklas och det håller vi på vinklarna med om till hundra procent. Daniel Lindvall refererar till den belgiske författaren David van Reybrouch, som skrivit ett öppet brev till EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och den franska statsvetaren Hélène Landemores och hennes teorier om den representativa demokratins kris.
Daniel Lindvall föreslår att vi ska lyssna på statsvetaren Hélène Landemores idéer om en öppen demokrati.

För ett par år sedan publicerade den belgiske författaren David van Reybrouck boken ”Emot allmänna val”. Han beskrev en europeisk demokrati som led av olika utmattningssyndrom. Håglöst strävar demokratin framåt med krämpor som likgiltighet, misstro och politikerförakt, politisk maktlöshet och förlamning. Trots att vi lever i en tid med allvarliga och svårförutsägbara utmaningar visar politiker allt mindre flexibilitet. ”Varje parti vill ha ut det mesta av varje uppgörelse”, skrev van Reybrouck, och därför blir regeringsbildandet långdraget och regeringarna ineffektiva och instabila.

Det krävs inte någon särskilt ingående analys för att också se dessa utmattningssymptom hos den svenska demokratin. Trots att vi står inför en klimatkris och ännu inte är ute ur den mest allvarliga pandemin i modern tid kastar våra folkvalda lättvindigt landet in i en svår politisk kris. Ett utredningsförslag om hyresreglering som ännu inte remitterats ansågs tillräckligt provocerande för att Vänsterpartiet skulle hota med en misstroendeförklaring. De konservativa oppositionspartierna lockades in i leken och tryckte på knappen som fällde regeringen. Medan Centerpartiet och Liberalerna i sin vilja att vara principfasta mest framstod som ansvarslösa, sprang regeringen som kunde förutspått allt detta blint in i väggen. Utmattade gav vi oss in i ett politiskt renoveringsprojekt just när vi alla borde tagit semester.

För att rehabilitera demokratin ut ur denna utmattning kom van Reybrouck med ett anspråkslöst förslag. Han propagerade för att den representativa demokratin skulle kompletteras med medborgarråd vars medlemmar utses genom lottning. I sådana medborgarråd skulle enskilda samtala med varandra och komma med förlag till lösningar på aktuella samhällsutmaningar.

Denna idé har bland annat utvecklats av den amerikanske statsvetaren James S Fishkin. Han har genom experiment visat att människor som blir kallade att ägna tid åt politisk konsultation oftast ger sig hängivet an uppgiften och också är benägna att ändra sina politiska ståndpunkter under arbetets gång. Sådana lottade medborgarråd har tillsatts i flera länder och agerar ofta i en anda som inte avspeglar den polarisering som präglar politiken i övrigt. Genom att råden är slumpmässigt tillsatta blir de också representativa för hela samhället och därmed kan perspektiv från alla olika samhällsgrupper komma till tals.

Insatsen blir ju även tidsbegränsad red.anm.

I början av året publicerade den franske statsvetaren Hélène Landemore boken ”Open democracy”, ännu en bok om den representativa demokratins kris och om de välgörande slumpmässigt tillsatta medborgarråden. Hon ägnar sig främst åt det nationella forum av 950 framlottade islänningar som tog fram ett förslag till en ny grundlag på Island. Även det medborgarkonvent som tillsattes i Frankrike 2019 som ett svar på Gula västarnas protester mot bränsleskatter avhandlas. Detta konvent bestod av 150 slumpmässigt utvalda medborgare som fick i uppdrag att ta fram förslag för hur landet skulle kunna minska sina växthusutsläpp med 40 procent i jämförelse med 1990 års nivå, i en anda av social jämlikhet.

Hennes redogörelse av medborgarråden är något torr och analytisk, men också rörande. Hon beskriver hur en grupp främlingar sätts samman och tar sig an komplexa och stora samhällsutmaningar. Under ett antal tillfällen träffas de, diskuterar och tycks också lyssna till varandra. Personer utan vana att tala inför en stor grupp får göra sin röst hörd. De tar till sig fakta och information från experter och forskare som bjudits in. Och så presenterar de en rad nya och till viss del radikala politiska lösningar. Det isländska förslaget till ny grundlag innehöll idéer om utvidgade medborgliga rättigheter och möjligheter till demokratisk delaktighet. Landets naturresurser föreslogs vara kollektivt ägda, vilket den inflytelserika fiskeriindustrin var allt annat än positiv till.

Ett medborgarråd är ett betydligt bättre alternativ än att tillsätta en utredning bestående av politiskt allierade som efter år av utredning kommer med ett inaktuellt utlåtande som sällan leder någonstans red.anm.

