Det låter onekligen som en drakonisk artikel om den framställs på det här viset som det naturligtvis görs av motståndare till NCPO. Det finns förstås en annan förklaring från regeringshåll. Efter tidigare militära interventioner har s.k. lagar för rikets säkerhet införts. Det har inte fungerat så för att förenkla bibehållandet av rikets säkerhet infördes Artikel 44. En snabb lösning för svårlösta problem tycker man från regeringshåll. Artikel 44 används inte i tid och otid och oskyldiga människor kommer aldrig att drabbas.

Och så lite kritik från inte oväntat håll. UNHC, FN:s organ för mänskliga rättigheter anser att risken finns för allvarliga kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter och att yttrandefriheten tillintetgörs. USA varnar för att miltärens grepp om makten inte minskar med Artikel 44. Det var heller inte meningen blev svaret från regeringshåll.

Delar av thailändska politiker anser att artikeln är nödvändig för tillfället och visst är en lägre grad av krigslagar. I sinom tid kommer artikel 44 att skrotas men inte innan NCPO anser att försoningen har börjat röra sig i rätt riktning.

Vi ska ge två ganska olika exempel på hur Artikel 44 använts. Det första exemplet handlar om hur staten lyckades ta tillbaka 432 765 rai (en rai är 1600m²) från illegala ägare på bara 129 dagar. Att äga mark illegalt kan gå till på många sätt. Inflytelserika personer kan helt enkelt gå in på ett markkontor och ”be” personal ändra på markgränserna. Det finns skrupelfria människor som slår ner sina bopålar eller bygger en resort på mark som är avsedd för odling av grödor. Visst, de har dokument, visserligen förfalskade, som visar att de är de rättmätiga ägarna. Är man inflytelsrik så är man. Det finns en instans som förkortas ALRO, det står för Agricultur Land Reform Office, som har till uppgift att fördela odlingsbar mark bland marklösa bönder. Det är marken som ALRO ska fördela som missbrukats. Nu bryr sig inte Artikel 44 om inflytelserika så därför användes den i en situation som nästan blivit ohållbar. Resorter har rivits och bostadhus har flyttats med hjälp av Artikel 44. Det hade inte gått att göra på 129 dagar på något annat sätt. Att ta tillbaka marken har nämligen pågått de senaste tjugo åren.

Parkeringsböter och böter för fortkörning är något som ingen vill betala i Sverige. Inte heller så kallade trängselavgifter betalas av storstadsborna. Nu finns ingen Artikel 44 i Sverige men i Thailand kan till och med förseelser i trafiken drabbas av den ”drakoniska” lagen. Det kanske var dags, statistiken visar att hela 86% av 680 000 böteslappar under de senaste sju månaderna i Thailand helt enkelt är obetalda. Bara elva procent är betalda så vi får anta tre procent anses felaktigt utfärdade. Bilskatt ska ju betalas varje år för att få den efterlängtade dekalen med ett årtal på att fästa på insidan av vindrutan. Vid registreringstillfället kommer syndaren att tvingas betala sina böter för att få dekalen och det är det lokala kontoret för marktransporter som är den kontrollerande instansen. När artikeln ändå var framtagen tyckte de regerande att det var lika bra att påminna om bältestvång också. Då tyckte förstås en del motståndare till NCPO att Artikel 44 inte borde användas i fall där det fanns andra adekvata lagar och det finns ju trafikregler.

Jodå visst finns det trafikregler men inte till för att följas tydligen med tanke på siffran 680 000. Först följs inte trafikreglerna och sedan betalas inte böterna, det får väl anses vara två lagbrott för samma förseelse. Att förflytta sig i en minibuss är kanske det populäraste transportsättet för medellånga resor (de allra längsta tripperna används tåg och buss för). En del av oss har nog befunnit sig i en minibuss med en ”galen” chaufför. Vi skrev tidigare om att alla minibussar för transport av människor ska utrustas med en GPS för att ett kontrollcenter ska kunna registrera deras framfart. Nu blir det ännu tuffare att vara ”galen”. Om en minibuss är involverad i en trafikolycka och det visar sig att anledningen var fortkörning eller att föraren jobbat fler timmar i sträck än tillåtet kan den offentliga transportlicensen dras in för upp till sex månader. Att använda fordonet i illegala aktiviteter eller ta för mycket betalt av resenärer är två andra förseelser som kan bestraffas på samma sätt.

Det kanske är så att Artikel 44 kan hjälpa till att få ner den notoriska dödsstatistiken i den thailändska trafikdjungeln. Kanske börjar några fler följa tafikreglerna för att de inte vill betala böter. Det kanske till och med är så att förare börjar inse att det nog inte är så tokigt med trafikregler ändå.

Kritiken mot Artikel 44 hade med största sannolikhet varit betydligt mer högljudd om det inte vore för de där eländiga opinionsundersökningarna, eländiga ur politikers synvinkel. Han är ju så populär han Prayuth. Suan Dusit Poll har frågat 1194 personer över hela landet under fem dagar, 14-18 mars, vilka de föredrog och litade mest på. Hela 53,27 % svarade att de hellre ser att Thailand leds av den nuvarande ”militärregeringen” än en regering sammansatt av politiker. För att bena isär 100% ansåg 18% att de inte litade på någon av de två alternativen, 14,82 litade mer på politiker och 13,32 litade på båda. Det blir ju bara 99,41% så 0,59 är väl felmarginal.

Frågan om vad som gör att människor känner sig lyckliga fick följande svar.

NCPO.

• Allvarliga försök att få bukt med korruption och droger nämdes av 79,65%
• Förmågan att upprättahålla lag och ordning av 76,13%
• Regeringens beslutsamhet och rättframma sätt av 74,37%

Politiker

• Att åter leva i ett ”demokratiskt” samhälle med frihet och rättigheter av 70,85%
• Politikers närhet till befolkningen av 65,08%
• Politikers öppenhet för kritik och ansvarsfullhet av 61,31%

Det fanns en fråga om vad som gör människor olyckliga också.

NCPO

• Dålig ekonomi och prisstegringar nämdes av 80,15%
• Brist på ansvarstagande av 73,87%
• Odemokratisk och icke vald regering av 64,57%

Politiker

• Korruption och brist på transparens av 83,42%
• Bristande moral och oärligt beteende av 81,66%
• Bråk och politisk delning av 77,89%

När vi ser svaren gläds vi först åt att människor oftast nämner allvarliga försök att få bukt med korruption som lycklighetsfaktor och att samma personer också anser att det som gör dem olyckliga är politikers tendens att sko sig. För bara några år sedan svarade människor att korruption var ok bara de själva fick ta del av den. Så är tydligen inte fallet längre. Det är snart tre år sedan den militära interventionen. Hur lång tid tar det att ändra människors vanor och attityder? Fungerar attitydjusteringssamtal? En svensk reporter vi blev intervjuade av frågade om det gick att jämföra samtalen med skolans ”kvartssamtal”. Ja kanske det svarade vi.