Tre grupper
Man kan dela in de inbjudna i tre grupper, VIP-gäster, övriga gäster och så pressen. VIP-arna är de som går på minst två oftast tre tillställningar per kväll. Ett utmärkande drag på en VIP-are är sättet att klä sig, utmanande och tidpunkten för entren. Gärna lite sen så de andra stackars inbjudna får vänta och naturligtvis så att alla inbjudna ser dem. En VIP-are förklarade att det är viktigt att gå tidigare från en tillställning och ändå komma för sent till nästa. Så ska en vip-slipsten dras.

 – Ursäkta att jag är sen men trafiken var förfärlig idag, min chaufför kunde inte ta sig fram överhuvudtaget, vag ursäkt från en VIP (men att VIP-aren har chaffis går fram).

Vilka är VIP-arna
Såpaskådisar både kända och mindre kända men sexiga. Popstjärnor, de som kan sjunga och de som inte kan hitta rätt ton, iklädda solglasögon och senaste frillan eller underliga huvudbonader om de inte hunnit till frissan. Och så de riktiga proffsen. De som inte har något annat att göra än att gå på tillställningar. Någon ex-miss-Thailand, ex-politiker och polis-militär-generaler hör till den här kategorin. Här finns också ättlingar och annat fint folk med näsa för extravagant utstyrsel som märks.

Årgångsvin för VIP
För de här speciellt inbjudna finns det speciella sittplatser reserverade och naturligtvis serveras speciell mat. Om de övriga gästerna serveras vinplonk så dricker VIP-arna årgångsvin från importerad butelj. En litet blomsterarrangemang fästs på VIP-aren för att urskillnaden ska vara total. Det är också de här människorna som det svansas mest för och som gör att övriga inbjudna, inte minst pressen, dyker upp. De betalas sällan i kontanter men får alltid med sig något av värde i form av produkter eller presentkort från tillställningen. Kontanter förresten, det vore förmätet att ens nämna pengar, för en riktig VIP-are bekymrar sig inte om så värdsliga ting. De har mer än tillräckligt av den varan, åtminstone utåt.

– Jag kommer precis tillbaks från Paris, en vanlig VIP-kommentar (alla förväntas veta vad man gör i Paris, märk väl inte Frankrike, det är för turister).

Inte helt rättvist
Det är inte riktigt rättvist att säga att de inte har något annat att göra än att gå på tillställningar för många av proffs-viparna sysslar med välgörenhet. Många av dem är dessutom väldigt duktiga på att samla in pengar till diverse välgörenhetsfonder. Men någon liten slant ur den egna kassan går sällan in. Om någon VIP-are mot förmodan skulle ge ut ett visitkort är namnet tryckt i sirlig guldskrift gärna med någon form av emblem från ättens vapensköld ingraverat (i relief heter det på tryckeriet).

Smälta in med omgivningen
Sedan har vi de vanliga gästerna som man kanske skulle kalla för affärsbekanta. Den här gruppen består av människor som festföretaget har nytta av i sin dagliga gärning. Alla är välklädda och följer kvällens klädeskod utan att överdriva. Står de i inbjudan att man ska klä sig i rött är garanterat slipsen röd hos männen och sjalen hos kvinnorna. Om ingen klädeskod är angiven kommer männen ofta i ljusblå skjorta och beige byxor och kvinnorna i dito byxdress. Ett bra val om man vill vara osynlig och passa ihop med färgen på gardiner och tapeter i rummet. Här har vi också de som inte bestämt sig om de ska vara uppklädda eller ledigt klädda. Således har man slips till kortärmad skjorta eller udda kavaj utan slips.

Talar lågmält
De här människorna talar lågmält med varandra om saker som på inget vis kan göra någon upprörd. Det går fram till det gående bordet och plockar åt sig en liten mängd smårätter på en tallrik och avlägsnar sig sedan från bordet och smyger in i ett hörn av lokalen. Om tillställningen börjar klockan sju är man där senast kvart över. Man stannar heller inte för länge för att visa att man minsann har arbete att sköta. Den här gruppen går inte på fler än en tillställning i månaden, kanske två. De är inte särskilt imponerade av VIP-arna och försöker sällan komma nära de mer kända gästerna. De tackar värden när de lämnar partyt och är i största allmänhet artiga och oförargeliga. Partyts ryggrad.

