När vi vaknade en helt vanlig onsdagsmorgon av bytuppens galna morgonstök visste vi, att efter grottutforskning skulle näsan fortfarande peka norrut. Vi hade egentligen ingen direkt färdplan men tanken var att vi skulle nå Myanmars sydspets innan vi skulle vika av österut. Vi gjorde som vanligt, tog dagen som den kom. Att ”fika” är en viktig del av resandet och vi hittade ofta små mysiga caféer utefter vår färdväg. Så också den här resdagen. Ett medelålders par hade slagit upp en cafékiosk framför sitt hus och det var dags för en paus. Det visade sig att mannen i huset härstammade från Ang Tong samma provins som min frus föräldrar, samtalet flyter enklare när det finns en gemensam nämnare. Det blev en längre pratstund än vi tänkt oss mycket beroende på att caféägarna var pratsamma och ville absolut delge oss en upplevelse de haft lite längre norrut. Ett besök på ett fantastiskt vattenfall blev således vår färdplan.
Khlong Lan Waterfall ligger som sig bör i Khlong Lan National Park i provinsen Kamphaengphet. Hundra meter högt och fyrtio meter brett med mycket vatten efter allt regnande blir ett imponerande vattenfall. Vattnet kommer från Thanon Thongchais bergskam med en högsta punkt av 1 439 meter. Bergskedjan är ett vidsträckt komplex med åtskilliga mindre vattenfall och strömmande vattenvägar.
Men innan vi nådde nationalparken passerades mängder med små byar på en mängd småvägar. Det slog oss att Thailand har en levande landsbygd. Det finns människor i rörelse överallt och varje liten by har en polisstation, postkontor, bilreparatör, säljare av nödvändigt material för husunderhåll och ställen att äta förstås. Det är heller ingen brist på någonstans att bo och ett bemannat bankkontor som både tar emot och ger ut kontanter finns i nästan varje by. Bensinstationer finns alltid, personbilar, motorcyklar och jordbruksredskap behöver drivmedel.
När vi kände oss liten vilsna går det att använda googlemap förstås men ännu bättre är att fråga ortsbefolkningen om vägen. Ett alldeles utmärkt sätt att starta ett samtal och samtidgt få lite information om områdets för- och nackdelar. En kvinna kom farande på sin cykel i en nerförsbacke och att hon anade att vi behövde få svar på några frågor tyder på god varseblivningsförmåga. Hon ville inte bli av med farten utför men pekade neråt i backen och vi förstod att hon skulle stanna till längre ner. Vi vände och följde efter henne nerför backen och mycket riktigt hade vi varit på väg i fel riktning. Det är inte alltid rätt att åka dit näsan pekar.
Att utforska Thailands ”north central plain” via småvägar, nytt vägnummer varje halvtimme, är ibland några kilometer på dåliga vägar. En landsbygd lever inte om det inte finns barn och det finns det i det här området. Den vanligaste vägskylten är School Zone Reduce speed, lite som en by en skola. En turistattraktion som Khlong Lan Waterfall gör också sitt till för att göra landsbygden levande. Det är en självklarhet att det växer upp säljstånd och små butiker i direkt närhet till en plats som drar många besökare. Faktiskt bildas en egen liten moobaan runt vattenfallet. Khlong Lan är ett rent fyrverkeri av vatten och luften fylls av dis från den mäktiga fallhöjden.
Vi bestämde oss för att bo på en närliggande resort (Wanalee) fastän det var tidig eftermiddag. Vi hade ju bestämt oss för att inte skynda oss att ha ledigt. Vattnet från fallet bildade en liten brusande å som rann igenom resorten, ett träd med tillräckligt kraftiga grenar för att fästa en gunga i, stod mitt i den milda forsen. För 600 baht blev det en natts boende och frukost för två nästa morgon. Nu pekade näsan österut. Resan från Khlong Lan Waterfall, till vad som skulle bli den mest oplanerade destination, Chiang Khan, kan jämföras med en tripp från Storlien till Umeå via Östersund. På småvägar blir det närmare 600 km med begränsad hastighet så vi hade inte för avsikt att nå Chiang Khan redan nästa dag. Fortsättning följer.
Hua Hin Jazzfestival är också en del av den inhemska turismen och både fredagen den 4:e och lördagen den 5:e december drog stort antal besökare till Hua Hins strand. I år var det många storband på scenen, bildade av musikstundenter från Bangkok. Höjdpunkten båda kvällarna var Koh Saxman med sin energiska stil att hantera en saxofon. Vi har följt honom de senaste tjugo åren och han blir allt bättre år för år. Dessutom ger han unga musiker en chans att visa upp sig för publik. Hans normala band fanns på plats och då blir det mer funk än jazz vill vi påstå. Koh har inget ego och låter alla i bandet skina dessutom låter han vokalissor ta plats trots att han är en mycket habil sångare själv. Eftersom den 5:e december är Rama IX (Kung Bhumibol Aduljadet) födelsedag, tillika farsdag, var det naturligt att rendera ett speciellt musikstycke till hans ära. Det blev stämningsfullt när publiken tände sina mobiltelefoner (förr var det tändare) för att drönare som flög runt scenen skulle få fina bilder. Ingen kan som Koh Saxman hantera en saxofon och de rena tonerna är godis för öronen.