Landemore menar att det inte är något fel på demokratins ideal, men att vi inte har rätt institutioner för att förverkliga den. Den representativa demokratin av i dag tenderar att polarisera det politiska landskapet, samtidigt som den realiserar en politik som i flera avgörande frågor inte avspeglar folkviljan i stort.

De slumpmässigt tillsatta medborgarråden visar enligt henne att en ny form av politik är möjlig. Det handlar inte om att ersätta den folkvalda församlingen utan, som hon uttrycker det i en intervju, ”poängen är att låta systemet andas”.  Att vid avgörande tillfällen öppna upp för medborgarna att bidra till agendasättandet och beslutsfattandet.

Framlottade medborgarråd utgör troligen inte en magisk lösning på den utmattning som demokratin världen över anses befinna sig i, men det är tveklöst så att det politiska systemet bör utvecklas för att bättre fånga upp medborgarnas behov och intressen, bryta upp den politiska polariseringen och låta perspektiv från alla olika samhällsgrupper få komma till tals. Möjligen behövs inte ett nyval till hösten för att lösa sommaren regeringskris, men oavsett bör vi lyssna på Landemore och låta systemet få en stund att andas.

Av Daniel Lindvall
Daniel Lindvall är doktor i sociologi. Hans senaste bok är ”Upphettning” (Fri Tanke 2020).

Inslag från redaktören
För att rehabilitera demokratin kom David van Reybrouck med ett anspråkslöst förslag. Han propagerade för att den representativa demokratin skulle kompletteras med medborgarråd vars medlemmar utses genom lottning. Kanske ett fungerande alternativ när enskilda frågor ska lösas.

Ett lands senat som har till uppgift att kotrollera en regerings maktutövande kan kallas ett medborgarråd med ett större ansvarsområde och en mandatperiod.

Ett alternativ att tillsätta en senat är att samtliga medborgare i varje enskilt valdistrikt i ett land får en möjlighet att namnge en kandidat de anser kompetent. En kandidat som inte namnges genom en koppling till ett politiskt parti utan p.g.a. tillhörighet i någon av de 10 yrkeskategorier och sociala instanser som listas nedan. Varje medborgare kan namnge en kandidat i varje grupp men behöver inte nödvändigtsvis namnge 10 personer.

Medborgarna ska gå till en vallokal precis som vid allmänna demokratiska val och en valkommitte ska samordna valet av kandidater. I varje enskild yrkeskategori och social instans kommer det att bli ett stort antal namn. Samtliga namngivna, med ett satt minimum av röster, kommer i nästa steg att delta i ett internt val inom sin grupp och distrikt. Om vi tar Thailand som ett exempel så finns det  77 provinser och i varje provins finns ett stort antal valdistrikt. Samtliga valda i de olika distrikten i en provins kommer sedan att rösta fram en (1) kandidat i varje yrkeskategori och social instans.

Det innebär 10 kandidater från varje provins alltså 770 kandidater (77 inom varje kategori) som går till en slutlig omröstning för att utse 250 senatorer som för tillfället bildar den thailändska senaten. Från de kvarvarande 77 kandidaterna röstas 25 stycken fram internt i varje kategori, 25 som kommer att representera sin yrkesgrupp eller sin sociala instans i senaten. Vi har valt att kalla modellen för kompetent demokrati med tanke på att alla valda i senaten har kompetens inom sin kategori. Det räcker alltså inte, som kandidat, att ha kunskap enbart, kompetens är att kunna omsätta sin kunskap i handling.

De tio grupperna är indelade enligt följande kriterier
Offentlig förvaltning och säkerhet (tjänstemän, statstjänstemän, väpnade styrkor)
Juridiskt och rättsligt system (domare, åklagare, polis, jurister)
Utbildning och folkhälsa (lärare, forskare, läkare, apotekare, sjuksköterskor, utbildningsadministratörer)
Lantbruk och fisknäring
Den privata sektorn
Miljö, fastigheter, vetenskap, media, energi, allmännyttan
Små och medelstora företag
Kvinnor, äldre, funktionshindrade, etniska minoriteter
Kultur och konst
Övriga

Allmänna val av politiska partier och politiker är bara en av sju pelare för att ett land ska kunna kallas en demokrati.  Väldigt ofta anses ett land vara demokratiskt just beroende på att allmänna val hålls regelbundet. Minst lika viktiga som demokratikriterier är yttrandefrihet, politisk tolerans, följa lagar och förordnngar, ansvar och öppenhet, decentralisering och ett aktivt civilt samhälle.