Pressfolk
Pressen är ofta indelad i två, den inhemska och utlänningarna. Den här gruppen är den minst homogena och den mest monogama. Det är också här man kan se de mest uppseendeväckande beteenden och utseenden. Ibland verkar det som om att äta och dricka på tillställningar är en del av lönen. Om det finns någon yrkesgrupp som inte har en susning om hur man klär sig på en tillställning så är det pressfolk. Mångficksväst och multificksbyxor i kakimaterial samt grova kängor. Någon form av uniform för utländska skribenter som besöker tropiska länder verkar det som. Oerhört malplacerat i ett femstjärnigt hotells ballroom. Man kan tro att de varit nerfrysta sedan andra världskriget.

En del av den utländska pressen
Här hittar man de kvinnliga journos som vill väcka uppmärksamhet genom att snagga sig och vända glasögonen upp-och-ner med två vinglas (fortfarande bara plonk men vem kan se eller smaka skillnaden) i händerna. Och sa tar plonket slut därför att nästan all press har druckit sig till en löneförhöjningen och jakten på återstående ölsponsorsburkar tar vid. Det är då mångficksvästen och multificksbyxorna kommer till sin rätt. Ett annat utmärkande drag hos de pressinbjudna är att de kommer först och går sist, anledningen sägs vara att man inte vill missa något av det som händer. ”Fan trot”.

Inhemsk press
Journos kan sällan hålla tyst, inte ens under värdens treminuterstal. Man vet inte ens vem det är som håller tal eftersom man inte vet vem värden är. En manlig skribent tjatade på en stilig kvinna om en date eftersom hon var så kvinnlig och sensuell (han menade nog sexig). Inte visste han att det var värdens fru. Kanske en lite orättvis bild av pressen för alla beter sig inte som uthungrade vargar. Många är pålästa och artiga, stoppar lydigt ner presskitet i axelremsväskan för att kunna kolla fakta dan därpå vid datorn. En viss skillnad i uppträdande kan skönjas och rent generellt äter och dricker den inhemska pressen mindre, åtminstone på de 7-800 tillställningar hitills bevistade.

Annonser
Anledningen till tillställningen är att få Pressen sittandes vid datorn dan därpå. Redaktören ska ta in artikeln, så lång som möjligt, på en bra plats i tidningen. Ju längre artikeln blir i tidningen ju mer annonspengar kommer tidningens konto tillgodo och inbjudan till nästa tillställning dimper ner som på beställning. Man kan nog rent generellt säga att det är svårt att tro det som skrivs i de flesta magazin i Thailand. Det är inte bara den myckna förplägnaden på tillställningar som gör journos positivt inställda, förmodligen är det än mer annonspengarna som får tidningsägarna att glömma att pressen ska vara neutral. Viktigast av allt är foton från tillställningen blir publicerade. En mängd VIP-are som vant tittar in i kameran uppradade och på ena hörnet kläms värden in. Några vanliga- eller pressmänniskor är aldrig med på bild.

Samma gäng
Att vara inbjuden och gå på tillställningar kan vid en första anblick kännas som en attraktiv livsstil. En god vän som säljer annonser för en tidskrift i Thailand går på tillställningar för att ragga till sig visitkort och har blivit en fena på det. Kommer hem med 50-60 nya potentiella annonsörers visitkort efter varje party. Det är meningen att man ska mingla och träffa nya människor. Problemet är att det inte finns några nya människor, det är samma gäng som ständigt är inbjudna.Efter några partyn har det utkristalliserat sig små grupper som tycker om att umgås. Det är en imponerande mängd människor som orkar med alla tillställningar år ut och år in. För dem har det blivit, precis det, en livsstil.

Fotnot: För journos används ordet murvlar på svenska. Tillställningar kallas för functions i Thailand..