Politiska motståndare behövde ingen visa respekt för. Det var nu splittringen började som har lett till ett behov av försoning 2016. NCPO, den nuvarande militärledda regeringen får ofta kritik för att de inte gjort tillräckligt för att en försoning ska äga rum. Frågan är om försoning går att beordra. Ytterligare en fråga är vem som ska starta processen.

Ingen anständighet
Från i princip 2005 och fram till 2014 hårdnade retoriken bortom anständighetens gränser. Otidigheter strömmade ur mun från scendemagoger, oftast till åhörarnas stora förtjusning med öronbedövande förstärkning i form av handklappare från PAD, fotklappare från UDD och visselpipor från PDRC. Harskramlor på fotbollsmatcher och t.o.m den sydafrikanska vuvuzelan förbleknar ljudmässigt. En fruktansvärd kakafoni. Det som förvånade var att både åhörare och talare var fullkomligt normala thailändare som aldrig skulle komma på idén att tala till en annan thailändare på ett så fruktansvärt nedlåtande sätt öga mot öga.

Sträcka ut en hjälpande hand
Ua-athorn är det samlade uttrycket för det typiskt thailändska. Det betyder att sträcka ut en hjälpande hand, ett karaktärsdrag hos thailändare innan gaphalsarna intog scenerna. Det vackra svenska ordet givmild dyker upp i huvudet, att ge utan att vilja ha något i gengäld. Leendets land fanns i allra högsta grad t.o.m i trafiken fanns vänlighet. Allt det här förändrades efter att ”gulskjortorna” stängde flygplatserna och intog riksdagshuset. PAD satte normerna för kommande demonstrationer och för att inte bara kopiera förstärktes den civila olydnaden av efterkommande demonstranter. De sattes också en oroväckande hög gräns för olydnad. Vi såg ofta motorister ignorera poliser som försökte stoppa dem vid lagbrott. De körde helt enkelt vidare utan en tanke på att stanna.

Beteendet förändrades
Under demonstrationsåren förändrades thailändares sätt att bete sig, definitvt till det sämre. I trafiken blev tutande vardagsmat, visa fulfinger blev vanligt, blinka med helljus rakt in i framförvarandes backspegel skedde med oroväckande omdömeslöshet. Det ledde till att förare helt enkelt stannade sitt fordon, klev ur bilen och ville slåss. Om inte antagonisten klev ur bilen slogs bilrutor sönder och t.o.m. plåtskador uppstod. Själviskheten frodades som aldrig förr. Vi kände inte igen Thailand, det Thailand vi kom till i slutet på 80-talet.

Brydde sig ledarna
Om det överhuvudtaget fanns någon ledare bland PAD, UDD och PDRC som tänkte på att ”nam jai” hade försvunnit var de i minoritet. Fanns det någon ledare bland demagogerna som brydde sig om ua-athorn, knappast. Inte ens idag har de lyckats få in i sin skalle hur illa de behandlat ”thaiheten”. Att lagar och regler var till för att brytas mot var mer regel än undantag, vi var på väg mot ett laglöst samhälle. Som tur var fanns fortfarande det thailändska normalbeteendet kvar på landsbygden. Väldigt många förfasade sig över utvecklingen i fel riktning. I många byar levde röd- och gulskjortor sida vid sida utan att börja slåss vid politiska diskussioner. Precis som de gjort innan ”demonstrationerna”.

Militär intervention välkomnades
Det fanns många thailändare som välkomnade den militära interventionen den 22 maj 2014. Kanske allra mest för att det också innebar slutet på de ständiga demonstrationerna. Scenen som varit centrum för nedbrytandet av ”thaiheten” monterades ner och demonstranter från provinserna bussades hem. Faktum är att thailändare firade en ”militärkupp” trötta som de var av det eviga hand- och fotklapprandet för att inte tala om visselpiporna. De var minst lika trötta på det laglösa beteendet. Militären visste hur landet skulle återgå till ordning och reda. NCPO som står för National Council for Peace and Order införde precis det. Lugn och ro-rådet sa många.

Kanske på rätt väg
Nu har det gått drygt två år. En folkomröstning angående en ny grundlag har fått tummen upp. Sakta men säkert börjar saker och ting återgå till hur det var förut. Vi såg en gatuståndsägare gå upp till vakterna i vår mooban med mat och dryck igår, det var länge sedan vi såg det. Människor börjar åter le, medtrafikanter vinkas fram och människor som står strandade mitt i gatan släpps över. Brottslingar paraderas inte längre framför medias kamerablixtar, brott mot lease majeste avgörs inte längre i miltärdomstolar inte heller brott som anses strida mot nationens säkerhet. Det är nu åter civila domstolars arbete. En åtalad anses oskyldig till motsatsen bevisats.

Opinionsmätningar
Om det går att utläsa något ur opinionsundersökningar är det bäst att studera många. Märkligt nog är nästan samtliga rörande överens om att Prayuth Chan-ocha är den ledare som landet behöver just nu. Inte för evigt, inte för länge men för tillfället. Han har en hög gillandegrad för att han är beslutsam, håller tidsramarna för det han lovar ska bli gjort och försöker få bukt med korruptionen. Tre saker som definitvt blivit bättre. Det som oroar thailändare är den sedan länge pågående konflikten i södra Thailand, provinserna Pattani, Yala och Narathiwat. Ekonomin och höga priser på jordbruksprodukter är också oroande. Inte heller människors fri- och rättigheter har förbättras under NCPO. Höga levnadskostnader, bråk mellan olika politiska fraktioner, brottsfrågor och minskande social moral är precis som förr enligt de tillfrågade.

Vad vi hoppas på
Att social moral framförs som oförändrad strider lite mot våra iakttagelser. Kanske är vi för optimistiska, kanske vill vi så gärna få tillbaka vårt Thailand från förr. Vi tycker också att det är bättre att vara optimistisk för att på så sätt påverka utvecklingen till ett mer fridfullt samhälle. Det kanske är att sticka ut huvudet att påstå att ledarna för demonstrationerna under de senaste tio åren bär skulden för att begreppet ua-athorn har degenererats men vi står för den åsikten. Nu hoppas vi bara att NCPO håller sig till den ”road-map” som stakats ut. Att det blir ett val om än med något begränsad frihet för politiker. Vi hoppas också att de försoningstrevare som pågår bland politiker och aktivister fortsätter att pågå utanför mediaradarn. På så vis behöver ingen ”förlora ansiktet”. Vi hoppas också att de pågående fredsförhandlingarna med rebellerna i Pattani, Yala och Narathiwat bär frukt. Sist men inte minst hoppas vi att allt påbörjat reformarbete fortsätter oavsett vilket parti som blir störst vid nästa val.